Precis som alltid då jag rubbas av något vill jag skriva om det här i bloggen, så även nu. Jag har med mina gamla ätstörningar (tydligen bör vissa ord, som detta, inte skrivas ut – vet inte om det är för att de triggar eller om det är av annan anledning) ett stort intresse för människokroppen och hälsa, både fysisk, mental och andlig. Det känns som att vi hamnat på en plats där det är så mycket av det som handlar om att vara människa som inte accepteras. Ålderdom, en kropp som inte ser ut som en normal kropp gör, att vara sjuk, att ha utmaningar, att inte maxa livet – inte ens döden accepteras längre.
Jag har ett uppdrag i höst som gör att mina tankar snurrar runt vad det gör med människor att leva i en värld som ser ut som den gör. Jag undersöker frågeställningar, funderar ytligt och på djupet, pratar med andra för att ha på fötterna då det är dags att genomföra uppdraget. Några av frågeställningarna som kommit upp är dessa:
Vad gör det med oss människor att möta filtrerade versioner av filtrerade personligheter via skärmar istället för att hänga med vänner och arbetskamrater IRL? Vad gör det med våra yngre att till stor del växa upp i låtsasvärldar där personerna vi möter ser ut som antingen legogubbar, anabola steroider-Mr Universe eller porrstjärnor? Vad gör det med oss människor att utforskningen av vår sexualitet numera sker till största delen via porr? Vad gör det med oss människor att vi äter skräp istället för mat? Vad gör det med oss människor att vi behöver förhålla oss till ett samhälle som är justerat efter teorier som gett konsekvenser som inte är människokompatibla? Vad gör det med oss människor att vi kan möta hela världens ondska och problem 24/7 om vi tillåter det? Vad gör det med oss människor att hela tiden sträva mot ”lycka”, fast de flesta av oss inte har en aning om vad detta innebär (inte är det att vara glad hela tiden, det kan jag lova)?
Jag har många fler frågeställningar på gång och somliga av dessa kommer inte att behöva adresseras, men jag ser ett mönster växa fram och det är lika vackert som sorgligt. Det är skört, kurerat och trasigt. Det bygger på tekniker som vi människor inte har lärt oss att använda på ett sätt som är hälsosamt för oss.
Det är omöjligt för mig att inte beröra det faktum att det nu är fler i världen som lider av obesitas än vad som svälter ihjäl. Jag har sett en del av denna debatt mellan fitnessprofilen Jillian Michaels och representanter från Body Positivity-rörelsen och ska titta klart när jag hinner. Jag har gillat Jillian sedan Biggest Loser-tiden, men jag förstår att somliga tycker att hon är störig. Och har starka åsikter, men har också väldigt mycket kunskap. I debatten här ovan blir det ju jätteknasigt när personerna från body positivity-gruppen inte argumenterar mot sakfrågan, utan pratar om andra saker. Det blir bara fånigt. Är det en debatt så är det. I det här fallet (även om jag inte lyssnat klart) tycker jag att Jillian vinner.
Det är verkligen inte hälsosamt att vara gravt överviktig, det som har orsakat övervikten bidrar till olika hälsoproblem. Att inte säga till en person med gikt att övervikt, alkohol och socker är bidragande till inflammationerna och att man kan må mycket bättre om man går ner i vikt för att inte ”fetskamma” personen anser jag vara tjänstefel. Därmed inte sagt att det är så märkligt att vi lever i en värld där miljoners miljoner går till operationer eller sprutor med GLP-1-analoger för att få människor att gå ner i vikt. Om det bara hade varit överviktiga personer som gjorde det hade det kanske varit en sak, men nu verkar det också som att hela underhållningsindustrin och även andra som inte har särskilt stor övervikt tar sprutor för att inducera en ätstörning. Ja, för det är det som händer när man tar dessa sprutor. Hungerkänslorna försvinner och man slutar äta (lika mycket). Man slutar också vara sugen på mat och man känner sig mätt längre då maten stannar längre i magsäcken. Ingen vet vad det gör med människor i längden att ta dessa preparat och vad jag förstår slutar effekten då man slutar ta sprutorna, så har man inte gjort något åt grundproblematiken kommer övervikten tillbaka.
