monnah – Sida 140 – Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare

Återbruk och nytändning.

6 februari, 2022 2 kommentarer

Naturligtvis börjar vi dagen med att fira amaryllisens söndagsfest! Idag började den här skönheten visa färg på riktigt. Det är en av de översomrade lökarna. Skam den som ger sig, ge aldrig upp och allt det där. Jag blir lika glad i februari över att känna planttanten i mig glädjas över mina små plantbebisars utveckling!

Sedan har vi det här fåniga projektet. Min lillebror kallar det ”mindfulness”, men jag är nog benägen att kalla det ”slithåretness” Jag köpte en så stor och fin bit riktigt härligt linnetyg, en påbörjad duk, för ingenting. Själva broderiet är inte värt att bygga på, så jag tänkte mig att bara jag sprättar bort det så kan jag sedan använda linnet till olika projekt. Ja, nu kan jag ju inte sluta, för jag har redan lagt flera timmar på det. Problemet är att det är jätte-, jättemycket kvar att sprätta upp. Jag håller mig åtminstone till ett ställe för att få loss åtminstone en meter broderifritt tyg. Min FRAMÅTANDA gör att jag trotsar Agnes Wold och är positiv så in i bängen. Retar det bara henne är jag nöjd. (Skojar ba, jag vill att Agnes också ska vara glad och må bra.)

Här ligger gårdagens stora projekt. När de sålde ut gamla handdukar till halva priset i second hand-butiken köpte jag på mig ett gäng av de största som matchade någorlunda. Jag hittade Ellinor Nilsens fantastiska morgonrockar som är sydda av nya och rent fantastiska handdukar som blivit ratade i kvalitetskontrollen. Det vore knappast hållbart att köpa nya handdukar för att göra något liknande, men åttio kronor för några urtvättade och uttjänta tygbitar är nästan ett fynd.

Jag köpte faktiskt ett nytt mönster för första gången på säkert tjugo år. När barnen var små hade jag en kort period då jag plockade upp mitt stora intresse för klädsömnad, annars var detta min vardag under många år på åttiotalet. Oj, vad jag ritade av mönster, klippte och sydde, fixade mönster och tänkte att kanske, kanske skulle jag kunna jobba i sömnadsbranschen. Jag älskade Burda-tidningarna och ville sy hälften av alla mönster de innehöll. Det här morgonrocksmönstret var inte billigt då jag fick beställa det från Finland, men jag tänker att kanske syr jag flera sådana här om jag får blodad tand…

Momentet att nåla mönster och klippa ut tyg är ABSOLUT tråkigast, men det måste värkas igenom om det ska bli något resultat. I just detta fall behövde jag pussla lite för att tyget skulle räcka. Den största handduken hade inget val, den måste bli baksida. Det rutiga tyget tyckte jag var roligast, så det fick bli framsida (om än kanske med rutorna lite på sned märkte jag då jag hade klippt färdigt. Det randiga tyget bjöd både på minst storlek och flest färger, så det fick bli fickor. Den ena ärmen och slaget fick jag pussla tyger till, klippa lite på ett ställe och sy till på ett annat. Tror det blir bra ändå.

Förresten, detta är nog det finaste tyget! Ena ärmen får en tjusig blomsterbård längst ner. Den här handduken är definitivt av bättre kvalitet. Jag har aldrig hört talas om märket, men det låter brittiskt och tjusigt.

Jahaja, det var allt för idag. Jag hade nog tänkt att jag skulle hinna lite längre än till att bara klippa ut alla delar, men det kom lite emellan. Bland annat oväntat besök, något som känns härligt och underbart och som jag har längtat efter de senaste åren. Jag gillar verkligen att någon bara kommer förbi och sladdrar bort några timmar medan man gör något slags ”Här har du ditt kylskåp” och får nytta av alla sjuttiotvå olika örtteer som uppehåller sig i vårt kök. Ja, det var verkligen roligt och sy kan jag göra någon annan dag. Ha en fin söndag!

Ditten och Datten

Sånt som upptar mitt sinne en lördag som denna.

5 februari, 2022 2 kommentarer

Jag drömmer om sommar och ett frodigt trädgårdsland med både färg och form. Kanske kan vi få till örthjulet i år? Åh, det ska bli så fint, så fint. (Aldrig är något som vackert eller fantastiskt som i drömmarnas värld.)

Jag drömmer om min favoritsallad för tillfället. Finriven morot, finriven selleri, flingsalt, balsamvinäger, olivolja. Så gott och fräscht! Jag älskar ju coleslaw också, men det här alternativet är väl så gott men inte lika energirikt.

Jag drömmer om varma sommardagar med ljumma kvällsdopp och grill och kanske en tur på sjön.

Jag drömmer om att bemästra tekniken att klippa ”blyglasfönster” så jag i framtiden kan få till position och färgkombinationer på bästa sätt. Jag har i alla fall Silhouetten som skär ut perfekta ramcirklar! Nästa gång ska jag bara använda lite starkare färger. Men oj, vad roligt detta är!

