Med viss oregelbundenhet tar vi hand om träbänken här hemma. Då vi renoverade köket efter en stor olycka med värmepannan i Snättringe i början på 10-talet undrade maken om verkligen träbänk med nedsänkt diskho var smart. Jag var ihärdig, hade kollat på en massa snygga kök i Sköna Hem och i inredningsbloggar. Förvisso var jag noggrann med att få till arbetstriangeln i vårt parallellkök, något som de förra ägarna inte hade prioriterat, men träbänk skulle det vara.
Det där köket blev mitt drömkök på många sätt. Idag hade jag tyckt att det var trist, förutom kaklet som var underbart, men praktiskt. De som köpte vårt kök har sålt vidare, de renoverade bort arbetstriangeln och bytte både kakel och vår fantastiska fläkt och påminner om hur meningslöst det är att tro att ”neutral smak” är neutral. Folk gillar helt enkelt olika och ett kök är mycket krångligare att anpassa till personlig smak. Hade jag gjort om köket idag hade jag aldrig gjort mig av med den rostfria bänken från 70-talet och jag hade aldrig använt träbänk. Det hade blivit en ljus virrvarrskiva istället, eller något annat mer praktiskt och fortfarande snyggt alternativ.
Dessa två kompisar får jobba då det är dags för träbänksvård. Jag tar en matsked oxalsyra och rör ut i lite varmt vatten med en tesked för att lägga på mörka fläckar av diverse slag. (Detta är en gummihandsksaktivitet.) Oxalsyran används sedan för att bleka bort de där svarta fläckarna som är så trista. Svarta ringar efter grejer som inte skulle ha ställts direkt på bänken, synliga rester av soya och lite allt vad det kan vara.
Den här gången var jag lite för frikostig. Eftersom syran bleker oavsett om det finns en fläck eller inte vill man egentligen att syran inte ska sträcka sig så långt utanför fläcken. Det gick bra ändå. Jag har en ljus fläck här på bänken från tidigare tillfälle då jag lämnade oxalsyran kvar för länge. En halvtimme brukar räcka bra, men är det en riktigt envis fläck kan man behöva låta den verka lite längre.
Jag använder en vanlig tvättsvamp i syntet och masserar in trävaxet längs med träfibrerna, jobbar in det fram och tillbaka. När det känns som att trät är mättat låter jag det verka i någon halvtimme. Sedan är det dags att noggrant torka upp överflödet, det som inte sugits in i träet, med en gammal trasa. (Jag har kasserade örngott som jag klipper bitar av till bl.a. detta.) Trasorna läggs i en plastpåse och jag häller vatten på eftersom linoljan annars kan självtända och knyter ihop. Klart! Du ser skillnaden i lyster mellan oxalsyrebilden och den här. Det blir så mycket fräschare efter en sådan här spabehandling.
Det var så mysigt att komma ner till välstädat kök med fin träbänk innan allt blev kaos igen i och med semlebak. 
Sten hade jag också gillat, men någon av de mindre ömtåliga. Kram!
Lämna ett svar