Igår blev det en diskussion om det där med ändrade skönhetsideal. Jag fick en skärmdump med ett foto på någon som för några år sedan var fantastiskt vacker, men som nu ser ut som att hon är halvvägs mot Catwomans utseende trots sin ungdom.
Sonen har haft sin kompis här nere i några dagar. Kompisen har jobbat en hel del på en mycket känd Stockholmssalong och kom med sina betraktelser. Många av kunderna har stor tillgång på pengar och är mycket fokuserade på yta. De lägger pengar på hår, kropp, naglar och allt vad det är. Personalen blir influerad och han sa att de antagligen till slut tycker att utseendet där de fyllda läpparna går för sig själva är ”normalt”. Man tittar kanske inte på varandra då man pratar, utan bara på foton och ”poser” i rätt ljus?
Jag har förknippat det här dock-liknande skönhetsidealet med personer som kanske varit mindre fokuserade på intelligenta diskussioner och mer inne på snabba cash, dyra väskor och snabba sportbilar. Sanningen är att det inte stämmer. Det kanske aldrig har varit sant, men nu märker jag det mer än innan. Många av mina amerikanska vänner har hår, ögonbryn, ögonfransar, näsor, läppar, bröst och naglar som inte längre stämmer överens med deras dna.
Doktor Mouna Esmaeilzadeh är supersmart och även superfokuserad på sitt yttre på det sätt jag beskrivit här ovan. Vem är jag att döma? Jag har ingen rätt och dessutom inte tillfrågad att tycka något. Jag jobbar på det här. Mitt inlägg i debatten igår? ”Alla har ju sin stil. Jag försöker acceptera det.” Samtidigt är det tragiskt att vi lever i ett Hunger Games-samhälle som är så främmande det mänskliga och rör sig mot något slags Barbie-porrfilmsideal i denna tid som är så otroligt feministisk. Med tanke på att Kaitlyn Jenner blev årets kvinna och hyllades för sitt sexiga Vanity Fair-omslag borde jag kanske vara noll förvånad.
