Våra vänner håller sin mamma i handen medan hon får andningshjälp och en kär körkompis har somnat in efter ett mycket snabbt sjukdomsförlopp. Vi vet verkligen inte hur många dagar vi får på jorden. Jag gillar traditioner, ordning och reda, att allt blir som det alltid har varit, men dagar som den här stannar livet och öppnar upp för reflektion. Vem är jag? Nöjer jag mig med detta? Kan jag verkligen inte klämma ut lite mer ur mig själv? ”Carpe diem” och allt det där, men att fånga dagar är svårare än det låter. Försök att dricka te och läsa tidning samtidigt så förstår du vad jag menar. Antingen hamnar fokuset på teet som är perfekt och orden du läser rinner förbi utan att du kommer ihåg ett dyft, eller så läser du med stort intresse och kommer inte ens ihåg att du drack upp hela muggen förrän du måste springa på toaletten, om ens då.
Jag sitter här och beundrar den djupröda amaryllisen som just slagit ut och mammas novemberkaktus som är helt översållad med knoppar. Allt kött är hö och blomsten dö och tiden allt fördriver – allt det är sant, men det slutar ju inte där! Allt det döda går tillbaka till jorden och ger nytt liv. Jag gör mitt bästa, förvaltar det som blivit mig givet och lämnar sedan över till den som är satt att ta över efter mig. Livet fortsätter. Och vi lever vidare, oavsett vad det betyder för just dig. Hjälp mig hedra min vän E genom en stunds eftertanke. Och lev väl!
Jag tävlar inte särskilt ofta längre, men då jag hittade en möjlighet att få två nagelbehandlingar hos Frida Selkirk kunde jag inte låta bli. Jag hade tänkt mig att dottern och jag skulle få fina naglar i tid till hennes bröllop och tydligen var min motivering precis vad som behövdes för en vinst. Ja, och så kom Corona i vägen och bråkade, så E fick fixa sina egna naglar och mina var lika vårkrafsiga som vanligt då bröllopet gick av stapeln.
I samband med att vi åkte upp till Stockholm i helgen passade vi på att lösa in vinsten. Efter en mysig frukost på Vetekatten strosade vi upp till Mäster Samuelsgatan och steg in i en nagelsalong passande den fina världen. Det var så mysigt att bli riktigt ompysslad! Frida tog hand om mig och Emma fixade Elinas naglar.
Frida Selkirk har varit aktiv i skönhetsbranschen sedan 1991. Hon fick jobba med alla möjliga slags skönhetsbehandlingar ända tills stockholmsdamerna blev mer nagelintresserade runt år 2005. Numera fixar hon naglar som ofta hamnar på röda mattor och i fina salonger. Ja, och så dotterns och mina. Här ser du Es förlängda naglar med en riktig touch av glamour…
… och mina lite mer vardagsglammiga med guldskimmer. De ska hålla sig fina i några veckor och vad som händer sedan får vi väl se. Den riktiga skitiga naglar-säsongen är över och jag brukar gilla att måla naglarna lite då och då under hösten och vintern. Jag gissar att jag inte kommer att besöka Frida Selkirk särskilt ofta i framtiden med tanke på kostnaden, men jag kan varmt rekommendera en av hennes behandlingar om du ska skämma bort dig själv riktigt mycket någon gång.
Min kära mormor hävdade alltid att jag var ”kunglig”. Jag fick aldrig någon förklaring till vari det kungliga låg, men benämningen förpliktigar. När maken föreslog att vi skulle samlas hela familjen på Prins Eugens Waldemarsudde blev jag jätteglad! Jag hade inte varit där sedan 1993 och ingen annan hade varit där alls, så det blev en riktig fullträff. Trots att regnet hängde i luften blev det ett jättefint besök.
Här har du alla våra fina ”barn”! Jag blir så glad av att hänga med dem.
Pussgurkorna.
Ingenjören inspekterar.
Trädet i trädet.
Jag kom inte ihåg att drottning Margareta var så trädgårdsintresserad. Kanske var det mitt eget ointresse för trädgårdar då jag var 23 som gjorde att Waldemarsuddes trädgård hamnat i glömska. Buketterna inne på slottet bestod dessutom alla av egna blommor. Vilka buketter, sedan!
Vårt besök föranleddes av John Bauer-utställningen, men hela övervåningen bjöd på en stor Lena Cronqvist-utställning. Vi började där och jag sörjde över mental ohälsa i allmänhet och Lenas personliga livsöde i synnerhet. Vilken tung och mörk konst! Jag hade haft svårt att hänga psykoser och elchocker på väggarna. Cronqvists skulpturer däremot älskar jag!
Det kanske inte förvånar någon att detta verk blev min favorit.