Idag vaknade jag sent efter att ha sovit dåligt. Det händer nästan aldrig, men nu blev det så. Jag hade inte bråttom upp, så jag blev kvar i sängen en stund. Jag tyckte synd om mig själv av diverse orsaker i ungefär två minuter, sedan ringde barnbarnet och piggade på mig. Jag är ett barn av min tid, men jag behöver inte smetas ner av allt elände som det innebär. Jag accepterar att det ser ut som det gör, men jag vet också att det är mitt ansvar att ge mig själv de bästa förutsättningar för att känna mig nöjd med livet. Att gilla läget och acceptera det jag inte kan förändra kommer jag långt med, resten fixar jag genom att anstränga mig på olika vis. Idag är jag tacksam för att jag både vill och kan kämpa på. Lev väl!
15 kommentarer
Usch ja, ett laddat ämne.
Jag tror att vi alla som växte upp på 80-talet är mer, eller mindre, ätstörda. Jag är det absolut på ett plan.
Allt vi läste i press och media då (ja det är ju lika ILLA idag, om inte värre) påverkade oss. Idag är, som sagt, etter värre med sociala medier, AI och alla bilder som ständigt kommer i vår väg.
Precis som du så gillar jag Jillian Michaels och har så gjort sedan Biggest Loser. Gillade både henne, och Bob, mycket där. Kroppsaktivism tål faktiskt också att diskutera.
Vet, vet … alla aptitnedsättande sprutor och tabletter … Jag vet inte … Svårt, å andra sidan hjälper de verkligen dem som behöver gå ner i vikt.
Men så finns sådana som jag, med lätt övervikt som egentligen inte behöver dem, hur är det med oss? Monnah, jag har varit en millimeter från att börja med Zepbound (heter manjouro eller ngt liknande i Sverige). Jag var så nära (vill gå ner i vikt till Ks bröllop). MEN jag drog öronen åt mig när min läkare berättade om alla biverkningar i olika grad, att jag skulle förlora mitt intresse för mat och en del annat.
Har en svägerska som går på det, hon har tappat vikt såklart . Hon var ungefär lika överviktig som jag när hon började, alltså inte jättestor. Hon säger att hon förlorat allt intresse för mat, haft så ont i magen, mått illa etc. Är det värt det? NEJ, inte för mig.
När vi var där på Halloweenfest hos svägerskan i höstas hade hon lagat mkt mat. Hon är en bra kock. Dock var maten inte lika god som hon brukar göra den. Min svägerska sa att hon inte ens hade lust att smaka på den mat hon tillagade, att hon inte klarade det … OCH det märktes, kärleken var liksom borta från hennes rätter.
Nej, jag vill inte förlora min kärlek till mat, inte ALLS. Vill inte äcklas av det jag tidigare älskat. Inte ha ont i magen eller må illa hela tiden.
Så jag går ner på egen hand nu med gamla beprövade Viktväktarna och 8:16 metoden. Sen i somras har jag lyckats gå ner 6 kilo. Vill gå ner lika mkt till.
Min syster är dietist och hon menar att det är en revolution detta för så många. OCH det är det, inget snack om saken. Hon menar också att ingen vet vad följderna blir eftersom det är så pass nytt.
Jag fortsätter min nedgång på mitt sätt. Kanske gör jag ngt annat i framtiden. Jag säger aldrig aldrig. MEN alla biverkningar och efterföljder skrämmer mig.
Dessutom, icke att förglömma—SVINDYRT!!!
NU fick du en uppsats av mig, phew …
KRAMAR och grattis till din make som fyllde igår!!!
Jag vet att jag blev mer drabbad än många av mina vänner, men nog fick vi växa upp i en tid som precis idag var lika kroppsfixerad. Jag läste tyvärr Veckorevyn och även om jag fick i mig ett och annat av värde därifrån så känner jag att mycket av det som varit stört väcktes av artiklar där.
Bob ja, han fanns ju också! Jag gillade också honom.
Jag vet, jag vet! Precis så känner jag. Har en mycket god vän som gått ner och blivit så smal som jag inte tror jag sett henne sedan tonåren. MEN, orsaken till den ursprungliga övervikten finns kvar i ett megastressigt liv. Tror inte att det räcker att gå ner i vikt för att leva hälsosamt. Jag håller mig långt ifrån dessa sprutor, vägrar att gå på påståendet att mitt liv skulle bli bättre med dem. Tänk själv att förlora lusten och kärleken till maten som är så viktiga i både ditt och mitt liv. Nej tack. Jag vägrar att spruta mig till att bli ätstörd igen.
Heja du på VV!