Jag drömmer om mina berg. Härom dagen skickade min kompis en hel hög fantastiska bilder från de senaste dagarna och jag fick riktig hemlängtan. Jag pratade dessutom med en annan vän och granne som berättade något som jag redan visste, att många av våra gamla grannar antingen gått bort eller flyttat. Inget är statiskt och det vi hade i Orem 2012-2016 var fantastiskt och det var då. Det jag saknar finns inte riktigt kvar. Förutom bergen, för dem rubbar man inte på så lätt.

Jag drömmer om att sjunga i kören igen. Det är tänkt att vi ska framföra Dobrogoszs Requiem om några månader. Så vackert! Vi har förlorat några av våra körkompisar (flytt och annat), men vi har detta projekt tillsammans med Karlshamns Kammarkör vilket bäddar för en riktigt maffig upplevelse. Det är spännande att ha en körledare med både ambitioner och erfarenhet, något som får åtminstone mig att anstränga mig lite extra.

Idag tänkte jag sy en morgonrock av ett gäng avlagda handdukar som jag köpte för halva priset på second hand. De är urtvättade och mjuka, men lite bleka i färgen. Trots det tror jag att resultatet blir kul. Jag har hämtat inspiration till projektet hos någon tjej på Instagram som får kasserade handdukar från någon tillverkare och gör fantastiska konstverk. Detta kommer knappast att vara i den klassen, men jag ser ändå fram emot resultatet. Nu kommer bara det oändligt tråkiga jobbet att först rita av mönstret och sedan klippa ut alla bitar. På’t bara!

Funderingar

Jaha. Och nu då?

4 februari, 2022 16 kommentarer

”Vem ska man tro på, tro på, tro på när, tro på när allt är så här? Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut.” Thomas Di Levas ord har väl aldrig känts mer relevanta. I fotspåren av cancel culture, politiskt korrekta åsikter, nutida censur av både ren fakta och åsikter som inte passar vem-det-nu-är som har fått mandat att låta mest är det svårt att hitta något att hålla i sig. ”I vetenskapens namn” dras fram ur rockärmen vid passande tillfällen, men det kan lika gärna vara någon högt uppsatt person i företag som tjänar miljarder på vacciner som får lov att lägga fram fakta på bordet som vore de neutrala och obefläckade. I början av pandemin lyftes ansiktsmaskernas otillräcklighet fram i vetenskapens namn, men efter ett tag hävdade samma vetenskap att ansiktsmask var nödvändigt och rätt. Det är förresten skillnad på mask och mask något som kanske inte riktigt lyftes i dessa diskussioner. Vissa hjälper helt enkelt varken den som bär masken eller personerna runt omkring. Den som kan sin historia vet att den förkärlek som finns för ansiktsmasker i Asien bygger på den kollektivistiska kulturen och masken bärs för att skydda kollektivet, inte för att skydda individen som bär den. Masken bärs även om man inte har hunnit sminka sig, om man är allergisk eller då luftkvaliteten är extra dålig.

Är det något jag blivit efter de här två åren så är det skeptisk. Jag litar inte längre på någon. Processen som tagit mig hit började egentligen långt innan Covid-19 dök upp på marknaden. Efter att ha haft extremt stor respekt för auktoriteter och ha drivits framåt av en stor pliktkänsla blev åren runt 40 ett uppvaknande för mig. Jag studerade mycket om den svenska kulturen och vår mycket speciella individualistiska kollektivism, jag studerade om frihet och österrikisk ekonomi, jag ifrågasatte min tro och den drivkraft som varit så stor del av mig ända fram tills dess. Jag fick hitta bättre orsaker till mina ”Varför?” och landade i en person som jag faktiskt tycker mycket bättre om. Jag och Plikten är för evigt sammanfogade, men ibland säger jag faktiskt nej. Det gjorde jag aldrig som yngre, jag anmälde mig dessutom som frivillig innan alla de som behöver tänka efter innan de anmäler sitt intresse att hjälpa till hade fått chansen.

Med detta sagt kommer nu resultatet av de studier som gjorts vid Johns Hopkins-universitetet angående effektiviteten av att stänga ner samhället under pandemin. Effektiviteten var vad man skulle kunna kalla negativ enligt en ny analys av forskare vid Johns Hopkins.

”Nedstängningarna under den tidiga fasen av pandemin 2020 minskade dödligheten i COVID-19 med cirka 0,2 %, sade den breda översynen av flera vetenskapliga studier.
”Vi hittar inga bevis för att nedstängningar, skolstängningar, gränsstängningar och begränsande sammankomster har haft en märkbar effekt på dödligheten av covid-19”, skrev forskarna.

Men forskningsdokumentet sa att nedstängningar hade ”förödande effekter” på ekonomin och bidrog till många sociala sjukdomar.
”De har bidragit till att minska den ekonomiska aktiviteten, öka arbetslösheten, minska skolgången, orsaka politisk oro, bidragit till våld i hemmet och undergräva den liberala demokratin”, står det i rapporten.

