Med förlagsbilden är det lätt att gissa vad rubriken skvallrar om. Jag fick ett samtal tidigt på morgonen som fick mig att snabbt plocka med mig stickpåsen och heja på maken – vi ses när vi ses! En nära vän här på ön trodde att hon hade haft en hjärtinfarkt på natten, så jag tog mig dit. När både rådgivningen på thorax (eller vad det heter) och jag tyckte att hon borde kolla om allt stod rätt till bestämde hon sig för att låta mig köra in henne till akuten.
I många år har det byggts om och byggts till på lasarettet. (Det beslutades till slut att det inte skulle byggas ett nytt, stort sjukhus i mitten av Blekinge, utan att sjukhusen i Karlshamn och Karlskrona skulle anpassas bättre.) Just nu är det entrén till akutmottagningen och förlossningen som byggs om, så det var knappt jag hittade fram. Tycker det är så talande att den där unge pappan framme vid entrén kom med bilskyddet till sin lille nyfödde som skulle få åka hem för första gången och att en gråblek man kom på bår från ambulansen innanför dörrarna. Här på sjukhuset möts liv och död, här ryms otroligt mycket kunskap, oro, sorg, glädje, frustration, kamp, tacksamhet… Jag får inte längre oroskänslor i magen som då jag ofta åkte hit med någon av mina föräldrar. Skönt.
Vi fick besked om att det var fullt av folk på akuten denna dag, men det var ingenting som vi märkte av. Ibland kan det vara oroligt, mycket spring och en intensiv energi i de kalla korridorerna utan fönster. Lysrör som får en att tro att man redan befinner sig på bårhuset. Nej, miljön på akuten är bara deprimerande, det måste jag säga, åtminstone i Karlskrona. Är det annorlunda på andra ställen? Igår var det ett par olika undersköterskor, en sjuksköterska och en ung AT-läkare kom och gick i rummet. Väninnan fick fin omsorg. Det togs prover, det sattes EKG och syrehalten mättes. Läkaren hittade i samråd med sin vägledande ST-läkare ingenting som var livshotande. Hon lämnade ingenting till slumpen, ställde hundra frågor, lyssnade och var empatisk. Jag sa till henne att jag tror att hon kommer att bli till stor glädje för många kommande patienter och att jag hoppades att hon skulle fortsätta kunna gå glad till jobbet varje dag.
Jag passade på att sticka på ett par nya sockor, det fanns visst tid för fler denna säsong. Skönt att ha något för händerna då det finns oro och väntan i luften.
Fem timmar efter ankomst blev jag bjuden på fika i det nya, provisoriska cafét vid entrén. Jag hejade på min kompis storasyster och vi hittade köttbullemackor i kylen. Alltså jag åt då köttbullar, sallat och rödbetssallad och det var jättegott! Miljön var allt annat än inspirerande och hade inte vunnit pris i någon Bäst-i-test för konditorier, men sällskapet var fint, tacksamheten stor och det som serverades var verkligen trevligt. För övrigt är träbestick nästan omöjliga att äta med. Jag vill inte ha mer plast i världen, men finns det inget bättre? Jag vågar inte längre gå omkring med en gaffel och sked i handväskan, mina senaste blev konfiskerade då jag skulle flyga sist (innan pandemin, men jag minns det uppenbarligen fortfarande). Tydligen livsfarliga vapen, men mycket godare att äta med än träbestick. Och det var den dagen.
Ps: Den unge mannen gick hem med sin nye lille gosse med ett vackert namn samtidigt som vi fick lämna akuten. Han sprudlade, ville berätta och visa. Gossens unga mamma kunde knappt gå, men hela hon strålade och båda föräldrarna var så stolta och det såg ut som de inte kunde fatta att folk bara fortsatte sina liv och inte förstod att världen var för evigt förändrad. Lycka till i livet, lille H!
Lämna ett svar