Jag står inte oförstående inför det faktum att många ser dessa sprutor som life savers, men för mig är detta minerad mark. Vi får väl se hur det ser ut om några år…
Tack för uppsatsen, jag uppskattar den! Kram.
Hej Monnah!
Min första reaktion var när du skrev att ordet ”ätstörningar” är ett ord som inte bör skrivas ut… Va? och varför? Ok, det triggar kanske? Men jaa, så ser världen ut tänker jag, vissa saker triggas vissa personer av, andra inte och vice versa.
Jag känner lite så här att i dagens samhälle är precis allt kränkande, triggande, känsligt samtidigt som att vi ska prata öppet och ha högt i tak… jag får det inte att gå ihop ibland.
Mycket av det du skriver om känner jag inte alls igen, varken hos mig själv eller hos mina barn, kanske för att vi lever här och kulturen helt enkelt är annorlunda. Sonen bor visserligen i Sverige men har ju formats av livet här väldigt mycket under dom 8 år han bodde här. Båda mina barn har väldigt fina sociala sammanhang, där dom verkligen umgås, hittar på roliga saker tillsammans, och tex So Me har väldigt liten betydelse överlag
När det gäller det här med mat och mediciner, övervikt versus undervikt osv… för mig är det tex väldigt viktigt att undvika socker, alkohol och snabba kolhydrater känner jag, pga att jag har en cancerdiagnos i bagaget och cancerceller älskar socker, men jag mår också mycket bättre av det och jag känner att det är enkelt sätt att hålla min vikt hälsosam. Det är inget jag pratar om så mycket då det alltid känns som att nån har en synpunkt på och ska ”ge goda råd” vilket jag inte vill ha då jag känner min kropp bäst. Ibland unnar jag mig vissa saker, typ ett glas vin,eller ett gott bröd, men likaväl skippar jag det sen i flera veckor utan problem. Det passar mig bäst. Provade även periodisk fasta tex ett tag, vilket jag inte alls trivdes med, Vi är olika helt enkelt 🙂
Jag känner bara som sagt att saker nästan mals ner i minipartiklar och allt ska analyseras i ett mikroskop, vändas och vridas på och det kan jag ibland tycka är ett stort problem i dagens samhälle tyvärr. Naturligtvis är det viktigt att prata om sina känslor och våga vara öppen, men fokus blir ibland motsatt och det går lite i klinch med varandra…
Det blev en lång kommentar och jag vet inte ens om jag fick fram det jag ville, men detta är min spontana känsla.
Kram till dig!
Vill förtydliga att jag såklart förstår att ha en ätstörning är oerhört jobbigt, men jag tycker fortfarande att det är ett ord i sak som inte på nåt vis ska bli tabubelagt även att det kan trigga, för jag tror att det är mer att problematisera något
Jag har ju också saker som triggar mig från livets framfart men jag förväntar mig ändå inte att andra ska sluta använda dom orden, eller prata om det, hoppas att du förstår hur jag menar 😌
Jag har precis som du svårt för att acceptera att det ska vara andras ansvar att balansera omkring och undvika ord för att de möjligtvis upprör någon annan. Det finns en stor styrka i att kunna hantera sitt eget liv, att ta ansvar för att ordna upp sina egna tankar och att inte störa sig på att andra kanske ser annorlunda på livet än en själv gör.
Vad skönt att ni känner er oberörda av det som är jobbigt för så många andra, du har säkert rätt i att det är andra förutsättningar i Spanien.
Jag håller med om att det är ansvarsfullt att ta hand om sin kropp på det bästa sätt. Vi håller oss också ifrån socker så långt som möjligt sedan några år tillbaka, men (VIKTIGT att tillägga för min skull) det är inte för viktens skull utan för inflammationer i kroppen. Att veta att kroppen inte håller i oändlighet kan man strunta i eller hantera. Vi gillar tanken på att ge de bästa förutsättningar för att kroppen ska kunna vara stark och frisk.
Tusen tack för dina reflektioner! Så intressant att höra andra perspektiv…
Ps: Håller som sagt helt med dig om att det måste ligga hos en själv att hantera triggers, ens liv blir synnerligen snårigt att hantera i annat fall. Kram, kram!
