I kväll var vi ett gäng som tog oss till restaurang Landbron för lite god mat och umgänge. Vi hade det stora nöjet att få njuta av underbar musik från gitarristerna Christian Fridh och Pelle Holmberg och ett gäng musiker som verkade veta vad de höll på med. Sköna tongångar av jazz och västkustfusion letade sig fram i lokalen och för en stund kändes det nästan som att vi satt på The Baked Potato i LA. Tänk så mycket glädje musik ger!

Har du inte lyssnat på Larry Carlton förut har du missat något. Jag ger dig ”It was only yesterday”.

Solen kom tillbaka för en dag. Så underbart att känna värmen i ansiktet igen! Det var också härligt att få besök av dottern och hennes kompis en stund. De hade med sig en maffig kaka i fyra lager: botten av Oreos, chokladganache, salt karamellmousse och chokladtäcke. Efter några bitar lyxig, hemsnickrad pizza (en med kallrökt lax och två med mer traditionella toppings) och den där tårtan var alla hjälpligt mätta. Julhelgen har varit så fin på många sätt och vis. Att ofrivilligt påminnas om att ta tillvara på tiden är inte bara av ondo.

Här sitter vi i värmen och förundras över hur det viner runt huset. Stormen Urd har dragit in och det känns som att något ska blåsa in genom fönstret trots att det sägs att det inte är så illa här i Blekinge. Det är inte utan att jag drar paralleller till livet i sig självt och hur viktigt det är att ha ett tryggt hem, en bas, när de oundvikliga stormarna och orkanerna drar in. Ibland är vi stormjägare och utsätter oss själva och andra för onödig fara istället för att välja trygghet. Det är konstigt, det där…

Vi har kommit fram till annandag jul efter en fin och minnesvärd jul, har flyttat till Huset på deltid och har testat att klämma in rätt mycket folk på våra 60 m2. Jag gillar att ha folk hemma, men inser att fester med lite fler deltagare får vänta till den varma(re) årstiden.

Min syster är så duktig på att göra sitt hem vackert! Här julaftonsfint.

En dag om året är det fritt fram vid godisbordet.

På julaftons kväll sjöng vi med motettkören i Trefaldighetskyrkan. Jag drog kappan tätt omkring mig den korta vägen upp till kyrkan från min systers hem. Jag har aldrig sett Karlskrona så tomt på folk klockan 16 en lördag… Det var som att hela stan andades ensamhet. I kyrkan mötte jag ett av samhällets olycksbarn, någon som jag känner och som hamnat i beroendets klor. Jag grät en skvätt över att känna mig så otroligt värdelös som medmänniska. Problemet är att vi ibland inte kan hjälpa någon annan hur mycket vi än vill. Svårt att acceptera ibland, men så är det. Peace.

Jag har haft fullt upp med livet, att flytta in i det nya hemmet (åtminstone på deltid) och hinna med att jula sådär som de mer traditionsbundna i vår familj önskar. Vinden viner runt knuten, ljusen lyser i julgranen och kaminen strålar skön värme efter kvällens brasa. Jag önskar dig allt gott och en fin jul där du är.

Min syster säger det som jag vill berätta mycket bättre än jag skulle kunna just nu.