”En sådan standardmässig nytto-kostnadsberäkning leder till en stark slutsats: totala nedstängningar bör undvikas som ett pandemipolitiskt instrument,” avslutade tidningen.
Tidigt införde många stater och 186 länder förbud mot arbete, socialisering, personlig skolgång, resor och andra restriktioner för att begränsa spridningen av sjukdomen, med hänvisning till rekommendationer från de bästa hälso- och sjukvårdsexperterna.
Forskare vid Imperial College London, till exempel, förutspådde att sådana steg skulle kunna minska dödligheten med upp till 98%. Detta hände aldrig, enligt den nya studien av forskarna Steve Hanke, Jonas Herby och Lars Jonung vid Johns Hopkins.

”Sammantaget drar vi slutsatsen att nedstängningar inte är ett effektivt sätt att minska dödligheten under en pandemi, åtminstone inte under den första vågen av COVID-19-pandemin”, skrev de.
De undersökte dödsfall tidigt under pandemin och fastställde att vid slutet av den undersökta låsningsperioden, den 20 maj 2020, hade totalt 97 081 personer dött av covid-19 i USA.
En framträdande studie vid den tiden hade uppskattat att det skulle finnas 99 050 dödsfall utan nedstängningar.

Hanke är grundare och meddirektör för Johns Hopkins Institute for Applied Economics, Global Health, and the Study of Business Enterprise. Herby är specialrådgivare vid Center for Political Studies i Köpenhamn, Danmark. Jonung är professor emeritus i nationalekonomi vid Lunds universitet.
De genomförde en ”metaanalys” av dussintals studier som undersökte dödlighet i COVID-19.
Trots de övergripande fynden noterade de några bevis för att stängning av barer bidrog till att minska dödsfallen.

”Att stänga icke-nödvändiga företag verkar ha haft en viss effekt (att minska dödligheten i COVID-19 med 10,6%), vilket sannolikt är relaterat till stängningen av barer,” sa de.
Forskarna sa att tidpunkten för nedstängningar och oavsiktliga konsekvenser kan spela en större roll än väntat för att påverka dödligheten.
”Nedstängningarna har begränsat människors tillgång till säkra platser utomhus som stränder, parker och djurparker, eller inkluderade utomhusmaskmandat eller strikta restriktioner för samlingar utomhus, vilket tvingar människor att träffas på mindre säkra platser inomhus”, skrev de. ”Vi hittar faktiskt vissa bevis för att begränsning av sammankomster var kontraproduktivt och ökade dödligheten i COVID-19.”

Jaha, så så är det med det. Och nu ska vi förhålla oss till ett nytt läge där världen har blivit ännu mer uppdelad i läger. I USA har det enligt vänner blivit riktigt illa i vissa familjer, samhällen, församlingar. Folk hatar varandra. Och är det inte inställning till pandemin så handlar det om sexualitet, ras, politisk inställning till samhälleliga ansvar…

Nej, usch. Dagens blogginlägg blev kanske lite neggo, men jag kommer igen. Mest av allt håller jag nu tummarna för att hävandet av restriktionerna den nionde februari får hålla i sig, för i april vill jag fira en av mina fantastiska småsyrror och hennes blivande make då de ska knyta hymens band. Jag längtar! Vid den här tiden 2020 planerade vi för vår dotters bröllopsfest på Skansen. Bröllopet blev 12 personer starkt istället för 120 personer. Jag tycker det blev underbart ändå, och det blev åtminstone inte inställt. Hur kommer vi att fira framöver, kommer det att bli som innan eller har vi slagit in på en ny väg? Och hur kommer vi att se på våra medmänniskor? Kommer alla vi möter att vara potentiella mördare? Maskerade smittohärdar? Ja, vi får väl se. Jag ser fram emot att få sjunga i kör igen och ta mig ur känslan av att ha blivit allt för introvert för mitt eget bästa. Jag gillar ju egentligen att hänga med folk! Klart slut.

Ditten och Datten

Coronafaster.

3 februari, 2022 Inga kommentarer

Häromdagen pratade jag med min lillebror. Han gav uttryck för viss frustration (VAB, Covid, stängt dagis, du som känner familjer med småfolk vet väl hur den här historien går nu) och jag sa att jag 1. längtade efter godingarna och 2. hade en ”ledig” dag på onsdagen. Vi bestämde att jag skulle komma på besök. Två dagar sedan hade saker och ting utvecklats och det fanns två friska barn och två sjuka föräldrar. Ibland kan en gammal faster vara precis vad som behövs.

När jag träffar brorsdottern har jag alltid laddat upp med pyssel. Den här gången tog jag med mig en förpackning krympplast som legat sedan någon utförsäljning. Kommer du ihåg krympplast? Man målar ett motiv på denna specialplast, klipper ut och lägger i ugnen i några minuter. Hux flux har motivet krympt till 40% storlek och blivit stadigt och hållbart. Mycket roligt. Storasyster gjorde flera detaljrika och noggrant färglagda skapelser och lillebror gjorde lite mer spännande tolkningar. På bilden håller han på med en skattkarta och han gjorde också en mycket vacker ”ellemant” (han älskar ädelstenar med passionerad övertygelse). Jag fick i uppdrag att göra pyjamashjältarna, något som jag fick ta hjälp av Google för att få till. Jag är hopplöst bakom då det gäller vilka figurer som gäller för tillfället.

