Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Jag brukar tänka ”nu är det kört” för att med hjälp av andra runt omkring mig komma till vett igen och tänka ”just nu känns det hopplöst, men det ordnar sig”. En av mina största föredömen då det gäller att inte ge upp är min Far. Han jobbar hårdare än någon jag känner och då har han både en och två fysiska käppar i hjulen. Jag älskar bilden på honom här, längst till vänster.
Glad lördag! Idag ska jag vårda min själ, städa toaletter, skriva brev och umgås med min familj. Jag önskar dig allt som är gott och vackert. Idag var en sådan dag då jag önskade att jag kunde vara på några olika platser samtidigt och att jag också skulle kunna hjälpa där det idag är omöjligt.
Grannarna mitt över gatan är ett yngre par som har en perfekt trädgård som mannen sköter klanderfritt. I lördags fick de en liten flicka som fick förlösas med akut kejsarsnitt efter många timmars värkarbete. Jag var över tidigare i kväll med middag och nybakat bröd och så en liten GAP-present i den mest amerikanska av alla presentförpackningar, papperspåsen med silkespapper… Den nyblivna pappan kom ut på trappan då mamman ville mata sin lilla i lugn och ro. Han tog emot kassarna jag hade med mig och jag sa åt honom att allt inte alltid är så rosalulligt som det ibland låter då man talar om små bebisar. Jag berättade att jag bodde ca en minuts promenad bort, att det inte finns något problem som är för litet då man är nyblivna föräldrar och att jag är rätt bra på bebismassage. Då började han plötsligt prata och fråga en massa. Jag hoppas att han och hans fru vågar fråga. Man ska inte behöva bära allt jobbigt själv.
Snart är det dags för en ny liten systerdotter att titta ut från sin mammas mage. Jag är så ledsen att jag inte kan vara där lika mycket som jag var där för hennes storasyskon, men vad gör man? Vi har fortfarande inte träffat makens två systerdöttrar i Sydney och den äldsta går mot tre år nu. 🙁 Internationellt öppna gränser i all ära, men när det gäller familj och långa avstånd är det inte jätteroligt… Heja Skype och FaceTime! Det gör åtminstone det sociala livet lite lättare att upprätthålla även om man flyttar över halva jorden.
If you knew this was your last day on earth,
how would you want to spend it?
Om du visste att det här var din sista dag på jorden,
vad skulle du göra då?
På tisdag ska min fina vän göra en stor operation med förhoppningen att hennes cancer ska besegras. Hennes kropp är svag, men starkare än läkarna hade väntat sig för ett par månader sedan. Hon behöver alla böner och goda tankar hon kan få.
Idag skickar jag en extra tanke till dig också. Som en annan vän som har gått igenom något obeskrivligt hemskt de sista åren skrev:
My motto lately has been “life is hard but life is good.” Some days I have to remind myself this more than others. Life is hard … BUT … Life is good. We are all faced with heartache & trials in this life yet when we look at others we sometimes assume they have a perfect life. … I promise you are not alone in your heartache. May we all strive harder to listen to promptings, to serve each other, to bear each others burdens & to let go of judgement. Take the time to listen rather than talk.
Det här, min vän, tycker jag mycket om. Det är inte bara för att jag verkligen gillar den smetkletiga filmen Love Actually väldigt, väldigt mycket och låten har en viktig del i den. Det är också för att jag gillar låten i sitt original, för att videon är alldeles fantastisk och för att det är så många härliga och inspirerande musiker med i detta projekt. Gareth Malone till exempel! Kommer du ihåg hans spännande projekt att få unga killar i trubbel att sjunga körsång?
Från körhanterande i världsklass till konsert med high school-kör. I kväll var det dags för den första konserten med Timpviews nya körlärare. Han har säkert potential, men jag saknar lite karisma och gissar att det fortfarande skaver lite mellan dirigent och kördeltagare medan han och ungdomarna ska komma på hur de bäst kan arbeta tillsammans. Äldsta dotterns kör tycker jag var bäst, men det var nog mest för att jag hade förväntat mig lika tät sång av Madrigalkören som förra året. Så blev det nu inte. Den stora blandade kören på ca 150 elever var däremot alldeles fantastisk, men de hade dessvärre fått några solister som sjöng i en annan tonart. Nåja. Min vana trogen kunde jag inte låta bli att fälla några tårar och i kväll blev det till Marta Keens Homeward Bound. Jag hittar ingen bra inspelning, men här sjunger Fraser Walters en lite långsam version som åtminstone ger dig melodin och känslan. En gång ska väl jag också återvända hem…
https://www.youtube.com/watch?v=b0kJYTz1kuo
Så här fin var den körsjungande dottern i kväll:
Och så här vackra var bergen och himlen i all sin höstskrud:
(Månförmörkelsen i morse var alldeles otrolig, men jag tog inget kort på den. Du i Sverige kunde inte se, va?)
