Årsordet ALIGN och den eviga upprensningen har jag berättat om flera gånger. Igår tänkte jag ”hur mycket kan man städa egentligen”, men insåg att svaret var ”oändligt mycket”. Jag blir aldrig klar, men det blir ingen annan heller. Det finns alltid någon veckostädning som kan göras, eller något skåp som kan rensas ut, eller en lada som kan transformeras. Och varje gång jag gör något tar det tid från något annat. Det är det som är att prioritera. Jag vet, jag förstår om jag upplevs som tjatig. Detta är bara något jag uppehåller mig mycket om i mina tankar just nu. Vad jag ägnar tid åt, hur jag ger mig själv utrymme, varför jag fattar de beslut om prioriteringar som jag gör. Vad kan jag göra bättre? Och vilket slags bättre vill jag göra? Finns det något jag vill göra sämre rentav? Ständigt tickar Patricia Tudor-Sandahls ord om den tredje åldern runt i huvudet. Jag fyller min tid med sådant som jag vill och behöver, men nog finns det utrymme för både förändring, förbättring och acceptans för att somligt är som det är.
Att säga ja till något innebär att säga nej till något annat.
någon klok person
Eftersom jag inte hade några inplanerade samtal igår hade jag en annan plan för dagen. Den här gången var det dags att städa upp i makens snickeri, flytta bi-grejerna till en bättre plats och städa upp i fjäderfänas provisoriska hönshus som de har flyttat ifrån. Vi hade dagen till ära årets första riktiga höstdag och jag fick ta på mig en kofta trots att jag jobbade hårt. (Det har också varit bara 6° inatt, så temperatursänkningen var plötslig och ganska stor.) ”Snickeriet” håller på att bli snickeriet utan citationstecken. Detta var ett av utrymmena i ladan som var i sämst skick från början, den plats där hästarna hade stått. Jag hade redan städat upp inför att vi skulle ställa våra flyttkartonger och möbler där ”så länge”. Nu finns inga sådana platser kvar! Allt har i princip fått den plats vi hade tänkt oss innan storstädningen drog igång. På bilden här ovan kan du se en av de tre boxväggarna som ska bort. Kofot nästa! Planen är även att snickeriet så småningom ska isoleras så att det går att vara där året runt utan att frysa ihjäl. Asbestplattorna har antagligen satts upp någon gång för att väggen inte skulle förstöras av hästarnas exkrementer, men de ska också bort. Eller bygger man bara in dem, möjligtvis?
Ibland tröttnar jag på att allt fix tar så lång tid. Jag hörde på radion om några influencers (okända för mig) som hade vunnit flera miljoner och i den stunden önskade jag mig mer pengar. Inte för märkesväskors eller designmöblers skull, utan för att köpa tjänster, bygga en Attefallare till gäster, bygga om i ladan. Det som är drömmar och som kanske får fortsätta vara det. Det är okej att vara lite avis ibland, bara det inte förgiftar ens sinne. Jag vet nämligen inte många känslor som påverkar mig så negativt som just avundsjuka. Därför är jag verkligen tacksam över att detta inte är något som drabbar mig särskilt ofta. Jag känner mig vanligtvis otroligt rik, bara inte på pengar. Att göra en svamp- och ostpaj med egna ägg och vännernas stolt fjällskivling till lunch en vanlig vardag t ex, istället för att äta en matlåda i lärarrummet, det är något som får mig att känna mig tillfreds, glad och nöjd med livsval i just denna stund.
Min dator är väldigt trött. Den orkar knappt jobba efter den senaste uppdateringen, så jag är glad så länge jag kan skriva inlägg och ladda upp mobilbilder via telefonen.
Lämna ett svar till Annika Avbryt svar