Jag har ju flaggat för vår, men så blev det februari på riktigt dagen till ära. Alltså, det är ju jätteroligt med perfekt kramsnö! Med två sjuklingar inne i huset var det också behändigt att barnen frivilligt ville uppehålla sig utomhus i flera timmar. Jag tog snöskyffeln och hämtade upp snö från hela gräsmattan medan storasyster var arbetsledare. Målet var en hårt packad ”igloo” som skulle grävas ut. Jag hade lite svårt att se visionen, men följde instruktionerna.

Så småningom var det ju lätt att förstå hur slutmålet skulle te sig!

Så här blev slutresultatet! Ett luftigt boende med plats för två (hur många som egentligen får plats kan ju diskuteras) med nödutgång och huvudentré i ett. Möjligtvis kan det upplevas som lite dragigt, men de båda byggentreprenörerna var mycket nöjda.

Det går naturligtvis inte att fånga, men det här ljuset var så vackert! Jaja, februari, men jag lovar, vårljuset är på väg! Dessutom låter fåglarna helt klart annorlunda nu.

På eftermiddagen satte vi lillebror i en vagn och tog en långsam promenad till Willys förbi Blekinge Tekniska Högskola (mitt gamla evakueringsgymnasium då Chapmanskolan genomgick stora renoveringar på 80-talet och innan dess militärförläggning) och ett evigt byggande som förfular miljön riktigt mycket. Jag kan för mitt liv inte förstå varför det byggs så mycket fula och tråkiga byggnader! Jag förstår att förtätningen är ett naturligt steg då en stad växer, men att det måste bli fulare är absolut inget jag tänker acceptera. Väl framme vid Willys stod valet mellan ”Maxikakor” (lillebror beskrev en skapelse som låter ultimat god, men jag förstod inte riktigt vilka han menar mer än att man kan köpa dem på Maxi – inte heller storasyster hade koll) och munkar. Du ser ju själv att det hade varit brottsligt att inte välja munkarna, så vackra som de är. Det var helt utseendet som styrde och lyckligtvis blev ingen besviken. Ps: Jag gissar att Mer har bytt ingredienser sedan jag drack det senast. Usch. Äckligt. Mindre socker borde inte vara något problem då mina smaklökar numera uppskattar mindre sött men det här var något annat. Vet du?

”Skalet är godast! Mmmm.” Jordgubbsglasyr, alltså. När glasyren omsorgsfullt och njutningsfullt hade gnagts av i kanske en kvart åkte själva brödet in i munnen på mindre än en minut. Intressant att vi alla äter så olika. Själv gnagde jag på glutenfria hobnobs, men de är faktiskt riktigt goda. Jag gissar att det är halv brottsligt att inte ge barn frukt istället för dessa ohälsobomber, men jag blev som tur var inte avskedad. Storasyster vet redan vilken munk hon tänker testa nästa gång vi gör utflykt till Willys!

Efter en lång dag med sjörövare och pyssel och snölek och promenad och bus var det dags att ta bussen hem till ön. Jag eldade i vedspisen och satte mig framför elden och njöt av att dåsa bort. Lika roligt som det är att hålla igång är det skönt att vila. Nu hoppas vi att föräldrarna snart är fullt friska. ”Vabruari” har ju bara precis dragit igång och familjen har (liksom alla andra vad det verkar) haft jättemånga sjukdagar hela vintern. Det kostar på att bygga upp ett immunförsvar! Du äter väl dina D-vitaminer?

Ditten och Datten

Välkommen till världsarvet.

2 februari, 2022 Inga kommentarer

Igår hade jag ett jobbuppdrag inne i stan framåt kvällningen, så jag tog buss 123 och kände mig som tonåring igen. Tid på buss, för mig är det lika normalt som att borsta tänderna eller gå en promenad även om jag inte åker så mycket kommunalt längre. Jag gillar det. Känslan av att avskärma sig från alla trots att man sitter nästan på varandra, småsurret, det sövande gungandet och de mjuka pysningarna upp och ner då passagerare ska in eller ut ur bussen. Jag har en inneboende sengångare i mig. Åker jag buss tidigt på dagen skärps sinnena (glosinlärningstillstånd), men senare på dagen stänger medvetandet av om jag är passagerare. Att jag vet precis när jag ska vakna till är ett inlärt trick som funkar lika bra om jag är passagerare i bil, buss eller tåg. (Maken testade senast då vi åkte hem från Stockholm. Jag hade sagt att vi skulle handla i Jämjö. Jag sov så gott i passagerarsätet och maken var stolt då han trodde att han hade överlistat mig. I rondellen till ICA-butiken slog jag upp ögonen och var redo att handla.)

När jag väl kom till stan blev jag lite modfälld. Kanske var det februarivädret som fick folk att välja att stanna inne, men hur kan det vara helt dött i en stad av Karlskronas kaliber närmare 16.30? Var alla på ICA och handlade? Jag gick in i två butiker och handlade lite, både för att det är trevligt att stötta de etablissemang som fortfarande håller öppet och för att nätshopping missar allt det där med att ta in något med alla sinnen.

