Hur går det med mitt ord för året, fearless? Riktigt dåligt. Jag känner mig inte det minsta orädd, utan har snarare känt mig räddare än någon gång förut. Mina föräldrars sjukdomar bidrar kanske mest, men det är annat som spökar också. Det kanske är just därför jag skulle ha detta ord som ledmotiv just i år? Är det fearless som bär mig förbi mina hjärnspöken och lyfter mig ut ur pannrummet i mitt föräldrahem där jag gömmer mig i mina tankar?
Ett av mina favoritcitat är följande:
Det sägs komma från Friedrich Nietzsche, men även om det är någon annan som var så klurig så gillar jag det skarpt. Det hjälper mig också att släppa taget och det hjälper mig definitivt att mindre bry mig om vad andra tycker eller inte tycker om mig.
Och de som sågs dansa ansågs vara galna av dem som inte kunde höra musiken.
För är det inte så det är? Vi utgår alltid från oss själva och vår egen bakgrundsmusik, våra egna upplevelser och vårt eget brus. Det är alltid ”jag” som är normal och därmed ställs alla andra i jämförelse med ”mig”. Inte konstigt att världen är så full av konstiga människor…
Idag har jag fortsatt hacka mig igenom allt ogräs i vindruvsrabatten. Jag blir väl färdig framåt 2020 sådär… Jag vill ha sådana där söta ogräs som man lätt kan rycka upp mellan tummen och pekfingret, men våra rabatter består kanske till noll komma tolv promille av sådana. Resten är sådant som växer med djupa rötter, gärna perenna sorter eller sådant som sprider sig extra mycket om man försöker ta bort det. Basta! Nu är det slutklagat.
För övrigt fick vi låna ett par finfina barn i förmiddags, sådana som alltid gör mig glad i hjärteroten bara för att de vet hur man njuter av livet och för att de är bra på att få mig att glömma ”sorger och besvär”. När jag hade lämnat tillbaka dem till deras mamma fick jag ett fint besked av min egen mamma, ett besked som fick mig att släppa en djup suck av lättnad. Den känslan ska jag försöka behålla resten av dagen. Namaste.
