Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Sonen började spela i Steel Band idag. Roligt för honom, väntan för mig. Jag tog en promenad i området. Bra beslut. Till och med i det tråkigaste av tråkiga förortsområde (man skulle kunna tro att Pleasant Grove skulle vara något alldeles extra) går det att hitta skönhet. Vilken härlig stund jag fick där i solen! Ibland gäller det att rida med vågen istället för att kämpa emot. Hoppas att du får en riktigt fin helg.
Nattfrost på gräsmatta. Syn vid utträde ur hus för vidare transport via apostlahästarna i galopp, trav.
Morgonsol på träd och buskar i höstskrud. Ja, och blå himmel. Syn strax innan kräkkänslorna tog över och apostlahästarna darrade av utmattning
Jag fortsätter träna och nu har jag börjat orka ta ut mig själv ordentligt mot slutet av varje träningspass. (Den första månaden hade jag ju knappt ens ork att genomföra ett helt pass och när jag närmade mig slutet orkade jag knappt lyfta på fötterna!) Jag har nog gett upp tanken på att klara fem kilometer i sträck innan snön kommer, men jag är i alla fall ute och springer tre gånger i veckan. När jag tränade ”hemma” i spåret i Segeltorp sprang jag som längst en runda, alltså ca 2,5 km. Det innebär att jag snart är uppe i samma kapacitet som när jag var i riktigt bra form. Jag börjar känna att benen är lite piggare, men flåsar gör jag fortfarande.
Ett annat mål jag fortsätter jobba på är det där med förändringstemat. Jag jobbar på att göra småsaker för vänner och bekanta i min omgivning, sådant som kan underlätta eller göra någon glad. Jag mår bra av det och förhoppningsvis mår mottagarna ännu bättre. Jag säger som min mamma: tänk om jag hade mer pengar så jag kunde ge bort fler presenter! Haha. Vissa presenter får ges i form av tankar som flyger iväg genom världsalltet, andra får jag spara i väntan på rätt tillfälle. Vänskap är dessutom absolut inte bara att ge bort saker. Det handlar om att lyssna, visa förståelse, hjälpa med praktiska saker, tipsa om spännande artiklar, ta med någon till en fenomenal rea eller följa med ut på promenad. Vi människor har så olika behov.
Vad är det finaste någon har gjort för dig någon gång?
Ps: Den här gillar jag. Jag är stark och du kan nog höra mig ryta. Snart.
Jag har också säsongspimpat mig trots att jag inte gillar Halloween något särskilt. Är du rädd för spindlar? Förresten är jag avis på Arethas röst. Har haft den här i skallen halva kvällen trots att jag mest lyssnat på två Katy Perry-låtar.
Hoppas att allt är bra med dig och att du njuter av livet!
Tjejerna hjälpte idag till med en Halloweenfest för barnen i området i trädgården hos en av familjerna som äldsta dottern brukar vara barnvakt hos. Det var ju inte Den Stora Svarta Äckliga Dagen, men alla kom utklädda. Så här tjusiga var våra döttrar.
Solspel över bergstoppar
Frostnupna grässtrån
Värmeinduktion
Varsamt, kraftfullt, helt ljudlöst
Smälter jag
Morgondis med förhinder
Svartvitt till färg
Pensel med magiska krafter
En duk, en början utan slut
Det brinner
Mitt hjärtas slag
Vikta åt livet
Kunskapstörst
Tankar större än själva livet
Om kärlek
Jag har fått ett litet översättningsjobb från engelska till svenska och inser att min svenska blivit lidande av vistelsen här. När man flyttar utomlands och börjar använda ett av sina andra-tredje-fjärdespråk är det lätt att fångas upp av allt det nya. Engelskan har en himla massa bra ord, ord som gör att språket lättare kan broderas ut och göras mer intressant. Jag känner att jag får dra öronen åt mig och att jag behöver bli bättre på att skilja språken åt och inte kasta in svengelska uttryck då jag faktiskt ska prata svenska.
Det är på barnen jag hör den här språkförbistringen mest. De pratar om ”nu och då” till exempel utan att någon reagerar. Jaja, så är det väl bara. Jag är glad över att de får den här möjligheten att bli bättre på ett språk som kan ge dem en viss frihetsfördel i framtiden. Yngsta dottern har också börjat läsa tyska och tycker att det är jätteroligt. Spännande att vara supporter till den undervisningen då min egen tyska verkligen inte är särskilt bra längre! Grammatiken sitter dock där den ska märker jag. Tur att jag var en pluggis på högstadiet…
Jag älskar att stiga upp innan de andra och pyssla lite för mig själv. Att både lägga sig sist och stiga upp först funkar sådär. Jag har sex olika åtaganden idag – börjar klockan tio med en kvartettövning och slutar klockan sex med kör. Däremellan går allt i ett, så jag får nog koka ett par ägg och ta med mig för att fylla på energinivåerna lite under dagen. Morgonmålet var klockrent. Jag gillar detta recept på gröt. I morse kryddade jag med kanel och åt med äppelmoset. Resten ska jag frysa in om det finns något kvar då jag kommer hem i kväll.