Bara kolla här. Drottninggatan bjöd på två bilar och kanske två gångtrafikanter. Suck. Nä, jag gillar inte känslan av stadsdöd. I USA är numera stadskärnorna ofta ghettofierade medan det är alla större köpcentrum som drar folk. Nu tror jag inte det ska bli så illa här, jag hoppas åtminstone inte det, men jag vet inte hur många restauranger en stad av Karlskronas kaliber klarar att underhålla. Det är ju det alla stängda butiker blir, just restauranger.

Nä, usch, det är nog bara normal februarideppighet som ger sig tillkänna. Det har knappt snöat på hela vintern, och precis då vi är redo att ta emot våren så slår det till. Vinter! Nä, jag ber om ursäkt för att jag tjurar. Det är ju inte precis någon överraskning att just februari brukar vara en vintermånad. Jag fyller på här med något betydligt varmare och trevligare! Igår höll vi syskon årsmöte för att dra upp riktlinjerna för vårt gemensamma sommarställe. Så fint att se alla. Vi dryftade ekonomiska grejer, praktiska detaljer och semesterplanering. Det kommer en sommar, det gör det! (Jag har några syskon som är mycket duktiga på officiella handlingar, dagordningar och sådant, så vid de här tillfällena känner jag mig faktiskt som en riktigt liten lillasyster. Intressant upplevelse för någon som jämt plågar sin omgivning med storasysterfasoner i vanliga fall.) Detta blir alltså dagens pepp. Även i de mörkaste av stunder finns det hopp! Krama en lyktstolpe, mata en talgoxe eller ta ett fotbad så ska du nog se att våren kommer. Tjing!

Ditten och Datten

Begravningsdag med ljusa toner.

1 februari, 2022 4 kommentarer

Efter en orolig natt var det dags att stiga upp tidigt och förbereda sig både mentalt och praktiskt på att följa svärfar till sista vilan. Maken är duktig på att sköta sin flaggstång. Det är tråkigt att behöva flagga på halv stång, men jag tycker det är en fin sed. Som att bära ett sorgband på armen och tala om för andra att idag är inte rätta dagen att börja rota i mina tillkortakommanden. Idag har vi fullt upp med sorgen.

Den här bilden är nog den finaste gåva som Manfred skulle kunna få. Det är första gången sex av åtta barn är samlade. Det saknas även några partners och några barnbarn, men så här många har aldrig varit samlade någon gång. Begravningen blev både ljus, värdig, sorglig och rolig, precis som det ska vara. Historier som var så typiska för Manfred, hans arv i form av kärlek till brädspel och naturen. Fint att vi kunde stå för musiken, att hans barn hade så fina tal. Vår underbara tyska extrasyster simultanöversatte hela begravningen till den tyska släkten. Om något så har dessa coronaår gjort oss mer medvetna om hur vi bäst kan utnyttja tekniska hjälpmedel också för att överbrygga avstånd vid liknande tillfällen. Nej, det är inte samma sak som att vara på plats, men mycket bättre än att bara sitta och undra hur det gick till.

Här tyckte jag det var jobbigt och fint på samma gång. Sönerna och barnbarn som fick lägga sin pappa och farfar till sista vilan. En sista tjänst.

Vi bor ju bara några hundra meter från kyrkogården och bjöd in på lite mat och fika efter jordfästningen. Här är ungdomarnas bord, hehe. Jag skrev just till en vän att begravningsdagar ofta inbjuder till både den mest hjärtskärande sorgen och härliga skratt då man minns tillsammans. Tre av sönerna höll tal och de var så fina! Många tårar, många skratt. Som maken sa i sitt tal. ”Vi pratade om hurdan begravning vi trodde att du ville ha. Vi kom överens om att den skulle vara rolig. Isåfall måste det bli på din bekostnad.” Så var det under begravningsgudstjänsten. Över maten diskuterades högt och lågt. Släktforskning, minnen, choklad och te. Ja, för så ser ju livet ut. Det är högt och lågt.

När gästerna hade begett sig hemåt tog vi en promenad i den kyliga men vackra kvällningen. De hade ställt iordning graven och det var så fint med blommorna. Född i Bayern, sista vilan på Sturkö. Så kan ett liv också börja och sluta.

Efter flera stormiga dagar var det så igår helt lugnt och så otroligt vackert. Det går ju inte att fånga, men känslan var helt rätt. Härligt att få den här promenaden och sedan kunna sitta och prata i många timmar med våra ungdomar. Underbart, trots de tråkiga omständigheterna. Och idag är de redan på väg tillbaka till Stockholm tillsammans med maken som jobbar där vissa dagar. Sonen kunde tyvärr inte komma eftersom han fick covid.

