Jag tänkte att jag var sen med höstens trädgårdsfix, men så var det inte alls. Det visade sig när jag tittade i odlingskalendern att jag var nästan på pricken i synk med förra året. Jag tog hand om upptagning av dahlior, rensning av päronträd (både de kvarvarande frukterna på träden och städningen av de som låg under träden) och storrensning i ettårsrabatten (där jag hoppas kunna få igång en perennrabatt i rött, orange och gult till nästa år). Maken klippte gräset för sista gången den här säsongen, tog in trädgårdsmöbler, klippte täckning till några av lådorna i trädgårdslandet och biade för att se till att alla bisamhällena står redo för vintervilan. Bra samarbete.

Hårt arbete kräver uppmuntran, så jag fixade en tallrik ost och päron. Vår Vajlan gissar att detta är ett Greve Moltke-träd. Hur som helst ger det varje år fin skörd utan en massa sjukdomar eller angrepp. Den här kombinationen av skalade, klyftade, krispiga päron och bitar av lagrad cheddar köpt för att stötta en driftig gymnasiekille blev helt perfekt.

Det här var omgång ett av två skördade från tomatkuvösen. Och vilken skörd vi fått! Vilken skillnad det blev att ge plantorna skydd från regn och vind och dessutom ge dem ett varmare mikroklimat. Jag hoppas på ett upprepande nästa år! Vet redan att några av sorterna inte får chans igen, medan några andra ska få ta mer utrymme.

Framåt eftermiddagen kom ett gäng fina brorsbarn hit. En skjutsade de andra, en fick plugga lite matte med maken och två tog jag med mig till Vajlan tillsammans med årets sista dahliabukett och en påse päron (därav gissningen på vilken sort det är). I vanlig ordning blev vi bortskämda. Vi gjorde rebusar, åt glass och choklad och skrattade. Barnen avslutade med skönsång (efter min önskan) och sedan åkte vi vidare till affären för att preppa för kvällens aktiviteter.

Här hemma tror vi på barnarbete, alltså av det slaget att alla får vara med och hjälpa till. Det bygger självförtroende och ger kunskap som är ovärderlig i vardagslivet. Vi förberedde tillsammans lyxmåltiden kycklingbiffar med klyftpotatis, gräddsås och tomatsallad och brorsonen blandade till en perfekt dippsås till filmkvällschipsen. Vi hann med några omgångar Uno också. Jag vann inte en enda gång, men roligt hade vi!

Kvällen avslutades med Insidan ut 2 (jag älskar både ettan och tvåan som på ett så fint sätt introducerar människans känsloliv och hur vi funkar), brorsdottern undrade varför jag grät (hej, känslosamma faster) och vände sedan ut och in på sig själv på diverse olika sätt medan hon fortsatte titta. Hennes storebror gosade in sig hos mig under filten fram tills filmen slutade lyckligt och vi kunde göra oss iordning för kvällen. Vilken lyckad dag! Så mysigt med två nedbäddade små snusande själar i soffan utanför sovrumsdörren. Jag älskar verkligen att hänga med barn och är tacksam att jag får låna några ibland. Tänker på hur vår äldsta dotter en gång sa att jag var så mycket strängare mot mina egna barn än andras och det har jag funderat mycket över. Tänker att det har att göra med att långtidsperspektivet kräver mer disciplin än ”tant-kan-skämma-bort-hur-mycket-hon-vill”-perspektivet. Med det kan jag tillägga att jag med all säkerhet upplevs som en lite sträng moster/faster också. Barnarbete och sånt, du vet. Som när jag sa till en annan liten brorson att han kunde duka bordet när han var klar med att skala morötter. ”Nej tack”, sa han och gick ut ur köket. Jag lät hälsa att det inte var ett alternativ, utan att vi skulle hjälpas åt tills alla var färdiga. Hihi, kommer fortfarande ihåg hans blick, men han kom tillbaka och gjorde klart utan att klaga. En storasyster och gammal lärare är helt enkelt rätt svårt att köra över.