Jag läste ditt inlägg med gapande mun. Alltså, jag vet att det finns ätstörning såklart men har aldrig själv rörts av det. Eller kanske när jag blev sjuk för tre år sedan. Jag kunde inte äta. Allt kom upp. Därför njuter jag nu så galet av mat. Som liten och mycket ung hade jag inte tid att äta. Stoppade något i mig när blodsockret var lågt. Annars var det ingen prio. Kanske var det också en form av ätstörning… Hursomhelst blev jag botad i Italien. Känner inte till den där Jillian men såg början av denna film. Det kändes som om tjockaste kvinnorna ever bara shameade henne. Fattar inte sånt. Det är ju inte bra för kroppen att vara överdrivet tjock heller. Men men kanske får jag titta på hela filmen. Kram
Det är spännande att läsa om sådant som ligger långt utanför en själv, eller hur? För mig som var helt fixerad vid mat, särskilt att inte äta den, låter det skönt att inte ”ha tid” att äta. Skönt att du kan njuta av mat idag, jag ser det som en ynnest att jag kunde hamna där efter så många år av något annat. Det är fortfarande klurigt att inte bli fixerad, utan ”lagom” hälsosam.
Jag håller med dig! Personerna från Body Positivity-gruppen var mer ute efter att trycka till Jillian och göra personangrepp än att bemöta sakfrågorna. Påståendet att det inte är ohälsosamt att vara gravt överviktig är ju bara knasigt. Kram!
Heja dig Monnah! Så klokt och modigt skrivet… det väcker verkligen många viktiga tankar. Jag känner igen det där i att försöka navigera i en värld som ibland känns både vacker och trasig på samma gång. Inte konstigt att många unga mår dåligt i dagens samhälle. Galet! J
ag har aldrig bantat eller haft ätstörning. Men när jag började med mina mediciner mot min bröstcancer för tre år sedan har jag gått upp 11 kg. Det är INTE kul! Men jag har aldrig pratat om det inför mina barn. Min yngsta har gått upp 20 kg efter pandemin. Ja, hon har haft det tufft att komma tillbaks. Inte lätt… men hon är fin precis som hon är. Men hur säger man till en dotter att hon behöver gå ner. Tänka på vad hon äter och att hon behöver röra på sig. Känner oror för hennes hälsa.
Fint också hur du landar i ansvar och tacksamhet mitt i allt. Det ger hopp! KRAM till DIG! Anna
Tack Anna! Jag håller med dig, inte konstigt att så många mår dåligt när det ser ut som det gör. Viktigt att komma ihåg att det finns SÅ mycket härligt också dock. Man hittar det man letar efter.
Att ha balans i hur man diskuterar kropp och hälsa är inte lätt. Det är så lätt att omtänksamma kommentarer landar fel. Min ätstörning drogs igång av en förflugen kommentar från en släkting som är hur kärleksfull som helst. Skulle aldrig utsätta henne för en konfrontation om det. Jag tror dessutom att det hade skett hur som helst, hade inte hon sagt sitt hade jag fångat upp något annat istället.
Det finns många mediciner som har viktuppgång som biverkning och jag förstår att det inte är roligt att behöva hantera det. Tänker dock att alternativet kanske är värre… Hoppas att din dotter hittar en väg till hälsa! Egentligen är träning en väldigt liten del av viktnedgång, men icke desto mindre viktig då man behöver flås och styrka också. Men som du säger, vikten handlar inte om huruvida någon är fin eller inte (eller jo, för många är det faktiskt precis så), utan om att man inte mår bra av de extra kilona. Min mammas sista extra år sa dock läkaren sannolikt berodde på starkt hjärta och de extra kilona. När man är på livets upplopp är ju lite högre vikt något som är riktigt bra. Kram!
Så bra du skriver. Det där med Social Medier är så svårt. Det går ju att hitta hur mycket bra och positivt som helst! …och å andra sidan hur mycket skräp som helst. Jag tar till mig av nya lärdomar varje dag från andra människor. Medans det finns andra sidor som visar något helt annat. Ungdomar har svårt att navigera i detta ständiga flöde av information. Söta kattungar, botoxade ansikten, AI-genererade bilder, blandas upp med krig och våld med bara sekunders mellanrum i skrollandet. Mängder med fina träningstips och recept men säkerligen lika mycket sjuka. Det finns mycket att skriva om detta.
Tack Nilla! Jag håller helt med dig. JA, det finns en oändlig mängd härlig och bra information, underhållning och kunskap. Även möjlighet att utöka sitt sociala liv, på riktigt (inte som följare utan en tvåvägskommunikation). Men som sagt, det är svårt både för barn, ungdomar och vuxna att ha ett hälsosamt förhållande till denna nya värld. Tack för dina tankar!
