För ett tag sedan frågade Annika mig om jag inte kunde skriva lite mer om min upplevelse av att hemskola barnen och varför vi gjorde det. Åren har gått och en del har blivit luddigt, men jag ska göra mitt bästa. När vi flyttade till USA 2012 hade jag varit lärare i nästan tjugo år (tog examen i december 1992). Jag skulle vilja påstå att jag var ganska erfaren. Något jag och maken hade varit oense om sedan vi träffades var att svenska skolan bjöd på en mycket mindre värld än vad som var möjligt och att den dessutom var mycket politiserad. Hans ex gick också på lärarhögskolan, så han hade god insikt i den värld som på den tiden skapade de lärare som kom ut i skolan. Med tiden började jag förstå lite mer av vad han menade.
Då vi flyttade till Kalifornien 1994 fick jag en chock över hur dum jag kände mig, och hjärntvättad. Jag hade alltid varit mycket säker i mina övertygelser och att jag ”hade rätt”, att det svenska systemet var det enda rätta, men hjälp, så mycket min världsbild förändrades. Stanford, där maken pluggade på ett utbytesstipendium, var en fantastisk plats. Där samlades intelligenta ungdomar och spännande professorer från jordens alla hörn. Jag fick uppleva oändlig ”diversity” gällande hudfärg och hemland, men det var väldigt homogent gällande kognitiv förmåga… Jag som hade varit en av de bästa i klassen under hela grundskolan, hade gått med mycket smarta klasskamrater på Natur under gymnasiet och läst på lärarhögskolan utan minsta problem var helt plötsligt ”dummast” i snart sagt alla sammanhang. Jag blev naturligtvis inte ointelligent på resan över Atlanten, men jag upplevde hur det var att inse att även om jag var bra på engelska var det något helt annat att ha intelligenta diskussioner på detta språk, jag kände att det helt plötsligt fanns en massa förklaringsmodeller som inte alls skulle ha funkat hemma i Sverige men som funkar på andra håll i världen, jag upplevde att andra ”slängde sig” med referenser som jag var den enda som hade noll koll på – ja, det var en omvälvande tid! Det var också en fantastisk tid. Jag fick möjlighet att expandera mitt sinne och öppna mig för att inte alltid vara så säker på att det jag såg som rätt VAR rätt. Det kanske var en förklaringsmodell bland många andra. Jaja, jag var kanske lite sen i utvecklingen och att du som läser detta hade insett det redan som tonåring, men just detta är en av de viktigaste lärdomarna jag tog med mig efter året i Palo Alto. Som Glinda och Elphaba sjunger i Wicked: ”Because I knew you, I have been changed for good”.
Vi flyttade hem till Sverige, men tog några år senare en runda till Philadelphia då maken pluggade för att ta en ”master i business administration”, en sk MBA. Ännu en gång fick vi möjlighet att hänga med fantastiska människor av olika slag. Här fick vi också uppleva en annan slags ”diversity”. Genom kyrkan lärde vi känna mycket fattiga människor, som bodde på ett sätt som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Kackerlackor krypande längs väggarna och möblerna, en kost som bestod av läsk och skräp istället för mat… Jag fick uppleva rasism riktad åt mig (hade lärt mig att bara vita människor kan vara rasister) och jag hängde mer eller mindre varje dag med goda vänner från Israel, Tyskland, Sydkorea, Japan, Mexiko och ett gäng andra länder. Ännu en gång fick mitt sinne expandera. Jag fick en större insikt i hur påverkade vi blir av vår miljö och att det finns människor som är mer frihetliga, medan andra mår bättre av konformism. Jag fick börja lära mig att både ifrågasätta mina egna övertygelser och landa i vad JAG egentligen tyckte, inte vad jag hade lärt mig ”var rätt”. Detta var en process som sedan fortsatte i Sverige och jag blev liksom argare av mig och LITE mindre naiv. Vi flyttade hem till Sverige, fick vår yngsta dotter och levde ett helt vanligt, svenskt småbarnsliv där barnen gick hos dagmamma (åtminstone de två yngsta) och i skolan (vår äldste fick börja i sexårs ett år tidigare då vi kom hem) och vi arbetade. Våra tre barn är otroligt olika varandra, precis som barn är. De