Det är inte lördag morgon, utan fredag kväll. Jag satte mig här för att skriva ner dagens anteckningar i odlardagboken och fick för mig att ta en titt hur det såg ut här hemma den första våren för oss, 2017. Far hade satt tulpaner i raka led i limpan av hästgödsel som han lagt på ett något märkligt ställe, men allt jag kunde se var de där tulpanerna och att de blommade, men att far var död. Det var en så konstig vår i stor sorg, men samtidigt kämpade mamma för sitt liv och jag och maken visste inte riktigt vad vi skulle ta oss till. Jag är för evigt tacksam till brorsan som vände sig ut och in för att renovera här så vi skulle ha någonstans att bo. Då, den där våren, trodde jag nog aldrig att vi skulle bli kvar. Jag trodde inte att vi skulle få köpa loss huset eller att jag/vi ens skulle vilja stanna här. Livet tog sina kringelikrokiga vägar över berg och dal och här är vi nu, fast ändå på ett helt annat ställe. Ibland utvecklas man mycket fort, så fort att tiden inte hänger med. Så känns mina senaste tio år. Kanske är det därför jag inte riktigt känner igen mig i spegeln. Jag ser en åldrande kvinna, en ganska normal 55-åring. Det som inte syns utåt är själen, en själ som är så uppfylld av allt det vackra som jag inte visste att uppskatta tidigare i mitt liv. Det får knappt ens plats. Jag menar inte att JAG är god och vacker, men att jag trots svåra utmaningar och stökigheter (som vi alla går igenom) känner att det goda väller upp och ut, precis som kolsyrebubblor. Det goda vinner alltid på något vis. Men vi måste ibland gnugga ögonen, eller kanske byta glasögon, för att se. Idag påminner jag mig, och dig, om att det är så.
Om att låta sig uppfyllas av det goda.
12 kommentarer
Hej Monnah!
Så fint skrivet <3
Jag kan verkligen känna din känsla gällande tulpanerna som din far satte <3 Sorgen behövde dock få finnas där då, ta sin plats, tills känslorna kunde omvandlas till nåt vackert och minnesvärt istället.
Jag tror att själen trots allt speglar det som visas utåt…"ögonen är själens spegel" sägs det ju och jag tycker det stämmer bra 🙂 Likaväl som att det kan vara tvärtom… en olycklig själ speglas också hur perfekt skalet eller ytan än är. Sen… det där man alltid konstaterar… allt handlar om hur man relaterar till det som händer oss genom livet.
"Det goda vinner alltid"… en idealtanke som man verkligen vill förankra sig i och hoppas att det stämmer… den rationella delen av mig kan dessvärre inte alltid hålla med..
Ha en fin lördag!!
Kramar!!
Tack Sara! Sorgen var definitivt både nödvändig och läkande. Att vara både i något slags mer akut sorg för en förälder och i en förväntanssorg för den andra var utmanande. Trots det var halvåret efter fars död en fantastisk tid. Konstigt, men så är det.
Jag tycker det finns mycket sanning i att ögonen är själens spegel, men visst finns det medmänniskor som är experter på att spela teater, också i ögonen.
När det gäller det där med det goda, det ljusa, så tänker jag att jag vill tänka att det vinner just för att jag i grunden är pessimist (eller rationalist, som du). När jag går på min grundanalys är det alltid kört, jag har mycket större glädje av att koppla förbi allt det rationella och plocka upp sådant som inte alltid är lika synligt. För mig är det otroligt hjälpsamt!
Jag hade en fantastisk dag och önskar detsamma till dig. Kram!
Jag tror det är ett val att låta det goda ta plats och bubbla upp. Förstår att alla inte har möjligheten till det valet, eller att det ser olika ut. Men min övertygelse ligger i att det är vår egen kraft att bestämma hur vi ska må i själen. Glad det bubblar hos dig nu 🙂 Kram
För de allra flesta av oss finns iallafall möjligheten att bjuda in det där bubblet, att erkänna att det finns där och att till viss del också skapa det. Somliga har bara svårare att komma åt den här känslan. Tack, Anna! Och kram.
Tack för en fin och klok text att läsa.
Tack för att du läste!
Tack för ett fint ”funderande” inlägg 🤗
Tack Anette! 🤗
Ps: Jag kan varken läsa eller kommentera i din blogg just nu, för det lägger sig en Kolmården-reklam över hela rutan som inte går att kryssa bort. Hoppas att du har haft en fin vecka!
Alltså det är ju så symboliskt vackert med tulpanerna som växer i hästskiten på ett konstigt ställe. Ljuset som finns bakom de svartaste molnen. Är helt med dig! Vackert skrivet! Kramar
Eller hur? Så märkligt självklart. Tröstande och hoppfullt mitt i sorgen. Det där med att solen alltid finns bakom de mörka molnen är något som jag fått påminna mig om i hela livet, men tanken kommer snabbare nuförtiden. Tack och kram, Marika!
Livslust, är det kanske? Är det där som Bruce Springsteen sjunger om, som how at the end of every hard earned day, people find some reason to believe.
Eller Jacques Werup:
Detta fantastiska äventyr! / Människor som ännu inte existerar / ska bo här, på Kastellgatan, i min våning! Många glädjelösa morgnar när vi rusar hur husen här, / med kassaskåp till hjärtan, / finns detta äventyr som en nödutgång. / Våra samlade ansträngningar är lika omfattande som vår maktlöshet, / två sidor av samma sak, / vi rusar med bultande hjärtan, / vi är tillsammans, / tillsammans utgör vi den goda och onda kraften / av ett oändligt antal / privata tragedier. Nu dyker Åkes bil upp / bland alla andra gråa bilar, ett under, / jag ser den, jag har en omöjlig anledning att se den! / Snömodden under fötterna / blir plötsligt sommarmossa, jag upplever / jordens nyaste dag,/ jag är inte ensam, till ensamma människor säger livet så mycket livlöst, / så länge vi lever som störningssändare / på varandras våglängder / hjälper vi varandra / över skräcken, / det jävla dumma härliga livet / fortsätter.
100%! Det tror jag verkligen att det är. Och Jacques Werup – tack för hans ord. Älskar dem och påminns om att det är så viktigt att vara öppen för ”den andra” sidan av myntet. Tack Annannan!