Alltså, jag gillar inte prylar och grejer. Om jag ”shoppar” gör jag det för att det är något jag behöver. Vår ena dotter är däremot väldigt glad i att införskaffa diverse olika ”nödvändiga” kläder och prylar och hon är mycket duktig på att uppmuntra och avleda då någon behöver smakråd. (Jag lyssnar oftast, men inte ibland. Tur det, för annars hade jag inte haft min nyaste favorittröja från Deseret Industries att gosa in mig i.)
Idag var sagda dotter och jag inne en snabb runda på TJ Maxx för att se om de hade några fina kuddar att lägga i vår nytvättade soffa, men det hade de inte. De hade däremot en grön skinnjacka och där och då väcktes ett habegär som jag dessvärre inte kunde stoppa. Att ha en dotter som säger: ”Det är din färg, vad mjuk den är, du passar jättebra i den…” hjälper inte direkt om man vill dra i handbromsen, så jag gick ut ifrån affären 350 kr fattigare. Ja, eller en inte helt nödvändig jacka rikare. Den blir finfin att ha när man nu kan tänkas behöva en grön och jättemjuk skinnjacka.
Jag kände mig så glad och uppfylld av shoppinghormoner (jodå, endorfiner har bevisats utsöndras då man shoppar) ända tills jag kom hem.
Sonen som just nu läser ”financial literacy”:
”Den var väl fin, men behövde du den?”
Jag:
”Nej, men den var ju så fin och priset var rätt och…”
Sonen:
”Ja, men behövde du den”
Jag bestämde då att jag nog behövde den, för jag tänker i alla fall inte lämna den tillbaka. Ha! Det hade jag inte riktigt trott om mig själv. Klart, slut.
Nu när året officiellt har gått in i sista fjärdedelen känns det bra att återgå till mitt ord, REACH, för att se om det verkligen har påverkat mitt liv något. Vad ska jag göra för att nå ut, nå in, nå upp, nå fram till alla mina olika mål?
Ett mål som jag har haft länge är att känna mig mer hemma här. Inte mer hemma i just USA eller i grannskapet, det har jag inga problem med, utan mer hemma i huset. Jag hade nog gärna velat ha vita väggar, men nu har vi bestämt oss för att inte lägga ner pengar eller energi på just stora renoveringsprojekt. Det får bli till att jobba mer med textilier, tavelupphängningar, personliga dekorationer och annat istället. Den senaste veckan har vi gjort just det. Det känns verkligen bra!
Det största projektet var nog att köpa sängbord på KSL (typ Blocket) till K och mig och fräscha upp dem med ny färg. Resultatet visar jag någon gång senare i veckan.
Vårt Front Room har fått en ny och hösthärlig kudde som vi köpte på Pier 1 Imports. Jag bad yngsta dottern vika några tranor av Sprouts fina höstreklamblad och de hänger nu uppe i IKEA-lampan. På bordet har vi pumpor från Target och Pier 1 Imports samt ett grönt ljusfat från Hobby Lobby. Allt detta har köpts till jämförelsevis mycket låga priser.
Tillsammans med grannen Ms fina blomsterbukett står ett hopplock av ljusstakar av diverse slag och ett kort på barnen från vår Hawaii-semester som gör mig glad.
Denna vackra och färgglada bukett hade yngsta dottern vikt ihop till mig inför födelsedagen. Vem blir inte glad av dessa evighetsblommor? De får stå framme på matbordet länge till.