Vår duktige begravningsentreprenör kommer väl dessvärre att komma ihåg den här dagen av andra anledningar än vi. Han trampade snett i trappan vid kyrkan och haltade omkring tills allt var klart. Jag frågade hur det egentligen var och han sa ”jag behöver nog se till det när vi är klara här”. Det visade sig att han hade fått en spricka i benet och kommer att få gå gipsad i sex veckor framåt! Tänk hur hängiven han är sitt arbete, ansträngde sig för att fortsätta ge de sörjande utrymme i lugn och ro utan att rubba på sitt lugn trots att han måste ha haft fruktansvärt ont. Vilken gåva!

Ditten och Datten

Vecka 5 2022.

31 januari, 2022 2 kommentarer

Idag går vi redan in i vecka fem. Många år har gått sedan mitt liv kretsade runt veckonummer. I lärarvärlden är det helt naturligt, men uppenbarligen är det inte många andra som insett storheten i veckoenheten. ”Vecka åtta” triggar drömmar om snö och klarblå himmel just för att detta veckonummer är så intimt förknippat med sportlovet till exempel. ”Vecka fem” triggar ingenting, den bara är. Den ger insikt om att vi nu närmar oss februari, att vi är lite närmare våren, att de värsta veckorna på året ligger bakom oss. Den betyder också att vi har nått dagen för svärfars begravning. Helgen har inneburit ett intensivt färdigställande inför dagens datum. Storstädning av huset, bakning, matlagning, talskrivande, orgelövande, kyrkorumsmöblerande… Covid har uppenbarligen ställt till det bl a för sonen (så tråkigt att han inte kan vara med), men annars verkar det som att alla utom två av svärfars barn kommer att delta vid begravningen. Min man kommer att träffa ett av sina syskon för första gången. Det är spännande, samtidigt som anledningen är sorglig.

Nu hoppas vi att allt faller på plats och att vi kan fira Manfred på ett värdigt, vackert och roligt sätt. Jag är tacksam för alla timmar jag lade på att öva på musik i min barndom, det verkar som att det betalar sig denna dag trots att vi inte ens har kvar ett piano här hemma. Man vet aldrig när det kan komma till användning. Jag hade aldrig tänkt mig att vara organist på svärfars begravning, så jag hoppas han håller i mina händer och att han stillar mitt rusande hjärta. Det ska nog bli fint. Jag ser fram emot att få sjunga med våra döttrar och tänker att på en begravning har man liksom sista chansen att kunna hjälpa till. Senare i veckan ska jag göra honom ett eget ”kyrkfönster” till honom. Min tyska syster gjorde ett så vackert till maken och skickade som kondoleanskort. Hon har även skickat bilder från boken som hon lärt sig göra dessa skapelser från. ”To each their own” som amerikanerna säger. Alla gör som det passar dem bäst och mig passar det att sorgpyssla. Hoppas att du får en fin uppstart på veckan.

Ditten och Datten

Balans.

30 januari, 2022 2 kommentarer

Vilken natt! Jag har vaknat flera gånger av att något ”låtit”. Undrar vad som händer om jag går ut och inspekterar? Nej, det får vara. En okulär besiktning från fönstret tyder på att tallen blivit av med lite skröfs som vanligt i stormar. Jag ser också att den fina ljuslykta som följde med huset och står i entrén har blåst ner. Det har faktiskt inte hänt sedan jag ställde den på trappan för säkert 3-4 år sedan, så det här är sannolikt det värsta vi har råkat ut vindmässigt så här långt på den här adressen. Egentligen är det inte storm förrän medelhastigheten på vinden är 25 m/s och det tror jag inte är fallet med Malik. Att vi haft byar med upp till 30 m/s tvivlar jag dock inte på. Just idag är jag extra tacksam för den milda vintern så vi slipper snödrev uppepå själva vinden. Det räcker gott och väl med det som man inte ser.

Jord, luft, eld och vatten, det är de klassiska elementen. Efter en natt som denna är jag benägen att påminna om balans i tillvaron och hur viktigt det är att elementen tar lagom mycket plats. Jag hävdar alltid att just luften är mitt element, jag har aldrig känt livet i mig som den dag jag stod i Skottland och på något vis blåstes ren. Hela resan var fantastisk, men just detta tillfälle var extra allt. (Naturligtvis har det förstärkts då det finns en bild kvar, men faktum kvarstår. Vind och jag har en lång historia tillsammans.) Det finns dock bilder på mig då jag är ett med även de andra elementen. Utan jorden vet jag inte var jag hade varit, trädgårdsarbetet var, och är, min terapi efter att föräldrarna hade gått bort. Jag älskar att bada, både med en Lush-bomb i ett badkar och uppenbarligen i ett kyligt vinterbad i havet också. Och eld. Både maken och jag terapieldar, inte som pyromaner, utan för att njuta av eldens magiskt läkande krafter. Ljudet, elddansen, värmen… Så du ser, det är inte lätt att välja bara ett element och kanske är det inte heller meningen att vi ska göra det. När det går över styr får vi upplevelser som Titanic, de okontrollerbara skogsbränderna i Kalifornien, stormen Gudruns tragiska efterverkningar eller övergödningen som skett och sker i många områden. Bara under tiden jag suttit här och skrivit har det lugnat ner sig betydligt. Kanske kan jag gå och vila en stund till innan det är dags att ta itu med dagen och Maliks efterverkningar.