Sedan var det dags för John Bauer. Han producerade mer skönhet under sitt 36-åriga liv än de flesta 100-åringar lyckas åstadkomma. Varje tavla fick mig att förundras över detaljrikedom och precision. Magiskt! Jag rekommenderar verkligen denna utställning, Trollbunden. (Inte bara John Bauer, men främst.) Du har gott om tid på dig då den håller på tills den 24/1 2021. Lena Cronqvist-utställningen stänger dock 25/10.
Elisabeth Henrikssons glas- och tennkonstverk talade verkligen till mig. Is, vinter, trollkonst, Narnia.
Favoritfotot som ”bara blev”. Efter promenaden i trädgården började det regna så mycket att det inte kändes okej med picknick utomhus, så vi satte oss i bilen och bullade upp. Så mysigt ändå! Dagar som denna gör mig så glad under lång tid.
Tack för uppvaktning och alla meddelanden om att bloggen återigen legat nere! Jag lägger upp födelsedagskorten igen, men resten av inläggen har dessvärre förlorats i processen. Sånt-e-livet. Nu vänder vi blad, som Kungen sa.
Jag berättade att det varit mycket strul med bloggen den senaste tiden. Jag har fått märkliga meddelanden och blivit ”attackerad” med påstötningar från USA. (”Någon” har försökt göra intrång i bloggen.) Igår upptäckte vi att någon hade tagit sig in i makens server som bloggen ligger på. Teknikens under är bra så länge det inte rör sig om sådant här. Jag gillar inte att någon är och rotar i mitt, vare sig det rör sig om mina lådor eller min blogg… Nu behöver jag lägga tillbaka bilderna från den senaste veckan eftersom servern behövde rensas lite. Jag återkommer!
I musiken hittar jag det som inte går att uttrycka på annat vis. Alla känslor, alla svårigheter, all skönhet, livets oändliga komplexitet, kärleken, sorgen och allt dessemellan. Lev väl. Om morgondagen vet vi ingenting.
Det är den tiden på året igen. Hemma hos oss går det åt en ansenlig mängd ljus eftersom jag tycker det är mysigt med det mjuka, fladdrande skenet. Med tanke på mina gamla ögon behöver jag även skaffa en riktigt bra läslampa till vardagsrummet, så jag håller ögonen öppna. Läslampan i allrummet på övervåningen hittade jag på Pingstkyrkans loppis för 75 kronor. Den är perfekt just där den står och jag kryper ofta upp i det gröna kuddhörnet för att läsa.
Tillbaka till ljusen. Den här veckan har Rusta 25% rabatt på sina stearinljus, så det passar bra att fylla på förråden! Deras värmeljus är också av stearin, vilket ur miljösynpunkt sägs vara ett bättre alternativ. Med paraffin får man ta hänsyn till att man eldar fossila bränslen, lyser man upp med stearin rör det sig ofta om slakteriavfall. Miljömedvetna veganer får kanske vända sig till bivax, men då får de ta hänsyn till att sotet som alstras leder till mängder som står att jämföra med passiv rökning. De får kanske gå genom livet oupplysta, helt enkelt.
Det finns naturligtvis alternativ. Vegetabiliskt vax är något som vissa moderna lyxmärken använder sig av, men då finns också problemet med sotpartiklar och den där passiva rökningen.
Min värmeljusfavorit har alltid varit IKEA:s Glimma i de höga kopparna (brinntid 6 h). Jag måste påtala att det är just de höga kopparna det gäller, för de lägre (brinntid 4 h) är hopplösa. Urdåliga, lika dåliga som liknande av andra producenter. Glimma har jämt vunnit alla bäst-i-test. I dagens miljömedvetna Sverige vet jag inte om det skulle vara möjligt då de innehåller både paraffin och vegetabiliskt vax. Problem brukar dock leda till lösningar och jag är säker på att så kommer att ske också med denna fråga!
Detta ämne leder osökt in på en undersökning som jag hade möjlighet att vara med i. Umeå Universitet skickade ut en undersökning gällande ”miljö- och klimatfrågor” till 5000 svenskar. Jag var en av de lyckliga som fick äran. Det tog sin lilla tid att tugga sig igenom alla frågor och efteråt stod jag lite förbryllad. Skulle inte undersökningen handla om miljö och klimat? De flesta frågor handlade nämligen inte alls om det, utan om vad jag tycker om invandring, vilken syn jag har på ekonomi, vilket ansvar samhället har att ta hand om sina små, hur jag röstar, OM jag röstade sist jag hade chansen, hur min bakgrund ser ut och lite annat smått och gott. Jag förstår att det kan vara intressant att ta reda på min bakgrund för att förstå mitt förhållningssätt till omvärlden, men jag fick också väldigt skumma vibbar av dessa frågor. Följande fråga kom mot slutet och då började jag skratta högt! Jag skickade den vidare till familjen och bad dem uttala sig om var de skulle placera sig. Själv kände jag för att trycka i en tia med ett ”Jag är bäst!” à la mina småkusiner i Växjö. Det ska bli intressant att följa hur svaret på dessa frågor hanteras och vad universitetet tänker använda resultatet till. Min känsla efter att ha gått igenom frågorna är att de ansvariga varken tänder paraffin- eller stearinljus hemma, och det är allt jag har att säga om det.