Hur är det med dig? Morgonmänniska eller kvällspysslare?
Jag har många gånger uttryckt vad jag tänker om det där att ”skaffa” barn och familj. För mig är en familj en enhet som kräver ett givande och ett tagande från allas håll. De vuxna står för stabilitet, ovillkorlig kärlek, trygghet och undervisning i ”life skills”. Barnen står för det sårbara och det oberäkneliga. De är inte några ”second chances” för ens egna misslyckanden. Alla väljer hur man ska få sin familjeenhet att må bäst. Den här artikeln av journalisten och numera hemmaarbetaren Anna Nachman beskriver just hennes och hennes mans lösning, en som var vanlig förr men som får många att se RÖTT idag.
Anna och hennes man jobbar som jag och maken gjorde då barnen var små. Nu gick det bra för oss, men alla förhållanden överlever inte småbarnsåren. Rent ekonomiskt är det nästan alltid kvinnan som sitter i en ekonomiskt läckande båt om relationen tar slut. Jag föreslår att familjer löser det där med vem som är hemma, när och hur mycket, men också att man tänker efter före och ser till att lösa den ekonomiska biten innan något händer, även om det aldrig händer. Gemensam ekonomi och gemensamt ansvar för varandras välmående måste väl ändå vara i allas intresse också om kärleksrelationen mellan föräldrarna brakar? Hur kan man vilja sätta sina barns andra förälder på pottkanten och inte fortsätta bidra till med vad man kan? Jag önskar att ”folk” hade vett, men i sådana här situationer verkar vettet rymma från de smartaste människor. Det ger upphov till så mycket trasigheter att mitt hjärta gråter av bara tanken. Suck!
Något som gör mig glad är den rikedom som naturen bjuder på just nu. Jag och resten av familjen njuter av fräsch och nyskördad mat till billiga priser. Det är livskvalitet, det. (Förresten blev det en omgång äppelmos till. Den första tog slut nu i eftermiddags. Som sagt. Jag rekommenderar dig att prova.)
Papper från Jillibean Soup
Vi har städat och städat och städat här hemma idag. Äntligen har vi en riktigt fungerande dammsugare igen. Vår lånemaskin har fått två olika, nya filter och ny påse och den har jobbat hårt. Sist vi kunde dammsuga med en fullt fungerande dammsugare var i maj, så du kan ju förstå lyckan nu när alla dessa äcklomattor (som dolt skräpet väl) blev ordentligt rengjorda. Ja, så ordentligt det går. Det luktar fräscht här i alla fall, särskilt eftersom vi våttorkade hall, matrum, audiensrum och kök också.
Efter städningen satt jag och pysslade och skrev brev och sorterade och framkallade foton (RUTTEN kvalitet på Snapfish, måste hitta något annat) och grät (jo, jag är ju av den sorten, jag kollade på den här fantastiska skuggteatern) och tittade på två nya avsnitt av Parks and Recreation med maken och sonen och lagade mat och åt och ja, sen vet jag inge’ mer. Hoppas att din helg har varit fin den också.
Jag önskar att alla som tycker att det är fantastiskt att jag har sluppit min migrän och kunnat hålla den borta i flera år och som själva lider av sjukdomar och åkommor som skulle kunna botas eller lindras av att byta kost vågade och orkade löpa linan ut. Ju mer jag läser om kost och hälsa, desto mer intresserad blir jag. Det här handlar också om hur vi sköter sömn, relationer, motion och andlighet. Vi är komplexa varelser. Vore det så enkelt att vi kunde proppa i oss vad som helst och göra vad vi ville hela tiden skulle det inte spela någon roll vad vi valde att äta och göra, men så är det ju inte.
Jag vädjar till dig som lider av ulcerös colit, Crohns sjukdom, IBS, depressioner, migrän, reumatiska sjukdomar, ME eller något annat som den gamla vanliga sjukvården inte kan hjälpa dig bli frisk från – testa paleo!! (Jag har läst massor om överaktiva och autistiska barn som också blir hjälpta av detta.) Det är klart att kostförändringar inte hjälper alla eller mot allting, men om människor visste vilken stor tjänst de kan göra sig själv genom att skippa processad mat, vitt socker, sädesslagen och i vissa fall mjölkprodukter så kanske de skulle vara ivrigare att testa? Eller jag vet inte. Jag tror att många helt enkelt inte orkar. Det är jobbigt att behöva göra en i mångas fall så stor förändring.