Ditten och Datten

Håll i hatten!

29 januari, 2022 2 kommentarer

Ojojoj, vad det blåser! Jag vet inte om det är stormen Malik som slagit till i bloggen, men den fick något märkligt fel och gjorde att jag kunde fokusera på att förbereda inför begravningen hela dagen. Alltså, storstäda, baka och lite annat som kan vara på sin plats om nu någon av släktingarna skulle vilja komma in en stund efter jordfästningen här på Sturkö.

Vedspisen har gått varmt hela dagen. Elen har inte gått, men det känns extra härligt att ha den här praktpjäsen i vårt kök sådana här dagar. Emellanåt har det känts som att hela huset ska dras rakt ut i rymden! Vindbyarna är enligt SMHI rejält starka, kanske ända upp till 30 m/s. Jag vågade mig ut en snabb runda för att få lite frisk luft, men jag kände mig inte alls trygg. Det här var inte dagen jag skulle få en tegelpanna i huvudet i alla fall.

Det var däremot dagen då jag skulle göra en riktigt smarrig svasiatisk (svensk och asiatisk) kycklinggryta med kokosmjölk och risnudlar. Godare än såhär blir det bara om man häller på lite extra sesamolja och salta jordnötter och det gör man naturligtvis. Mums.

Detta var också dagen då jag bakade begravningsbullar. Maken påstår att de blev perfekta, numera frestas jag faktiskt inte ens att smaka en tugga fast det luktar så gott. Jag tänkte på hur sällan jag bakar nuförtiden. Främst för att barnen inte längre bor hemma såklart, men också för att jag inte tolererar vetemjöl och mest lagar sådant som jag också kan äta. Det är dock ett av mina största nöjen och jag gläds varje gång det är fikavecka till kören till exempel! Manfred gillade dessutom mina bullar, så jag tyckte de hade sin plats till hans speciella dag.

Jag plockade även fram moster Elin, mormors storasyster och mammas gudmor, för att be henne hjälpa mig sy i en tappad knapp i pyjamasskjortan. Hon log så vänt, men vägrade hjälpa till. Jag fick snällt fixa det själv, men jag tror att det var hon som hjälpte mig hitta rätt knapp! Jag vet inte hur hennes passfoto hamnade i knappburken som kom från hennes sykorg, men jag blir glad varje gång jag ser det. Hon var en speciell kvinna och jag vet hur viktig hon var för min mamma. Hennes liv var allt annat än lätt. Jag har många gånger tänkt att det hade passat perfekt att göra en dramaserie av det och har säkert berättat om det här i bloggen förut. Hon kämpade på och var lite argsint sina sista 20 år. Kanske inte så konstigt tänker jag när jag går förbi hennes och hennes första make och stora kärleks grav här på kyrkogården. John dog 1937 och Elin väntade lääääänge på att få göra honom sällskap innan hon slutligen somnade in 2017, strax före sin etthundraförsta födelsedag. Lilla moster Elin…

Recept och Hälsa

Tar du hand om dig själv?

28 januari, 2022 Inga kommentarer

För några år sedan fick vår yngsta dotter en Fitbit i födelsedagspresent. Jag trodde det skulle vara den perfekta gåvan, men hon tyckte den var tämligen ointressant. Efter att den hade blivit liggande lite för länge för ett återköp tog jag själv på mig den och det har jag aldrig ångrat. Eller ångrat och ångrat, jag tycker den ger en hälsoboost som varit av godo för mig då jag har haft den på mig. (På somrarna har jag automatiskt ett mycket hälsosamt liv då jag både rör mig jättemycket pga. trädgårdslandet, sover gott och tillräckligt och äter bra mat. Då är detta mätinstrument helt onödigt och får ligga och vila i en låda.)

Häromdagen fick jag detta taffligt översatta (Tack Google, gissar jag) diplom. Tydligen har jag gått 8046 livstidskilometer sedan jag satte på mig min Fitbit första gången, eller eventuellt sedan jag började om mina mätningar efter en omstart. Detta är tydligen hur långt det är mellan den nordligaste punkten i Afrika, Ras ben Sakka i Tunisien, och dess sydligaste, Kap Agulhas i Sydafrika. Det är ändå imponerande att tänka mitt liv som ett långt vandrande sedan jag lärde mig att gå då jag var tio månader gammal. Man skulle ju kunna inbilla sig att jag kommit fram vid det här laget, det har ju ändå gått över 51 år. Man skulle också kunna tänka sig att en sådan där mätklocka är helt onödig, jag är duktig på att känna efter hur jag sover, hur jag äter, hur stressad jag är, huruvida jag kommer ut på min dagliga promenad eller ej. Jag är dock inte mer originell än att jag faktiskt peppas av att känna hur denna specialklocka surrar till då jag tagit 10 000 steg på en dag och jag gillar att få sådana här glada tillrop, oavsett om de är taffligt översatta eller ej.

