Imorse vaknade jag hemma i min egen säng för första gången på nästan en vecka. Jag har sovit gott både i hotellsäng och på äldsta dotterns soffa, men det är något särskilt med min egen säng. Egentligen börjar den ha sett sina bästa dagar, men den är fortfarande den skönaste jag har haft. Även telefonbatteriet har gett upp, hjälpsamt såhär då jag försöker mig på en telefonfasta. Ska ärligen säga att det gått mycket bättre här hemma med den saken, på resande fot kan jag inte lägga ifrån mig luren. Däremot kan jag lämna rapport om vad som hände på tågen både på väg upp och hem igen och hur det kommer sig att jag anser att jag valde ett mycket bra projekt för min fasta.
I det senaste inlägget berättade jag att jag satt vid en plats där jag inte kunde använda min laddare, så då vågade jag inte använda telefonen för att ha nog med kräm för att kunna visa biljett och ev behöva ringa något samtal. (Jag vet, jag borde ha skaffat en bärbar dosa, men jag gav bort den jag hade och det har aldrig blivit av att skaffa en ny.) Jag bloggade en kortis och sedan fortsatte jag roa mig utan telefonen. Det funkade utmärkt och var faktiskt riktigt skönt.
På väg hem hade maken gett mig en lista med utmaningar att utföra (t ex ”låna något av en medpassagerare”, ”vik och testa ett pappersflygplan”). Jag hade fått uppmaningen att ha två A4-papper tillgängliga. Några av utmaningarna behövde jag ha telefonen till, det fick vara så. Roligt var det hur som helst. Inte minst då jag satt och vek det där flygplanet och min granne satt och hade telefonmöte och inte kunde sluta att titta på vad jag höll på med. Hahaha! Jag hade också reagerat om en 55-åring vek pappersflygplan utan att ha något barn i sällskap. Jag hade också med mig en pocket som jag köpte på bokrean som jag besökte med sonen i Solna. Cal Newport har jag hört intervjuas i diverse poddar, men det är något annat att läsa hans tankar om ”Deep work”. Underrubriken ”hur du finner fokus och djupjobbar i en distraherande värld – strategier för kontroll, mindre stress och digital minimalism” förklarar väl vad boken handlar om. Du förstår kanske också vad det är som lockar mig med Newports tankar.
Jag har förstått att det som påverkar mig själv personligen mest negativt just nu är glappet mellan den tid jag har tillgänglig och hur jag använder den. Därav önskan om en mindre närvarande telefon nu under fastan, men också önskan att läsa mer. Jag hade SÅ svårt att koncentrera mig på boken då jag satt där på tåget. Boken är intressant, men inte på det viset som får mig att drunkna i en text. Sätet var okej bekvämt, men jag satt inte i en tyst kupé och det pågick samtal runt omkring. Alla var hänsynsfulla, oavsett om de jobbade eller pratade med grannen i sätet bredvid, men det gjorde ju ingen skillnad för min koncentration. Jag tvingade mig att sitta kvar i det obekväma och kom en bit till slut. (Uppdraget från maken var utfört vid det laget.) Hade jag trott att jag som läst så mycket sedan jag var fem år skulle hamna här?! Sannerligen inte!!! Det är skillnad på att läsa på datorn, vilket jag ofta gör, och att läsa en bok. Det störda fokuset känns inte jobbigt på samma sätt vid datorn, men jag fattar ju att det bara är en skenkänsla. Där har jag annat tillgängligt hela tiden om det skulle vara så och jag är inte riktigt medveten om att jag gör en massa annat emellan styckena/sidorna/rapporterna.
Det är ingen hemlighet att jag är precis lika ofullkomlig som mina medmänniskor och att jag funkar på ungefär samma sätt, åtminstone rent generellt. Medvetenheten jag har om detta känns vanligtvis mycket hjälpsam och gör att jag är mycket ”snällare” mot både mig själv och andra än jag var som yngre. Det gör det inte lättare att acceptera att jag har blivit så dålig på att läsa. Å andra sidan har jag äntligen börjat göra något åt det. Det handlar inte längre bara om en känsla, utan är påtagligt och något som jag jobbar med i vardagen.
I en konversation jag hade under dagarna jag var bortrest (det har blivit många fina sådana, både med små och stora) blev jag påmind om argumentet att det inte nödvändigtvis är problematiskt att vi googlar allt, det är snarare en naturlig följd av hur samhället och våra omständigheter har utvecklats. MEN! För mig är det otroligt problematiskt att människor slutar ha information i huvudet. Det ger helt andra förutsättningar för mer komplexa analyser att kunna hämta information från flera olika bibliotek i sin egen skalle än om man bara tar fram en textmängd som kanske inte ens skrivits av en människa. Nej, jag tror faktiskt att människan rent allmänt har blivit både dummare och mindre resilient sedan internet gjorde entré i våra liv. Jaja, det finns massor av härligt som kommit också så klart. Jag älskar allt som bloggvärlden har gett och ger mig t ex, jag älskar att jag kan ha videosamtal med barnbarnen varje dag, jag älskar att jag kan hitta recept jag inte har i mina kokböcker och annat som är både viktigare och mindre viktigt. Faktum kvarstår. I en värld där det inte handlar om hur man lär sig saker utan om hur man hämtar fram information ges inte samma utrymme för hjärnutveckling. Apropå att googla, här har du information om demens. I det sista stycket står det: ”Högre utbildningsnivå minskar demensrisken. Forskning visar att ju fler års utbildning en person har, desto lägre är risken att drabbas av Alzheimers sjukdom.” Där tror jag till etthundra procent att det handlar om att man gympar sin hjärna när man lär sig nya saker och är intresserad och nyfiken. Det är därför man också tipsas om att hålla på med korsord, lyssna på ny musik, läsa böcker i olika genrer osv. Man blir helt enkelt dummare än nödvändigt av att bara använda andras kunskap.