hanterade skolan på helt olika sätt. När 2012 kom hade vi i hushållet en frihetligt sinnad pappa som var mycket trött på Sverige, en fruktansvärt skoltrött son som var färdig med grundskolan, en mellandotter som drömde om the American Dream och tyckte att det var synd att hon varit för liten i Philadelphia för att komma ihåg något och yngsta dottern som fick kämpa otroligt hårt i en skola som var väldigt dåligt anpassad för hennes behov. Maken fick ett jobberbjudande från sina gamla pluggkompisar, jag som ville stanna i Sverige blev nedröstad och så flyttade vi till Orem, UT. Att hemskolning var ett alternativ kändes helt rätt för maken, medan jag kom med min lärarhögskola i bagaget och tyckte att det bara var knäppskallar som hemskolade. Men tack och lov fick jag möjlighet att tänka om. Det fanns ett väl utbyggt nätverk med hemskolare dit vi flyttade. Sonen säger själv att han hade blivit hemmasittare i Sverige, nu fick han möjlighet att läsa High School via det lokala universitetet som erbjöd online-skola. (Mind you, detta var innan Covid och något som jag bara trodde existerade på den australiensiska landsbygden. Jag hade ju sett Doktorn kan komma.) Han fick träffa fantastiska professorer genom sina olika kurser och förutom ma/NO-läraren på högstadiet hade han aldrig mött någon lärare som hade kunnat utmana honom eller ge honom relevant undervisning. Han tillhörde helt enkelt de ”duktiga” eleverna som sitter uttråkade utan att störa medan nyfikenheten och lusten till lärande dör. Det hade börjat redan i ettan då ”han väl kunde sätta sig med Tove i hörnet och läsa” då han redan kunde allt de andra jobbade med. Jaja. Det blev som det blev. Och alternativet med online-skola funkade bra då han också var mycket deppig under denna period. Vi hade fantastiska grannar som var med och bidrog till det sociala livet och själva bjöd vi hem gäster varje vecka för att låta oss själva och barnen träffa människor av alla de slag. (Jo, för frågan kom från ALLA håll om hur vi skulle hantera det faktum att hemskolningen skulle göra barnen asociala.)
Vår mellandotter gick på tre olika high schools, något som hon själv har tyckt var jobbigt efteråt. Vi skulle bara ha satt henne på Orem High där de flesta grannbarnen gick. Anledningen att hon gick på den första skolan var att de erbjöd IB-programmet och att hon och hennes storebror därför skulle gå där. (Sonen tog en teknikklass i veckan där, resten ville han läsa online.) Tyvärr drogs pengarna för de klasserna in just då våra barn skulle börja eftersom alla pengar hade gått till ett nytt ”football field”, så efter första året flyttade dottern till vad som skulle vara den bästa skolan lite närmare oss. I USA har man scheman som bygger på A- och B-dagar. Hon hemskolades halva tiden och resten tog hon klasser på highschool och så fortsatte det till sista året då hon gick på heltid med grannkompisarna på Orem High. Som sagt, när IB-alternativet nu inte fanns hade det antagligen varit bäst för dottern att bara köra vanlig highschool hela tiden. MEN, det kan vi inte veta. Annat var det för yngsta dottern. Hon hade haft det så tufft i skolan och skulle alltid göra extra läxor och tyckte att det var jobbigt att hänga med i skolan så fort folk blev lite pratiga. Det blev också värre med stigande ålder, kanske för att hon upplevde att hon hamnade efter mer och mer. Då hade hon ändå haft föräldrar som suttit med henne varje dag efter skolan. När vi flyttade till USA fick hon möjligheten att jobba hemma i lugn och ro. Jag bestämde mig för att i mångt och mycket följa en svensk läroplan eftersom vi inte visste om vi skulle flytta tillbaka till Sverige igen. En lärare på en elev, inte dumt! Och vi funkade väldigt bra tillsammans, det var ingen självklarhet att det skulle bli så. Vi hittade en fin gemenskap med andra hemskolande familjer och yngsta dottern tog också klasser tillsammans med andra hemskolade barn. Vi gjorde många utflykter som följde studierna, studiebesök helt enkelt. Dottern hängde också med grannarna hemma efter skoltid, precis som vem som helst.
