Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Min syster hade tema solnedgångar i sin blogg Resfredag häromdagen och jag kan inte låta bli att dela med mig av några gamla favoriter… De första bilderna är från vårt älskade Bredavik här på Sturkö och de senare från olika ställen i Orem med omnejd. Jag saknar fortfarande Utah, men inte som ”vill ha istället”, utan som ”det fattas mig”. Har du också några favoritställen där du gärna njuter av solnedgångar?
Långt borta, men nära
Dagen som gryr bortom sovrumsfönstret
Hoppet om ljus, om värmen som dröjt lika länge som en femårings efterlängtade födelsedag
Händerna i jorden, sorgränder under naglarna, potatisar och maskar som lär känna varandra
Pannkakor och vårkonsert med glittrande flickkörsröster
Världsliga bekymmer i bilens nyhetsrapportering
Mord, ilska, besvikelser och elände i en aldrig sinande ström
Av, inte på
Familj, grill, jag vill
Sedan tystnad och eftertänksamhet
Mörkret lägger sig som ett täcke och dämpar det som gör ont
Hemmets lycka är förnöjsamhet
I evigheters evighet
Amen
Efter en härlig, om än lång, torsdag känns det fint att hälsa helgen välkommen. Hoppas du har det bra.
Jag är långt ifrån någon proffskock, men jag gillar att laga mat. Något som jag däremot verkligen inte tycker om är att laga mat med slöa knivar. Nu har jag hittar ett fantastiskt komplement till en vanlig knivslip, nämligen knivbrev.se! Man skickar in sina slöa knivar och för en dryg hundring per styck gör de en rejäl grundslipning. Jag är så nöjd! Ingenjören satte även upp en knivlist, så nu är jag riktigt nöjd med vårt lilla kök. Lättarbetat, praktiskt och fint (tycker åtminstone jag).
När man lägger stunder till varandra blir de till slut till år. På ett år hinner mycket hända. Det är bara att vänja sig…
Ju äldre man blir, desto fler avsked, eller ”see you laters”, får man vara med om. Det handlar om fysiska, själsliga och mentala avsked. Vissa avsked är efterlängtade och där finns det ingen önskan om att någonsin behöva träffas igen. I andra fall lever man på hoppet om en återförening. ”Mötas och skiljas är livets gång, skiljas och mötas är hoppets sång.” Vissa rum i mitt hjärta har låsta dörrar, men inga nycklar att låsa upp dem med. Andra står på vid gavel med dörrar som slår medan rummen ekar tomt och känslan att vilja ropa högt efter den som saknas är stark.
I morgon är det fyra år sedan min goda vän V gick bort. Jag saknar henne ofta fastän hon finns med mig. Sorgen efter V är hennes familjs, men glädjen över att ha haft henne som vän är min alldeles egen. Jag ser henne i hennes barn, jag hör henne då jag funderar över något som jag hade velat prata med henne om och jag känner hennes glädje då något fint har hänt. Hon vet att hon inte är bortglömd.
I ljust minne bevarad
Jag tänder ett ljus för dig
Jag tänder det för elden som brann i dig, för drömmarna du hade
och framtiden du längtade efter
Jag tänder ett ljus för dig
Jag tänder det för livet du älskade, för hoppet du kände,
och för din familj som betydde allt för dig
Jag tänder ett ljus för dig
Jag tänder det för att påminna dig om att du fortfarande är viktig för mig
och jag tänder det för att påminna mig om livets bräcklighet
Idag fyller min systerson 15 år. Jag kommer så väl ihåg då han var en liten illbatting som hade sönder allt i sin väg. Idag är han ordentlig, ambitiös, snäll och hjälpsam och det var en ära att få fira honom med lite pompa och ståt en dag som denna.
Min syster hade bakat så vackra (och goda) bakverk. Jag är svag för ”dammsugare” och blev jätteglad för de här små söta munsbitarna. Hur goda som helst.
Sedan var det (kung) Lennart, födelsedagsbarnets familjs nya katt. Lennart är en norsk skogskatt vars ägare blivit sjuk. Sedan tidiga tonår har jag varit fascinerad av dessa katter. Du må tro att jag ska komma och gosa med Lennart så ofta jag bara kan!
På väg hem i kväll var solnedgången lite extra vacker. Jag är så glad över att kunna bo på Sturkö och möta naturen här. Det är verkligen osedvanligt vackert…
Då maken jobbade för Ancestry passade vi på att köpa DNA-test till oss och barnen. Efter allt som hänt det senaste året har jag inte direkt tagit mig tid att följa upp resultatet. Härom veckan då jag loggade in upptäckte jag att jag hade fått ett meddelande från en kvinna i Washington State som fått besked om att vi är släkt. Vi har nu mejlat fram och tillbaka sedan dess och jag har hjälpt henne hitta ett gäng ”förlorade” svenska släktingar. Jag upptäckte också att hennes mormors mor Hulda föddes som ”oäkta” dotter till den 44-åriga änkan Anna Olsdotter som bodde granne med min farfars farfar, änkemannen Håkan. (Vi vet också med DNA-provets hjälp att vi är släkt på Fars sida.)
Vi kommer aldrig att säkert få reda på hur vi är släkt, men nog är historien spännande? Mystiken tätnar…
Idag är det onsdag och helgen känns redan långt borta. Alla syskon som var hemma har nu åkt tillbaka till Skottland, Tyskland, Nynäshamn, Malmö och Umeå. Det är eldat och städat och planterat och omorganiserat i sommarhuset och hemma hos mamma. Den känslomässiga urlakningen efter askspridningen (som var så fin och rätt på alla vis) är påtaglig. Trots allt fortsätter nu allt ”som vanligt”, precis som Far hade velat. The Show Must Go On…
Då, den sista natten
Det var så svårt att släppa taget
Du höll din varma, mjuka hand på min
Du klappade mitt hår
Och jag ville inte att du skulle gå
Nu, vårens vackraste dag
Jag höll dig i min hand
Och kände att du alltid finns med mig
Jag älskar dig, Far!
I morgon åker jag med mamma och syskonen till ett av Fars favoritställen för att sprida hans aska. Det känns fint att det är på föräldrarnas bröllopsdag, att vädret ska vara fint och att vi kan samlas med respektive och barn på brorsans vitsippsö framåt kvällen. I sorgen finns det både sådant som gör ont och sådant som helar. Morgondagen tror jag kommer att bli ”i ljust minne bevarad” länge, länge.