Här har vi Blekingehörnan. Soffans överdrag är nu tvättade i fyra omgångar för att undvika allt för mycket skrynklor och i kväll ska de sista överdragen komma på plats. Uppe till vänster hänger den härliga gamla kartan över Karlskronas skärgård som jag köpte för 2,5 år sedan. Efter diverse rabattkuponger blev det äntligen dags att rama in den till det facila priset av närmare $200. Dyrt, men ändå mycket mindre än vad det hade kostat i vanliga fall. Till vänster om fönstret hänger en canvas med en soledgångsbild från Sturkö som jag gillar extra mycket och till höger om fönstret hänger ett av Jan Abramssons tryck. (Jans tavlor är fantastiska. Kolla gärna på hans hemsida, men ännu hellre på hans original som hänger lite här och där. En vacker dag…)
Att städa är ett evighetsgöra. Jag behövde en allvarlig upprensning bland mina bokmärken då datorn börjar få några år på nacken. Jag ser här att det är omöjligt att avläsa denna skärmavbild, men jag började med 79 olika hemsidor/bloggar/forum under scrapbookingfliken och slutade med 40. De flesta var helt enkelt länkar som inte längre leder någonstans för mig eftersom personer har slutat blogga, företag har lagt ner och jag inte längre är med i några scrapbookingforum. Så kan det bli! Allt har dock sin tid och den nya listan känns fräsch och uppdaterad även om det nästan gjorde lite ont att klicka bort vissa av länkarna.
Ovanstående citat kommer jag ihåg från min ungdom. Jag har många gånger kommit tillbaka till det, också i formen ”Attitude is everything”. Problemet är att det är väldigt svårt att leva efter dessa deviser om man inte har det i sin grundpersonlighet. Jag vet fler som slåss mot både väderkvarnar och kvicksand och som ändå upprätthåller en positiv livssyn, medan andra som lever ett hårt liv lätt hamnar i självömkan, hopplöshet eller bitterhet. En av mina väninnor här slåss just nu mot en sjukdom som tyvärr hann gå rätt långt innan den upptäcktes. Hon har svarat fantastiskt bra på behandlingen och nästa vecka opereras hon trots att läkarna från början nästan inte trodde det fanns något att göra. Hennes liv var redan innan sjukdomen fokuserat på hälsosamt leverne i form av hajker i bergen, cykelturer, yoga och en uppmuntrande och positiv personlighet. När jag träffar henne nu slås jag av att det är hon som får lyfta andra runt omkring henne. Intressant. När andra slås ner av hennes sjal runt huvudet, den magra kroppshyddan och hennes i vanliga fall mycket sociala liv som fått inskränkas pga smittorisk lyser hennes ögon av tacksamhet över varje ny dag.
Segeltorp för några år sedan…
I går fick jag träffa en kvinna som precis hade fått reda på att hon har en tumör i halsen. Skräcken i hennes ögon, känslan av att vara övergiven, tårarna… Även om jag inte känner henne drabbades jag av akut sympati och känslan av ”det måste väl finnas NÅGOT jag kan göra”, men vad hade jag att säga? Vet du vem som fick trösta? Hon som redan lever med ena foten i gränslandet, hon som egentligen borde lägga all energi på att själv bli frisk, hon som vet vad som ligger framför den nydiagnostiserade. Ibland undrar jag om inte våra värsta upplevelser faktiskt finns för att göra oss starkare, men också för att bygga empati och medkänsla till våra medmänniskor. Ha en fin dag, du. Peace.
Vi tjuvstartade min födelsedag i går med ett besök på Yoghurtland. Fin tradition. Och god. 44 år, det känns liksom overkligt! Mamma var så gammal som jag är nu när jag blev storasyster sista gången. Själv är jag lite för bekväm för att orka börja om, men då och då tänker jag på stackars barn med kärlekslösa liv. Det är inte alltid lätt…
Jag har hittills fyllt 16.070 dagar med liv. Det är 43 år, 11 månader och 29 dagar för alla som inte riktigt håller koll. På söndag kommer jag att fira min fyrtiofjärde födelsedag och jag kommer att göra det med tacksamhet och en stor portion ödmjukhet. Mitt hjärta är fullt av bra saker som jag skulle vilja åstadkomma. Må detta bli mitt bästa år någonsin.
Tack för livet Mamma och Far!
Så här fantastiskt vackert var det i kväll hos våra grannar som hade bjudit in till grannskapsknytis. Det blev kallt efter ett par timmar, men det var så trevligt att hinna prata lite. Att umgås över alla möjliga gränser som vi människor sätter mellan varandra är något av det bästa jag vet. Och Ns ryska rödbetssallad var så god att jag gärna hade ätit den varje dag tillsammans med mina och dotterns hemgjorda köttbullar. Mums…