När vi kom tillbaka till Sverige fick alla tre barnen göra en del anpassningar för att kunna få nytta av sin amerikanska skoltid. De två äldsta fick läsa in gymnasiesvenskan för att ha möjlighet att söka till högskola och universitet här hemma. Det var dags för yngsta dottern att börja gymnasiet, åtminstone åldersmässigt, så det trodde vi att hon skulle kunna göra. Jag hade med mig både betyg som jag satt, papper från det amerikanska skoldistriktet att undervisningen var godkänd och prover på sådant som dottern hade sysslat med, men det blev tvärnej på att godkänna det. Att jag var svensk grundskollärare hjälpte inte, eftersom hon inte varit inskriven på en svensk skola. Hon var tvungen att gå ett upphämtningsår tillsammans med ett gäng klasskompisar som inte kunde särskilt bra svenska, som hade skolkat för mycket för att få slutbetyg i nian eller som hade mått eller mådde för dåligt för att gå i skolan. Lärarna var förvånade över att hon gjorde alla uppgifter, lämnade in alla läxor, kom till alla lektioner och klarade alla prov. De hade aldrig haft en sådan elev på detta program. De satte till och med högre betyg på henne i ett par ämnen än vad jag hade gjort. Jaja, vi får se det som att hon fick ett extra års erfarenhet och att vi alla fick bevis för att hemskolningen både hade varit ett bra alternativ för henne och att hon hade lärt sig det hon skulle.
Så här i efterskott ångrar jag ingenting. Vi fick med det bästa USA hade att erbjuda alla våra tre barn. Jag förstår att hemskolning inte funkar för alla och det av en massa olika orsaker. Jag är fascinerad då jag tänker tanken att jag ansåg att detta sätt att lära sig livskunskap skulle vara helt fel för alla elever. Jag tänker på alla hemmasittare vi har i Sverige idag och hur föräldranätverket ”Rätten till utbildning” anger att det finns närmare 19 000 sådana barn och ungdomar. Att anse att hemskolning inte är ett skolalternativ tänker jag är knasigt, inte minst med de erfarenheter jag har i bagaget. MEN, jag förstår att det också är svårt i ett samhälle där det i princip krävs att båda föräldrar jobbar heltid. Jag vill gärna skriva mer om detta en annan dag. Kanske har du bara fått fler frågor gällande hemskolning? Skriv gärna ner dem i kommentarerna isåfall så ska jag se om jag kan svara.
12 kommentarer
Gomorron Monnah!
Så intressant att få läsa dina tankar kring det här ämnet som jag definitivt tycker är ett både viktigt och aktuellt ämne även om jag själv absolut inte är i den situationen numera.
Hemskolning tror jag absolut kan var en lösning för många, och det är alltid trist att allt ska ramas in i ”det enda rätta” som tyvärr då i Sverige exempelvis. Jag vet personer som har valt att flytta därifrån av just den anledningen att dom vill kunna hemskola, tex till Finland eller Åland, eller ja, även längre förstås. Just det där du säger om ”att hemskolare är knäppgökar” typ tror jag är en ganska vanlig tanke…
Att bo i en annan kultur lär oss så oerhört mycket, och man öppnar ju verkligen ögonen för att det finns många rätt … och sätt, allt behöver inte var på ett specifikt vis. Samhället fungerar ändå, kanske tom bättre i vissa saker. Sverige har massor av positivt så klart, men det betyder inte på automatik att alla andra länder gör fel, utan det finns många lager och aspekter att utvärdera 🙂
Verkligen härligt att läsa hur bra ni kunde lösa skolgången för era barn 🙂
Ha en underbar helg!!
