Inte sommar, inte höst.

Luften är tung, varm och fuktig. Den tystar de ljud som vi har runt omkring. Duvorna kuttrar på som vanligt, men det låter lite som att de satt sitt huvud i en låda. Jag påminns om hetta och hög luftfuktighet i Philadelphia, går omkring lite kallsvettig hela tiden. Njuter av att se trädgården blomma upp lite efter den senaste tidens små och större regn och tänker att i år ska jag minsann hänga med och förbereda trädgårdslandet innan det är dags att lägga ner odlandet. Kålfjärilens larver pressas mellan fingrarna, vad annat kan jag göra? De äter och äter och äter och varje gång jag tror att jag tagit dem alla kommer det nya. Grannfrun går förbi då vi ska natta fjäderfäna med en sax i handen. ”Jag har klippt 120 stycken nu på en liten stund.” Vi kämpar båda på, med och mot naturen.

Efter en lång dag i skytteltrafik mellan ladan och huset är nu ännu mer städat och organiserat. Färdigt? Nej. Njet. Nope. Men vi har två bord med stolar ställda som att det skulle kunna sätta sig folk där, mammas kusins gungstol står på plats bredvid bokhyllan och KP:s svärfasters Amerikakoffert. Två nya sopsäckar och mycket mer skräp till tisdagens utflykt till soptippen, tre flyttkartonger och två kassar redo för någon av Second Hand-butikerna. Det har tagits beslut om sådant som kaaanske skulle få stanna, allt har fått avslag. 500-bitarspussel från våra amerikanska hemtrakter kanske moster och morbror vill låna? De gillar pussel. En del pyssel får brorsbarnen, de andra brorsbarnen får några bokserier. Det här rensandet har nästan fått ett eget driv, det blir lättare och lättare att ta beslut om vad som är rimligt att spara och vad som verkligen är bra att ha. Under tiden som jag fokuserar på festsalen gör maken klar skohyllan till äldsta dottern som var förra årets födelsedagspresent. Ja, löftet om en alltså. Nu står den klar, två veckor innan själva födelsedagen, och fin är den. Långt mer avancerad än vad jag hade tänkt mig. Han har blivit finsnickare, maken! Fixat vackra kanter med överhandsfräs och allt möjligt.

Jag får slita mig för att ta hand om lite annat också. Byttan på verandatrappan får lite nya inneboende. Jag har satt den mjöldaggsdrabbade klövern och kärleksörten i varsin kruka bakom huset. Går det att komma igen efter ett sådant anfall? Kanske, om de överlever vintern. Efter att ha tömt ut en del av jorden hittar dessa kompisar sin plats. Jag tycker de är fina mot huset, den röda färgen på verandan som aldrig blev övermålad som tänkt denna sommar. Jaja, men nu blev det så.

Jag klipper överblommade dahlior och fixar en ny bukett att sätta i vardagsrummet. Så vackra färger! Jordärtskockornas gula solar får också vara med. Mässingsfatet från Röda korset har inget passande ljus, men det ska jag fixa. Det ska få lysa här om kvällarna. Liljeholmens altarljus passar hit. Barockkonsten faller mig i smaken, även om detta fat/ljusstake verkar vara från 1943. Mässing är min metall. Det tillhör åldern, då jag var yngre skulle allt gå i silvriga toner.

Maken lovar överraskning och när jag tittar ut blir jag så glad, så glad! Jag ääälskar att bada, men vi har varken badkar eller bubbelpool här hemma. Nu har han fyllt lilla Tittis badpool med varmt vatten (tills varmvattenberedaren sa vänta-nu-lite, jag-hinner-inte-med) och hängt ut mysbelysning i form av fotogenlampa och värmeljus. Vilken överraskning efter denna svettiga dag! Vi får en skön stund där ute. Stjärnorna döljs bakom de låga molnen, men jag vet ju precis hur de ser ut. Inget spektakulärt, inget pengalyxigt, men en bättre lördag har jag ändå svårt att tänka mig.