Sådär, där fick du lite nedslag i de tankar som vuxit fram både innan och under telefonfastan. Jag fortsätter fram till påsk och vet att jag är på rätt väg. Inte är det lätt, varken att vara konsekvent eller att göra det jag föresatt mig, men jag ger inte upp för det.
12 kommentarer
Jag läser allra bäst när mobilen ligger i ett annat rum. Annars måste jag googla på författaren, något ord jag aldrig hört som dyker upp i texten eller vad jag ska göra av den stackars blomkålen som ligger i kylen och hotar med att lämna mig för att jag övergivet den. Eventuellt kommer det upp ett och annat om hunduppfostran och sjukdomar som också måste kollas upp. Tror att det är bra att pausa från smarta telefoner. Svårt men bra. Kram
”Svårt men bra.” Ja du, precis så känner jag också. Mina grundproblem är egentligen flera, men alla handlar om själva telefonens dragningskraft och att jag har så svårt att motstå den. Det händer något om jag lägger undan den vilket är bevis nog för att jag borde förhålla mig på egot annat vis än jag gjort tidigare. Att läsa utan att ens ha telefonen nära är nog generellt ett mycket bra tips! Kram.
Gomorron Monnah!
Alltså, jag vet inte, men jag känner att jag har en väldigt sund relation till min mobil faktiskt, det kan kanske ha att göra med mina djur som får mig att vara i nuet oftast. Jag ser ju folk som är ute och går med eller utan hund, konstant med blicken ner i mobilen, vilket jag aldrig gör om det inte är nåt specifikt. Samma med tågresor osv, jag sitter aldrig med telefonen då 😀
Visst scrollar jag, speler nåt spel kanske en stund, kollar SoMe (gillar ju själv att göra reels tex via IG, fotar, lyssnar på bok eller musik, hämtar information, pratar med mina barn…
Dock tycker jag att det är jättebra att ta en ”fasta” när man själv känner att det blir för mycket slöscrollande, så jag önskar dig varmt lycka till 🙂
Kram till dig!
Jag tror att detta är en fråga som berör mig såtillvida att jag har läst mycket om vad det verkar göra med hjärnan att vara så uppkopplad (ADHD-liknande symtom är mycket vanliga, så vi ger stackars ungar ADHD-diagnoser fast de bara är offer för ”skärmsjuka” etc), men också att jag blivit medveten om hur jag själv reagerar och förhåller mig till telefonen. Hade jag känt som du att min telefon inte var något annat än ett redskap som är min förlängda arm och att det var okomplicerat hade jag inte varit intresserad av någon fasta. MEN, jag vill inte ha en telefon som min förlängda arm. Jag vill komma ifrån känslan av att jag vill fylla tiden på olika vis NU och känna mig fri från det sug som telefonen har på just mig. Jag tycker att det är jättesvårt, kanske för att jag just har blivit så medveten om vad det är som skaver som är relaterat till telefonen. Att det är ok att inte ta reda på något just nu. Att varje telefonsamtal inte handlar om någon katastrof och att jag därför kan ringa upp vid senare tillfälle. Att jag kan gå med mina egna tankar istället för att lyssna på en ljudbok eller podd. Att även om jag bara lägger tio minuter på att läsa något så är det vanligt att jag bara sitter kvar och låter tio minuter till gå. Det blir tjugo minuter som på en vecka blir nästan tre timmar. Och det är många sådana små stunder som jag verkligen känner lust att återta… Vi får se om detta leder till någon förändring i förlängningen! Kram till dig.
Jag känner att allt googlande har gått till överdrift. Förväntan på varandra är att alla ska veta allt. Som Sara skrev i en annan kommentar vad gäller föräldraskapet är ett bra exempel. Jag tycker det är ganska otäckt att vi inte har förståelse för att alla inte är svampar vad gäller kunskap, att vi inte är beredda att dela med oss av kunskapen utan att skicka länkar till höger och vänster. Så tänker jag. Jag älskar att inte ha telefonen med mig överallt, även om det tyvärr gör att jag reagerar väldigt starkt när andra använder den stup i kvarten. Kramar
Googlande och chat GPT-ande… Jag tror att det finns en ganska stor kunskap om att vi inte sitter på all kunskap, snarare tvärtom. Att vi förlitar oss på att kunskap ska finnas tillgänglig externt håller jag däremot med om. Att inte plocka fram telefonen i alla lägen, t ex då man sitter och umgås, tillhörde förut kutym, tycker inte att det är så längre. Men det stör mig också. Mest när andra plockar fram telefonen utan att det har något att göra med den interaktion man har tillsammans med den andra såklart. Tack för peppen att inte ha med telefonen överallt. Härom dagen åkte jag till affären utan den, utan att glömma den. Kändes så märkligt, lite jobbigt. Nu hade jag inget paket att hämta eller liknande, och jag vågade lita på att jag inte behövde inköpslistan i telefonen som jag och maken delar. Tänk så infiltrerad den här prylen är i mitt liv… Kram!
