Min bloggsyrra var på uppdrag i Polen i veckan som gick. En annan av våra systrar följde med henne på denna slottsrunda och lät meddela att hon nu hade insett hur stor Copernicus verkligen var. Eftersom jag i princip inte kan något alls om honom, mer än att han blev bannad för att han påstod att planeterna kretsar runt solen, bestämde jag mig för att anlita den stundom pålitliga kunskapskällan Wikipedia. Där kunde jag läsa att Copernicus var en ”polsk astronom, matematiker, jurist, ekonom, militärstrateg, tolk, ambassadör, läkare, astrolog och kanik”. Ja, men då så. Alltså, jag var tvungen att läsa igen. Och så läste jag hela stycket. Efter det insåg jag att jag måste lära mig mer om denna renässansmänniska som lämnade så mycket efter sig.
Jag vill veta om Copernicus var märklig, eller om han också var socialt anpassningsbar. Många megaintelligenta personer är de facto varken ödmjuka eller medvetna om det sociala spelet. Att han aldrig gifte sig eller fick några barn tyder dock på att han kanske hade fullt upp med allt som hände i huvudet. Eller förresten, han var katolsk kanik, som en sådan fick han väl inte gifta sig? Att han skickades som förhandlare i krigssituationer borde ju visa på att han faktiskt var socialt smidig.
Copernicus morbror steg fram och stöttade den tioårige C då fadern dog. Jag älskar verkligen mina syskonbarn och hade gärna hjälpt dem alla, men hade jag sett deras potential på det sätt som den här morbrodern verkade göra? Ställdes det krav på att han skulle göra allt det där han gjorde, ”or else”… Jag tänker på min egen livsgärning och tänker på hur olika vi alla är. Förvisso gillar jag matematik, men inte ens med denne morbrors hjälp hade jag kunnat bli en ny Copernicus. Nä, jag får nöja mig med att hjälpa till att föra vidare de kompositioner som en gång skrevs av musikaliska genier utan AI, att låta dem leva i all sin ofullkomlighet utan att finslipas av datorer. (Jag sitter här och lyssnar på juloratoriet för att undermedvetet öva.) Jag får nöja mig med att älska, hjälpa och odla. Jag får nöja mig med med att sortera och ordna upp den historia som jag och maken lämnar vidare till våra barn. Jag får nöja mig med att vara en förvaltare, inte en uppfinnare. Jag får nöja mig med att förundras över andras förträfflighet utan att trycka ner mig själv. Jag får nöja mig med det lilla livet på landet. Och när jag skriver ”nöja mig med” menar jag det på ett positivt sätt. Det må finnas ett oändligt antal möjligheter och stor potential för oss alla, men jag älskar förnöjsamheten i mig. Jag älskar att jag har insett hur dåligt det varit för mig med ett ständigt strävande efter perfektionism och att jag kan klappa den yngre Monica på axeln och ändå stötta hennes ambitioner. Och efter att ha förundrats över hur cool Copernicus var landar jag där.
Ps: AI-skapad gratisbild
Lämna ett svar till Sara i Barcelona Avbryt svar