Det tysta egot.

Förra helgen skrev jag om mina tankar om det nya kapitlet i Livsstilsverktyget. Här kommer fortsättningen. Jag svarade på några frågor som jag hoppas kan/kunde hjälpa dig som tyckte att tankesättet är lite krångligt (som jag förstår att det är tills man får överblick). Detta inlägg handlar alltså om hur det kan vara att befinna sig mer i grundläge fyra och hur man hittar dit (se förra veckans inlägg).

Jag har tänkt vidare och har också fått flera nya tankebubblor att fördjupa mig i. Som det tysta egot, hypoegoism, eller det läge där jag fokuserar på vad som händer mellan mig och andra. Inte bara hur något påverkar mig. Inte bara på hur något påverkar andra. Detta har jag själv fått bättre förståelse för och kunnat sätta ord på vad som inte funkade då jag i princip bara gjorde saker för andra, då min familj kallade mig ”martyren” och jag snarare bar en offerkofta än något annat.

Det här blir lite krångligt, men jag hoppas att du hänger med. Jag har förstått att jag kommer med stor medkänsla och ett stort intresse för andra människor. Relationer, hur vi funkar i små och större enheter, varför alla inte bara kan vara ”snälla” mot varandra. Till detta kom min storasysterroll och ett allt för stort ansvar både praktiskt och mentalt under uppväxten. Inte alls med ont uppsåt och sanningen är att jag fick många, många fördelar av att vara i den sitsen också. Jag blev iallafall en person som lärde mig se andras behov och att ta på mig själv att se till att de togs omhand. Det spelade ingen roll om det handlade om saker i det lilla, i nära relationer, i olika sammanhang där jag hade en roll eller på arbetsplatsen, jag gav alltid allt utan att ombesörja min egen påfyllning. Jag FICK mycket påfyllning, men jag tog som sagt inte ansvar för detta själv, och jag öste ur snabbare än det fylldes på. Jag satte alltid andra i första rummet, hela tiden. Sa aldrig nej, eller det här orkar jag inte, eller det här vill jag inte, eller kan vi hjälpas åt, eller det här kanske vi bara borde strunta i. Ett sådant förhållningssätt leder till en Instagramperson på väg in i kaklet, med full kraft och utan pardon. Jag gav alla andra lov att bara vara människor, att vara o-perfekta, orkeslösa, lata, ledsna, frustrerade. Själv skulle jag vara typ Moder Teresa parat med Ice Queen. Mycket obehagligt, när jag nu skriver om det. Eller kanske mer pinsamt. Varför skriver jag det ändå? Jo, därför jag möter det här så mycket i mitt jobb idag. Så mycket felplacerad skam och skuld, en oförmåga och en blindhet för skillnaden mellan att inte kunna och att inte vilja. En plats där den man är mest ansvarig för, en själv, blir väldigt styvmoderligt behandlad. Av en själv. Inför öppna ridåer.

Jag började att skriva om det tysta egot, men för att förstå hur det kan få mer utrymme behöver åtminstone jag förstå hur det blir då man helt plockar bort sina egna behov och bara fokuserar på andra. Att ge fullt utrymme till egot känner vi nog alla till, både hur det blir när vi själva praktiserar det och när andra gör det på bekostnad av vårt välbefinnande. Att läka mig själv och att komma bort från mitt martyrskap uppfylldes inte av att jag blev egoist och började se till bara mina egna behov. Jag var där i en stund, men lyckligtvis gjorde min observanta syster mig uppmärksam på vad som hände då jag slutade bry mig om andra. (Detta var året efter att våra föräldrar hade legat för döden osv och jag hade blivit jättedålig.) Jag fick långsamt börja öva på att bjuda in det som jag då inte visste hette mitt tysta ego. Vissa personer slutade jag ta ansvar för. Sådana som jag insåg faktiskt utnyttjade min personlighet och som aldrig, aldrig tog ansvar själva. (OBS! Fullt fungerande varelser i andra situationer, men där vår relation var allt annat än hälsosam.) Jag började se till vad jag faktiskt orkade, vad som var rimligt att jag bidrog med. Vad jag ville göra och vad jag kunde göra. Och långsamt bjöd jag in andra också. Började känna på vem jag skulle vara om jag såg till andras behov OCH mina egna. Det blev en synnerligen intressant process.

Vet du vad som händer rent mentalt om jag gör något för att jag vill och ser nyttan av det för helheten istället för att tänka ”ja, ingen annan kan/vill/kommer att, så då blir det naturligtvis mitt ansvar”? Precis samma arbetsbelastning alltså, men en annan mental inställning? För mig var det här en ny värld öppnade sig. Jag slutade att mentalt utmatta mig själv PLUS att göra det som jag redan hade gjort i huvudet flera gånger. Jag tar fortfarande mycket ansvar. Jag vill, jag kan och jag ser nyttan av det. Men jag gör det inte per automatik. Och jag har inte längre ”Jesuskomplex”. Det räcker att jag gör mitt bästa på ett hälsosamt vis. Hur kan det se ut att praktisera detta för mig?

Som familjemedlem och vän: Jag tjurar inte om jag tycker det var länge sedan jag pratade med någon utan tar kontakt istället för att säga ”varför har du inte ringt/hört av dig”. Försöker se vilka styrkor, förmågor och utmaningar någon har. Skickar ett meddelande, en bild eller liknande då jag ser något som påminner om ett gemensamt minne. Tar gärna ansvar för matlagning vid högtider eller att fikaträffar blir av. (Gillar att laga mat och att fika, win-win.) Delar den känslomässiga bördan vid svårigheter och sjukdomar, men lägger den inte längre på mig själv. Stor skillnad!

Som körmedlem: Jag har inte fått ansvaret, men har sett vad det gör för mig själv att på en gång lära mig nya körmedlemmars namn. Hälsa och säga deras namn åtminstone vid andra repetitionen och oavsett vilken stämma de tillhör. Gå fram, ta i hand, säga välkommen. Efter några repetitioner fråga hur de trivs, vad de tycker om kören. Det tysta egot. Jag gör det för mig själv (kören är en plats som jag älskar att komma till), för andra individer och för vår kör. En kör som inte består av enskilda individer sjunger bättre tillsammans. Vi tävlar inte mot varandra. Vi gör det här tillsammans.

Som partner: Maken och jag är väldigt olika, så jag försöker tänka på vad han hade velat och han gör detsamma för mig. Ibland gör vi saker som vi inte gillar för den andre, men får det tillbaka på andra hållet. Det är ingen som hela tiden får ”offra”. Vi delar bördan, men också glädjen, både fysiskt och mentalt. Fokuserar inte på att räkna Uscados eller hålla koll på vad den andre inte gör.

Som församlingsmedlem: Försöker se alla och säga hej då vi träffas, uppmuntra och hjälpa då någon behöver. Ser att detta är en plats för många som har ett minimalt umgänge och att kyrkfamiljen är mycket viktig ur ett socialt perspektiv. Hjälper gärna till, men tar inte per automatik på mig ansvaret för allt som ska göras.

Ungefär så här är det för mig. Återigen, hur tänker du om detta? Är det något som känns uppåt väggarna fel? Eller är det rentav något du känner igen dig i?