Intressant. Kort reflektion av mina egna erfarenheter. Jag har också större fokus nu i fastan på att inte vara så snabb att greppa efter telefonen: jag försöker vara striktare på det jag redan börjat med (läsa bok och inte scrolla på metron, ingen telefon eller padda före nio på morgonen, hålla den förinställda tidsgränsen för instagram). Det känns lugnare och mer fokuserat inombords! Och när jag gav mig själv tillåtelse att scrolla (en tågresa och ett väntrumsväntande långt fram på dagen då jag var trött och inte orkade med de mer krävande sysslor jag hade tillgång till) så var det roligt i stället för att kännas som att äta för mycket godis. Men det är också väldigt lätt att återfalla i dåliga vanor, känner jag.
Jag upplevde snarare en oro än ett lugn i början av detta projekt tyvärr, något som gav ytterligare ”bevis” för att min relationen till min telefon var precis så komplicerad som jag upplevde den. Mitt hopp är att jag efter påsk kommer att ha så omsorterad hjärna att telefonen aldrig blir förstahandsval i de situationer livet stillnar. Jag känner att jag är på väg dit. Som du säger gäller det sedan att inte återfalla i dåliga vanor, men det är väl bara att fortsätta vara medveten…
Nu ska sägas att det enda som var nytt för mig var ingen telefon/platta före nio på morgonen (och det har jag idag till exempel inte hållit ;-)), vilket gjorde det mycket mindre smärtsamt.
Jag tänker på din tågresa och på mitt läsande på metron och inser att det nog var lyckosamt just detta att läsa på metron. Min resa är fem plus tio minuter och kanske fem minuter på perrongen där emellan. Det blir per definition korta snuttar läsande och jag har valt böckerna därefter – inte romaner utan faktaböcker där det går bra att avbryta när som helst. Så jag har aldrig behövt förvänta mig av mig att jag ska vara koncentrerad på boken en lång stund. Dessutom är man i metron omgiven av massor av andra människor som scrollar och det blir så tydligt hur dum och meningslös den sysselsättningen är!
Ja, det verkar som att vi har gått in i detta på lite olika vis. Det du berättar förklarar ett och annat. Det är just det där att drunkna i en bok som jag önskar kan komma tillbaka. Det har jag inte upplevt på mycket länge, men jag tänker inte ge upp innan jag är där igen.
Att sitta utan telefon när alla andra är uppkopplade är väldigt sorgligt tycker jag. Som att alla (inklusive jag själv som verkligen gillar interaktioner med andra) ger upp en så viktig del av sin mänsklighet…
Säg inte tyst kupé. En gång på den tiden när jag kunde jobba skulle jag på jobbkonferens och tog tåget till Stockholm. Men för att klara det, bokade jag såklart tyst kupé och det var verkligen viktigt för mig att det skulle vara tyst kupé så jag fick vila. Jag och två knäpptysta män satt där. Och en familj med sex barn under tio år och som dessutom hade myror i brallorna allihopa. Så de satt inte och pratade med varandra utan var uppe och rörde sig hela tiden. Det borde vara otillåtet för SJ att acceptera en småbarnsfamilj i tyst kupé. De har precis först den tysta kupén för tre personer genom att ta betalt för åtta som inte tänkte vara tysta, så jag vet ju vad SJ väljer alla dagar i veckan. Men det är inte rakryggat att välja att vissa kunder får göra fel på andras bekostnad. Och ja, jag är grinig gubbe angående sånt.
Intressant med utbildning vs alzheimers. Jag är ju halvvägs ner i inte demens men kognitiva problem så det blev jag ärligt glad för. Tänker också på hur det ska gå för Mikael om han blir dement. Veta om han tagit insulin eller inte. Men det ska jag inte oroa mig för nu.
Tack för ett bra inlägg!
Ja, när det gäller tyst kupé tycker jag att det är självklart att det respekteras på alla plan! Jättekonstigt att en familj fick sitta där. De kanske inte ens hade bokade platser? Så kan det ju ha varit.
Kognitiva problem och hjärndimma, stökigt. Jag skulle tro att det är hjärngympan som bidrar positivt till att hålla igång funktionen, gissar att mer utbildning är en indikation på att man tycker om att låta hjärncellerna jobba. Och att oroa sig för något som eventuellt kan hända är spilld energi. Men jag förstår att just diabetes och demens inte är någon toppenkombo. Kram och tack!