Den där videon ska jag se, har öppnat den i en ny flik för att inte tappa bort den! Det här ämnet är intressant och samtidigt svårt, forskningen går framåt för varje dag, vi lär oss mer och mer om hur kroppen fungerar. Kram
Jag kan varmt rekommendera den. Ja, jag vet att du också tänkt om gällande hälsa och att du liksom jag släppt taget om en mindre hälsosam syn på den egna kroppen. Det är spännande att vi får vara med i dessa revolutionerande tider. Kram.
Lång kommentar fokuserad på mig som man kan hoppa över!
(Min uppväxt med först Kamratposten och sedan ett uppslukande hästintresse gjorde att när jag var i känslig ålder utsattes jag inte så mycket för sådana påtryckningar, tror jag. Plus att jag tror att min mamma var mycket medveten om vad hon själv vuxit upp som skönhetsideal och bantningspress på 1950-talet och därmed var extra uppmärksam. Och noga med att det alltid skulle vara bra mat hemma. Jag var ändå med om att vara lite rundare än jag önskade fram tills att jag genomgick en lätt anorektisk period vid 24-25, och sedan kom ut på andra sidan med ett faktiskt ganska balanserat förhållande till vikt och utseende. Men jag tränar mycket för att jag mår bra av det och tycker om att vara stark och spänstig, och det är en massa onyttig mat som jag inte gillar, och jag brås på min pappas familj där ingen lägger på sig, så det är liksom ingen större ansträngning för mig, och jag är medveten om att det är ett privilegium)
Jag blir verkligen så betryckt av detta fokus på vikt som jag förstår råder i vissa kretsar. När man kan fokusera på att må bra! Kost man mår bra av och träning man mår bra av. Det syns att jag tränar mycket, och förstås tycker jag vid 55 att det är lite kul att få visa det i en ärmlös blus på sommaren. Men det viktiga för mig är att med de musklerna kan jag lätt lyfta upp en resväska på bagagehyllan, eller bära möbler när det behövs. Och glädjen i att kunna utföra olika övningar på ett träningspass. Eller att vara på en resa någonstans och kunna snöra på sig träningsskorna och springa en sightseeing-runda. De jätteviktiga goda sidorna av träning kommer bort i den viktfokuserade diskussionen. Samma vad gäller mat – glädjen i att laga god och nyttig mat. Mest mat som är nyttig för kroppen men ibland sådan som är nyttig för njutningen också, förstås.
Det är ett så uppskruvat tonläge i USA-influerade debatter om inklusivitet tycker jag, där folk som står för att försvara ”de svaga” / minoritetsgrupper inte drar sig för att vara tämligen respektlösa mot de som inte tillhör gruppen, oavsett om de man angriper har gjort särskilt fel. Det verkar bildas rena kulter kring vissa mediapersonligheter som man helt okritiskt tar till sig. Jag har inte sett filmen men jag har fått nog av det i andra diskussioner för att hålla mig i från dem.
Tack för din kommentar! Jag förstår att du står stadigt grundad i att ha hälsa som mål och inte utseende, även om det är en bonus att du får känna dig fin också. Jag känner tvärtom att mina överärmar inte vill bli exponerade då jag är stark, men också har ”flabb”. Känner mig inte bekväm med det, men är samtidigt tacksam för en funktionsduglig och stark kropp. Jag tränar ingenting på gym, men använder min kropp mycket, lyfter och gräver. Märker därför hur kroppen väcks till liv denna tid på året då musklerna verkligen får jobba hårt efter vintern.
Jag önskar också att det skulle vara bättre balans mellan välmående och hälsa istället för att likhetstecken ska dras mellan utseende och hälsa. Det är livskvalitet att orka göra saker utan att flåsa, att kunna vara med i en flytt och bära grejer, att leka med syskonbarnen, att ta långa promenader i vackra omgivningar. Jag är så tacksam att fokuset på maten kan vara att laga god mat med bra ingredienser istället för att basera kost på fettfria produkter och proteinpulver, varken gott eller nyttigt.
När det gäller det sista är det en av de sämsta grejerna med USA som också har smugit sig in i vårt samhälle. Jag blir så trött på när ”alla andra” ska bestämma vad som är rätt eller fel och att det inte finns något utrymme alls att lyssna eller utbyta tankar. Trevlig helg!