Min mamma gick ner åtta kilo på fem veckor då hon bodde här med oss och åt vår mat och det var inte för att hon tyckte att maten var äcklig. (Det gjorde dessvärre inte jag, haha. Gick ner i vikt, alltså.) Jag lovar att det går alldeles utmärkt att leva utan pasta, vetebröd och färdigpizza. Men det är klart att om man hatar att laga mat och inte vill äta kokta morötter och tacoköttfärs varje dag så kräver det här en stor ansträngning… Vi fuskar ibland och äter till exempel bullar på kanelbullens dag och lussebullar till Lucia, men överlag så försöker vi bjuda både oss och våra gäster på ren mat.
Historier från Mark Sissons hemsida
Här är dagens middag. S gjorde paleoköttbullar till middag. Mycket goda… Recept?
500 g fläskfärs
500 g nötfärs
2 ägg
svartpeppar efter smak
2,5 tsk salt (kanske tre om man är åt det saltare hållet)
1 mycket finhackad silverlök (eller vanlig gul lök)
Som sagt. Vi äter fullfeta mjölkprodukter i vår familj. (Personer med inflammationer i kroppen bör stryka dem helt ur kosten.) Det innebär att vi då och då unnar oss en smaskig gräddsås, som idag till köttbullarna till exempel. Ugnsrostade rotfrukter till det här blir jättegott.
De här köttbullarna blir naturligtvis lite hårdare än traditionella med kokt potatis, ströbröd eller havregrynsgegga i, men ser man till att inte glömma fläskfärsen så blir det gott ändå.
Vi har njutit av vår fruktträdgård hela sensommaren och hösten. Trots att vi valde att inte bespruta fruktträden i vintras tvärtemot alla grannars råd så har vi fått en god päronskörd. Äppelskörden har däremot varit ”sådär”. Mer eller mindre alla äpplen har varit angripna av både det ena och det andra, så äppelträden får sig nog ett eller annat litet sprut framåt vårvintern. Trots allt har vi kunnat äta och njuta av Golden Delicious, om än noggrant rensade först, och våra röda äpplen är så stora att det är okej att skära bort en tredjedel på varje innan man skär upp dem inför torkning eller vad det nu är.
Idag provade jag att göra ”Cinnamon Applesauce” från den relativt nya kokboken Against All Grain av Danielle Walker (tyvärr lite dyr i Sverige, men hon bjuder på massor av trevliga recept i bloggen också). Du kan nog inte förstå hur gott det här äppelmoset blev?! Inte en gnutta socker.
2 kg äpplen, skalade, rensade och klyftade/skivade
1 msk citronsaft
1 tsk kanel
1/2 tsk vanilla extract (jag tog 1 tsk)
1/2 tsk salt
1 1/4 C vatten (jag tog mindre)
Alla ingredienser blandades om i en skål och sedan hällde jag allt i slowcookern och lät det stå på LOW i sex timmar. När äpplena var färdigkokta körde jag dem i matberedaren i tre omgångar för att få ett slätt mos. För dig som inte har någon slowcooker går det lika bra att koka i kastrull under lock i en halvtimme eller tills äpplena är mjuka och mosiga.
Makalös doft i huset. Makalös smak i våra gommar. Kaneläppelmos + lite grädde kvar från såstillverkningen = Gudomligt! Fast jag åt utan grädde också och det var nästan precis lika smaskens. I morgon ska jag göra en omgång till så det blir något att frysa in också! 🙂
Grattis om du har tagit dig så här långt! Då kanske du förstår varför jag idag och varje dag sedan några veckor tillbaka ägnar mig åt tacksamhet varje morgon och varje kväll och dessemellan också. Jag hatar cancer. Jag hatar att cancern lät mig förlora värdefull tid till rädsla och maktlöshet bara genom att hota mig. Nej du, cancer. Dina maffiametoder kan du dra åt pipsvängen med.
Det här är en av de mest inspirerande filmer jag sett, någonsin. Jag såg den tillsammans med delar av min storfamilj i somras och kan säga att till och med de minsta barnen insåg hur mycket det finns att vara tacksam för! Just för den skrämselhicka jag fick för ett tag sedan bestämde jag mig för att ägna november åt lite tacksamhetsmeditation. Vill inte du också testa? Gå hit och anmäl dig! Det är gratis.