Kramar!!
Ja, jag tror att jag hade varit lika intresserad även om jag inte hade min lärarbakgrund. Skolvärlden påverkar hela vårt samhälle på så många olika sätt och vis! Jag känner också till människor som har flyttat pga skolplikten och har idag en större förståelse för att det kan kännas som enda alternativet för somliga familjer. Vi kanske anses vara knäppgökar av somliga, men det är jag helt okej med. 🙂
Det är verkligen så att liv i andra kulturer öppnar ögonen inåt också. Man inser att man tagit somligt för givet, sådant som man egentligen inte alls vill ge avkall på, men också att det finns sådant som man inte visste att man saknade. Jag kommer alltid vara tacksam för våra år i USA av den anledningen. De öppnade dörrar i mitt inre som jag inte vet om jag hade hittat utan de åren.
Tack för nomineringen förresten! Jag är tacksam för att du tänkte på mig. Kram!
Så himla intressant! Jag har ju erfarenhet av hemmasittare och italienska skolan och den är inte heller så där fantastisk för elever med speciella behov.
Kramar
p.s nominerade dig precis till bloggstafetten
Vad roligt att du uppskattade inlägget! Jag kan ingenting alls om italienska skolan (förutom det lilla jag nu läste hos dig), men har mycket insikt både i tyska och amerikanska skolan. Bara därigenom kan jag konstatera att man tänker SÅ olika och inte ens har samma mål för ögonen.
Tack för nomineringen! Kram.
Om hemskolning har jag inte någon uppfattning utöver att det är tveksamt när föräldrarna driver genom det för att de ska hålla koll på vad för livsåskådning barnen exponeras för. Nog förekommer det en del av det i USA? Men det är ju inte i grunden annorlunda än Waldorf-skola i Järna eller religiösa skolor. Eller överklassens privatskolor med internat, för den delen. Jag hade en kurskompis som liksom hela tiden var vid sidan om; hon kom från Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket och bodde i egen lägenhet i Uppsala när alla vi andra bodde i studentbostad eller inneboende eller i delade lägenheter eller hus, och det var uppenbart att vanligt studentliv var inte riktigt för henne.
Detta att komma med svensk övertygelse om att det svenska sättet är det enda rätta, och upptäcka att så är det faktiskt inte, det upplevde jag ungefär vid samma tid. Jag har bloggat om det här:
https://annannan.wordpress.com/2018/06/16/a-amsterdam/
Det var en väldigt stor befrielse, faktiskt. Herregud så skönt att mer än ett sätt kan vara rätt.
Jag slapp drabbas så hårt av att känna mig dum, för jag var ju i ett land där man inte heller hade engelska som modersmål. Men jag minns väldigt tydligt en föreläsning i statistik precis i början av min tid som ERASMUS-student. En av de andra studenterna, en Master-student från Nigeria, frågade något och läraren svarade. Jag som aldrig hört afrikansk engelska av något slag förstod inte vad han sa och var helt paff inför att läraren inte verkade ha något som helst problem. Men jag kom ju över det rätt fort.
Att uppleva detta, att vara utlänning, att det svenska sättet inte är det unikt rätta, det är så viktigt att jag tycker att alla människor med större inflytande i samhället egentligen borde avkrävas den erfarenheten.
Du har helt rätt i att det finns personer som kontrollerar sina barns intag av information, men också att det sker överallt. Att tänka att svenska skolan också kontrollerar på sitt sätt är det jag ville klargöra i denna text. Att möta oliktänkande och lära sig argumentera för sin sak efter att ha stött och blött information mot den kunskap man redan har, det är något som utvecklar. Det tycker jag är det revolutionerande i tanken på olika slags skolor. Och det var en enorm skillnad mellan Strömsbergs skola två mil norr om Karlskrona och Adolf Fredriks Musikklasser, fast båda skolorna var kommunala. En kristen skola i Texas undervisar säkert somligt olika än en sekulär skola i Utah, men båda kommer att möta ett ”kontrollorgan” som ser till att barnen har fått den kunskap som landet kräver. Garantier finns aldrig, personerna som undervisar kommer alltid att lämna avtryck utefter sina tolkningar av läroplaner osv.
