Jag sitter här och har lite svårt att röra på mig. Man skulle kunna tro att jag hade varit ute och tränat, varit med i ett lopp eller liknande, men allt jag har gjort är att ha städat vinden i ladan. Detta var nästa etapp i vårt stora laduprojekt. Det var dags att äntligen ta tag i den surdeg som detta utrymme hade blivit då det inte riktigt fanns någon plan och mycket var ”så länge” då vi flyttade hit. Bättre sent än aldrig är definitivt något jag skriver under på och när något väl blir gjort kan jag glädjas till hundra procent! Därför får du njuta av den underbara ”efter-bilden”. Tja, det kan också bero på att någon före-bild aldrig togs. Lika så bra är väl det. Allt jag kan säga är att det knappt gick att ta sig fram till andra änden eftersom det stod en vävstol, plastlådor, flyttlådor, gamla trälådor och allt vad det var. Vi hittade grejer som hade varit perfekta till loppisen, men du vet hur det är. Man kan ha den perfekta prylen, men är den inte lättillgänglig eller om man inte vet var den är så tar den bara onödig plats. Detta är en av anledningarna till att jag verkligen jobbat hårt på att få ordning på torpet de senaste åren. (Japp, det är inte som att bo i en hyrestrea med förråd.) Bästa medhjälparen, förutom maken, var grovdammsugaren som har fått jobba hårt sedan vi köpte den tidigare i sommar.
Så här såg det iallafall ut på gårdsplanen när vi närmade oss slutet på dagen. (Det blev mer och mer, jag förstod knappt var allt hade fått plats.) I festsalen i ladan ställde vi flyttlådorna som ska till Pingstis. Jag tror det blev fem stycken till slut. FEM. Jaja, bra att ha, men nu för någon annan.
Något annat kul som hände under dagen var att vi hittade Bullens rede! Vi har vaktat brorsans kvarvarande fjäderfän i ett par månader och har märkt att hon gjort sig redo för att värpa. Tuppaskrället Brutus får nog inte vara kvar, han är vacker men inte alls trevlig. Han attackerar med karatesparkar, både oss och gäster. Både Brutus och Bullen var traumatiserade efter flera rävattacker då de kom hit, men Bullen har ett mycket trevligt temperament. Vi får se om det blir permanent boende för damen, isåfall med annat sällskap.
Bullens skönhet står i paritet med dockan längst till höger som mormor köpte med sig hem från Amerikat då hon var där när jag föddes. Så här såg min fina leksaker ut när jag var ett halvår gammal. Just då var jag nog inte så intresserad av något i denna uppställning, men jag syns med en docka i famnen på väldigt många bilder sedan tidig ålder. Amerikadockan heter Elisabeth, det namn jag ofta använde till mig själv under lek. (”Du kan kalla mig Lisa.”) Hon är mjuk och tung på samma gång och fick oftast vara med då jag och syskonen eller vännerna lekte. (Vad gör barn idag? Sitter och klickar på paddan tillsammans?)
Elisabeths gulsot kunde jag inte läka, men hon var även väldigt skitig. Först fick hon bada i bikarbonatvatten. Efter det diskade jag av henne ordentligt med en diskborste, lite Yes och ljummet vatten. Håret tvättades med både schampo och balsam (vet inte om det var rätt, men nu luktar det gott) och magic eraser användes för att gnugga bort allt envist smuts. Glansen i håret är nog för evigt borta och läpparna har bleknat ordentligt på de 55 år som gått. Kinderna har ingen färg kvar, men leendet och ögonbrynen sitter där de ska! Jag blir fortfarande glad då jag se min gamla favorit och hoppas att hon får vara med och leka under många fler år.
Värre stod det till med annat i lådorna. Denna favoritapa till exempel. Den kan numera användas till skrämselpropaganda av valfritt slag. Den åkte naturligtvis i soporna. Hoppas att den åtminstone var god.
Lämna ett svar