Härom dagen träffade jag en kvinna som känner min gamla textilslöjdslärare Inger. Även om jag drillades väl inom diverse hantverk av främst min mamma, min mormor och min farmor kan jag konstatera att också Inger var mycket viktig för mig under mina högstadieår. Hon uppmuntrade mig, trodde på min kapacitet och utmanade mig till att testa nya tekniker. Jag gick både på klädsömnadskurs och vävkurs under den här tiden och var så engagerad i textilier att jag till och med ville söka till Beklädnadsteknisk Linje på gymnasiet. Nu är jag glad över att både SYO och föräldrar ställde många frågor innan jag tog det slutgiltiga beslutet om vilken inriktning mitt liv skulle ta. Det där att göra sin hobby till sitt levebröd är inte helt enkelt och när det krävs att man är kreativ på beställning är det helt plötsligt inte alls lika lätt eller lika roligt att prestera…
Tillbaka till Inger. Kvinnan jag träffade hade också varit textilslöjdslärare och hon berättade att Inger har blivit i det närmaste blind och vilken stor sorg detta har inneburit för henne. Usch, jag blev alldeles tårögd där jag stod på en uppfart i Jämjö. Maken och jag brukar fråga varandra vilket som skulle vara värst, att bli döv eller blind. Det brukar börja med att jag säger att jag inte skulle kunna vara döv och att maken säger att han inte skulle kunna vara blind och det brukar sluta med att vi är väldigt tacksamma över att ingen kräver varken det ena eller det andra av oss.
Jag är så tacksam över mina sinnen, över att hur jag som människa har möjligheten att uppleva livet på så många olika plan. I morse vaknade jag och kände fläkten från fönstret, värmen från maken och doften av regn mot varm asfalt. Jag hörde en utryckningssiren, barnen som lekte på skolgården här intill och bilarna som körde förbi. Jag låg kvar i sängen och läste min semesterbok på Kindleappen i telefonen och semestertidningen (Flow Magazine, helt fantastisk). Efter en tur till Tengelmann då ett stilla sommarregn piggade upp mig kunde jag äta en god frukost bestående av en krämig yoghurt och en surdegsmacka full av fröer och nötter. Våra sinnen är fantastiska och ibland måste vi påminna oss själva om att känna mer och känna bättre. (Det gäller dock inte smärta. Jag vet att det finns sätt att lära sig att känna mindre för att stå ut med kroniska smärttillstånd till exempel. Jag undrar bara hur bra de funkar…)
Idag lämnar jag dig med en uppmaning att känna efter före. Koncentrera dig på smaker, synintryck, det du hör, alla dofter omkring dig och det du känner. Att leva i nuet, åtminstone då och då, har helt klart sina fördelar. Peace…