Tack för länken till din text! Kände så väl igen mig i det där.
Samma känslor som du har för personer med större inflytande har jag också gällande att jobba i vården och byta blöjor på äldre personer, att ha barn själv och att ha varit engagerad i något slags föreningsliv. Det är väl bara önsketänkande, men… Tack för dina reflektioner!
”Samma känslor som du har för personer med större inflytande har jag också gällande att jobba i vården och byta blöjor på äldre personer, att ha barn själv och att ha varit engagerad i något slags föreningsliv.”
Och jag som vrider mig vid tanken på det förstnämnda och vet att det skulle vara dåligt för alla drabbade om jag skulle ges den uppgiften, och som inte har barn… Föreningsliv okej, men där får väl de flesta politiker godkänt eftersom partier är ett slags förening.
Man kan åtminstone önska praktik, se vad beslut leder till på andra sidan. Jag upplever att konsekvenstänkandet så många gånger är upphängt på en idealiserad teoretisk modell som inte går att genomföra i verkligheten utan att det leder till väldigt märkliga situationer. Som att tillverka ett flödesschema i vården och inte kunna rubba något när robotar/AI har gjort tidsbokningar på sjukhuset två dagar på raken för undersökningar som tar två minuter vardera för en person som bor sex mil bort. Så ser jag också unga socialarbetare utan barn eller livserfarenhet ta beslut som varken blir bra för barnen eller de vuxna i längden. Och det är som sagt känslor jag har, det går ju inte att ha sådana krav. Jag kan bara bli frustrerad över att det fattas dåliga beslut med konsekvenser som hade kunnat undvikas.
Det är jag verkligen med på, detta att man ska ha praktisk erfarenhet från den verksamhet som man senare kanske hamnar i styrande roll kring. När jag läste till agronom fanns fortfarande den propedeutiska kursen, ett år då man gick på lantbruksskola på vintern och gjorde praktik på en gård under växtodlingssäsongen. Men sedan ifrågasattes det att man skulle få högskolepoäng (för detta ingick i högskoleutbildningen) för att mjölka kor och köra traktor, och det var väl också på väg att inte längre vara en så självklar koppling mellan den utbildningen och ett yrke i lantbruksnäringen. Den sista årskursen som gick ”proppen” var två år efter min, 1991-92. Jag är så väldigt glad att jag fick den erfarenheten (och jag hade också själv gjort praktik på somrarna innan).
Precis så! Och jag tror faktiskt att ni som fick den länken mellan teori och praktik har haft annat på fötterna än de som inte har fått det. Teori är något som låter bra på papper och som kanske också ÅR DET, men inte helt säkert. Somligt måste man få känna på för att kunna omsätta det på bästa sätt, inte minst i den värld som du berättar om.
Intressant! Jag tänker att hemskolning säkert passar jättebra för en del elever (och en del familjer) men inte för andra. För barn som kanske trivs bättre med detta, och med engagerade kloka föräldrar, kanske det blir det allra bästa. Samtidigt kanske risk att vissa hemskolas med en viss livsåskådning eller liknande? Vi har bekanta i Prag (där hemskolning är stort) som lämnat Sverige just för detta. I det communityt är åsikterna mycket starka så jag har förstått att det kan vara ett väldigt känsligt ämne.
Jag tror absolut inte att hemskolning är för alla, tror inte att alla behöver det och tror inte att alla mår bra av det. Det är just att alternativet inte ens får förekomma bara för att somliga sköter det illa. Det är för mig samma resonemang som att det inte får finnas vanliga skolor för att de ibland vansköts.
Jag har förstått att Prag har ett stort hemskolnings-community, liksom Åland. Det här är en fråga som väcker starka känslor i somliga situationer!