Igår tog jag med mig lillasyster och åkte ut till vår faster på Jordö. Här odlar hon med viss hjälp av make och son och förser både sin egen familj, grannar, släkt och vänner med ekologiska grödor. Har man extra tur, som vi hade igår, får man ta del av dessa grödor omsatta i praktiken. Jag vet inte om det är 40+ år som hemkunskapslärare eller mer ett genuint odlings- och matintresse som lett till all god mat som så många människor fått njuta av under åren.
Den djupröda välkomstdrickan var inte bara vacker, utan också fantastiskt god. Smålandslingon med en gnutta citronsyra, sas det. Hur som helst var det fantastiskt gott och jag njöt i små klunkar. Lite strävt, lite syrligt, lite sött. Mjukt, som om vanilj var tillsatt (men det var det inte) och så en känsla av bittermandel (som inte heller satt sin fot i närheten av den här drickan). Det här gav mersmak!
”Va, är du fotojournalist? Ska du fota allt?” Nä, jag är inte fotojournalist, då hade jag torkat av dropparna på kanten och stylat lite mer. Det här fotot tog jag för att komma ihåg det fina mönster som gjordes i grädden med hjälp av en potatissticka. Gräddförpackningen hade fått spunk och gick inte riktigt att hälla ur, men tipset är att försiktigt hälla grädde på tre ställen i nyponsoppan och sedan göra ett fint mönster med tandpetare eller provsticka. Malin lärde mig för många år sedan att man äter inte bara med munnen, utan också med ögonen!
Vid genomgången av trädgården och trädgårdslandet fick vi tips på både det ena och det andra. Här bakom ligger den skyddade delen av trädgården och bakom/nedanför faster dignade tomatplantorna av riklig skörd. Nästa år vet jag vad vi ska göra. Vi skippar murarhinkarna och sätter tomaterna på det vanliga stället, men i jorden! Sent på säsongen fick vi ett gäng ”skräpplantor” av vänner som hade över. Jag hade inga hinkar över till några av dem, utan satte ut dem direkt i landet. De plantorna har vattnats bara en handfull gånger och trots torkan har de gett en bättre skörd än de hinkplanterade! Det säger kanske något.
Mums. Frilandsodlade vindruvor, Schyler. Jag fick med mig en planta i present. Den ska sättas i trädgårdslandet och ska få klättra på insidan av djurnätet. Det blir fint det!
I landet närmare vattnet har en massa potatis, morötter, lök, bönor och blomster av alla de slag vuxit. Här står den fina luktärtsställningen av pil, betydligt bättre dimensionerad än de stackars växtställningar jag erbjöd mina luktisar. Jag älskar inspirationsturer som den här, där man får lära sig och inspireras.
Presenterna stannade inte bara vid vindruvsplantan. Jag fick också en krukväxt, Malins änglavingar, och det här favoritmönstret!!! Denna bonad hängde i farmors föräldrahem. Malin ritade av den och sedan sydde både farmor och hon varsitt exemplar. Nu ska jag sy en, sanna mina ord. Det var länge sedan jag sydde stjälkstygn, men det är i alla fall en typ av mönster som passar mig. (Igår höll jag förresten i äppelduken. Rent mentalt är jag igång, hahaha!)
Jag känner mig rikt välsignad. Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkter följa släkters gång… Ibland är det så påtagligt. Malin påminde också om vikten av att vi låter minnet av de som gått före leva vidare. ”Jag kommer ihåg att hon gick på vägen till dasset” känns inte som någon spännande levnadsbeskrivning.
Nästa present som anlänt kom från min farbror Sven-Erik. Han delar mitt stora intresse för släktforskning och skickade boken ”Press och pennfäktare i Svensk-Amerika”, en bok som handlar om de även tusen svenskspråkiga tidningar och tidskrifter som gavs ut under mindre än hundra år. Det ska bli spännande att läsa om detta fenomen! Jag frågade för ett tag sedan Sven-Erik om information om farfars elva syskon eftersom jag vet så lite om dem. I paketet fanns information om syskonen, ett arvsskifte, sjukjournaler, anteckningar om barn (fars kusiner) och lite annat smått och gott, så nu ska jag förkovra mig! Vilken skatt!
Nu somnar naturen och lägger sig till ro Från lövet på grenen till djuret i sitt bo September har bjudit på brittsommarfest Nu kommer den tid som jag gillar allra bäst De andra, de stönar och klagar: Dåligt väder! Jag rotar fram min kofta och andra sköna kläder Sen tänder jag brasan och läser en bok Jo, jag älskar hösten, jag är väl en tok