Jag har förut berättat att jag är med i forskningsprojektet Livsstilsverktyget. Det finns nog fortfarande möjlighet att gå med. Tyvärr blir ju vissa uttagna till blindstudier istället för att komma med i själva studien, men det är väl värt att försöka? Jag har haft stor glädje av både texter, utmaningar och webbinarier som presenterats i detta projekt och tror verkligen att Anders Rosengren är på rätt väg. Han frågade sig varför folk gör dåliga hälsoval i vardagen trots att nästan alla drömmer om en god hälsa och inte vill annat än slippa sjukdomar, värk och andra kroppsliga och mentala umbäranden. Han och hans forskarteam har utvecklat en hälsoapp som jag tycker peppar och motiverar, men precis som gällande allt annat behöver man se till att öppna den och göra sina uppgifter för att den ska få effekt. Jag har även läst Anders Rosengrens bok Hela livet och kan rekommendera den för dig som på ett lättfattligt sätt vill ta del av Rosengrens tankar och upptäckter.

Hur ser din hälsa ut? Är ditt liv styrt av skam och skuld över att inte ta hand om dig själv på rätt sätt? Är du arg på dig själv, F*n och hans moster för att livet går dig emot? Finns det utrymme i ditt liv för det du vill göra, eller handlar allt om måsten, eller kanske om att du av olika anledningar är helt styrd av olika typer av gränser, både fysiska och mentala? För många av oss är det svårt att möta dessa frågor utan att hamna i antingen förtvivlan eller frustration. När jag ser tillbaka på mitt eget liv och hur jag behandlat mig själv kan jag känna mig ledsen. Jag tillåter mig dock inte att stanna i den känslan, för jag är inte där längre. Jag är på inget vis expert i frågan, men jag vet att jag gör mitt bästa och att jag genom små, små förändringar tagit mig åt rätt håll. Jag fortsätter ha perioder av noll godis eller Pepsi Max, ibland rör jag väldigt lite på mig trots att jag är frisk och över jul- och nyårshelgerna åt jag lite för mycket från kategorin ”ätbart som är gott, men knappast bra för min kropp”. Istället för att landa i känslan ”det är kört” tar jag nya tag och hejar på det som funkar bra.

Något stort har hänt i min hjärna. Nu har jag bara analyserat detta utifrån mig själv, så min slutsats kanske är helt fel. Jag kan dock konstatera att jag satt många ”förbud” och ”måste” på sådant som är bra respektive dåligt för mig. Om jag känner att jag måste ta en promenad innan dagens slut känns uppgiften tung och som en bestraffning. Är det däremot en gåva till mig själv, eller kanske bara något som är lika mycket vana som att borsta tänderna, blir det något som inte gör ont eller känns jobbigt på samma sätt. Jag promenerar för att uppleva de vackra omgivningarna, få frisk luft, släppa ur myror ur brallan, se andra människor, få upp pulsen… Samma sak med maten. Varför välja god dålig mat då det finns så mycket god bra mat? Handlar gör man då man är mätt och belåten, eller efter en noggrant planerad lista. Finns det inga dåliga val hemma är det svårare att göra dåliga matval då man är trött, hungrig och kinkig.

Jag har en liten systerdotter som lider svårt av atopiska eksem. Hudläkare säger att det inte har något med mat att göra, jag är säker på att det inte stämmer. Vår ena dotter fick svåra eksem under armarna i tonåren och de blossar upp i perioder av stress (som ju kan bero både på dåliga val för kroppen och upplevd tidsbrist). Nu har syrran och svågern bestämt sig för att försöka göra något åt maten och se om de inte kan förbättra lillans situation. En god vän till familjen och mängder av hjälpsamma personer på Facebook har gett flera goda tips. Min insats var att skicka länkar till recept på skonkost som är god och som inte behöver kännas som en bestraffning. Folk brukar i allmänhet bara cirkulera mellan tiotalet grundrecept, så det är bra att göra matschema och ligga ett steg före i planeringen. Nej, för ett litet barn är det kanske inte helt lätt att acceptera att man inte får äta godiset med mest färg- och konserveringsmedel längre, men det är bättre att bryta en dålig vana i taget än att bara fortsätta som vanligt. Ja, om man nu lever ett liv fullt av ”dåliga vanor”.

En vän delade en lista från creativly.se som jag tänker skulle vara bra för vem som helst. En lista på snabba godbitar för själen, kan det vara något? En lista att ta till då du mest av allt vill klämma en chokladkaka eller lägga dig och titta på en hjärndöd teveserie som inte kommer att ge dig något annat än 45 bortslösade minuter. Håll till godo! Och så hoppas jag att du hittar kraft att må bra även under stora utmaningar. Det är inte lätt alltid, det här livet.

Ta fem djupa andetag
Dansa till din favoritlåt
Drick ett glas vatten
Skicka ett sms till en vän
Gör en ”brain dump” och skriv av dig
Skriv ner tre saker du är tacksam för
Läs några sidor i en bok
Måla läpparna med en vacker färg
Meditera
Gå ut och ta lite frisk luft

← Föregående 1 … 138 139 140 141 142 … 456 Nästa →