Covidbröllop.

Idag är det sex år sedan vår äldsta dotter sa JA till sin fine man. De hade planerat ett bröllop för 120 personer på Skansen, men det blev till 12 personer på Sturkö istället… Ojojoj, det känns både som igår och som en hel livstid sedan detta äventyr utspelade sig! Utan storfamiljen hade det aldrig gått. Det har blivit flera bröllop sedan dess och vi har jobbat ihop oss bra, teamet. Det här måste dock ha varit den största utmaningen.

Vi tar det väl från början. Oron för vad det där viruset skulle ställa till med började redan snurra i början av 2020, men det var inte förrän i mars det började bli riktigt allvarligt. Maken höll i kommunikationen med Skansen. De var mycket ovilliga till att ge pengarna tillbaka då restriktionerna kom mindre än en månad innan bröllopet skulle gå av stapeln och förhandlingarna pågick under lång tid efter april 2020 ska jag säga. Storfamiljen ryckte in. Mina äldsta småsyskon bor här i stan och vi är vana att jobba hårt tillsammans med lite olika ansvarsområden. Nu blev uppdraget att göra vår sunkiga lada till en festlokal, för det SKULLE bli bröllop. Du kan tro att det rycktes i för kung och fosterland. Det finns mänger av bilder från de här dagarna, men du får den komprimerade historien. Jag kan säga att jag grät många gånger under de här dagarna. Mest av tacksamhet, faktiskt. Jag kunde verkligen inte frammana visionen av det som blev till ett helt fantastiskt bröllop! Brorsan var ansvarig för själva golvläggandet. Jag kunde inte tro att det skulle bli så bra som det blev och var minst sagt stressad.

En av mina uppgifter var att hjälpa till med dekorationerna. Vi hittade dessa sunkiga pilsnerflaskor där bara resterna av en enda etikett fanns kvar. Idag hade det varit lätt att bildgoogla, men för sex år sedan hade vi inte kommit dit än. Jag sökte och sökte på nätet tills jag hittade den saknade etiketten och skrev sedan ut nya till de vid det här laget väldiskade flaskorna. Inte för att vi dricker pilsner, men det kändes liksom fint att något från gården fick vara med när det nu blev som det blev.

Min syrra jobbar som skolledare och är en duktig sådan, men jag kan inte tänka mig bättre bröllopsfixare heller. Hon skapade magi ute i ladan med hjälp av IKEA-metervara, gamla lampskärmar som fick nya kläder och vimplar. Det byggdes sittbänkar där gästerna skulle få sitta med långa avstånd och det riggades för finfin underhållning. Hon bestämde hur allt skulle se ut och maken, brorsan och hennes man genomförde själva byggandet.

Här var ännu inte belysningen inkopplad, så ursäkta förlängningssladden som hänger ner, men ändå. Jag kunde knappt tro hur otroligt fint det blev!

Även utanför ladan hade syrran sett till att det blev fantastiskt vackert. Hon har öga för detaljer. Jag ser att det är vackert, men jag kan inte skapa skönheten på samma sätt som hon. Det var hon som byggde blomsterbågen och gjorde de flesta av dekorationerna.

Det där hjärtat har fått vara med på flera bröllop sedan denna dag.

Så kom då dagen! Solen sken från en klarblå himmel och Covid kändes långt borta. Brudparet var vackert och alla var glada. Deltagare var de flesta av syskonen, föräldrarna och makens mamma var med på själva vigseln. Maken har vigt båda våra döttrar. Det tycker jag är så speciellt.

De unga tu fångade så vackert av min svägerska, älskar hennes foton! (Numera jobbar hon som trädgårdsmästare, men jag tror att hon fortfarande tar fotouppdrag ibland. Några av fotona i det här inlägget har hon tagit.)

På bröllopsdagen var jag brudens mor, värdinna och kock. Det var lite svettigt, det ska ärligen erkännas, men gick oväntat bra! Jag var tvungen att springa in och kolla potatisgratängen en gång under ceremonin, men de väntade in mig så jag inte missade något viktigt.

Vi hade dukat ett bord till syskonen i köket och ett till brudparet och föräldrarna i vardagsrummet. Det blev riktigt fint tycker jag.

Jag förstår inte hur min syster hann med. Hon fixade brudbuketten och blomsterdekorationerna till borden också. Fantastiskt!

Vi slutar väl med tårtorna? Svärsonens familj har flera medlemmar med specialkost (celiaki, vegan, sockerfritt, laktosfritt), men det blev ändå två riktigt goda tårtor. Vi hade beställt vegansk catering till för- och huvudrätt till tre av gästerna, men den ”vanliga” maten lagade jag också själv. Jag förstår att min dotter blev besviken över att det blev som det blev på ett sätt, men samtidigt blev det väldigt bra med tanke på omständigheterna. Slutet gott, allting gott som man säger. Snart flyttar de hit med sina små gullungar. Då börjar ett nytt kapitel i deras liv tillsammans. Grattis E och J! Och må vi aldrig någonsin ever again behöva ställa in något pga pandemi.