4 november 2025.
Jag är grundskolläraren som blev samtalsterapeut. Det är länge sedan jag själv rörde mig i skolvärlden och vår yngsta dotter tog studenten 2020, så jag inser att mina erfarenheter är daterade och numera bygger på andras upplevelser. Lärande är dock något som inte på något vis är bundet till skolan och lär mig, det gör jag fortfarande varje dag.
Att tro att pedagoger är de enda som kan förmedla kunskap leder till krock i hjärnkontoret. Några av mina mest inspirerande mentorer har dock varit lärare. Mina grundskolefröknar. Diverse lärare och lärarinnor. Handledare. Min systerson sa för några år sedan att jag alltid ser möjligheter att undervisa. Jag valde att tolka det som något positivt, hehe. Annars har jag rättmätigt blivit beskylld för att vara Besserwisser, något som jag jobbat hårt på att slipa bort sedan unga år. Att skriva någon på näsan är ju otroligt otrevligt. Diskussioner däremot, det är grrrrrrejer. Att vara öppen för intryck, klokskap, information, andra lösningar eller synvinklar – detta ger livskraft och ger själen chans att expandera.
Igår läste jag en recension av en bok jag gärna hade satt ögonen i. ”Det har aldrig hänt någon gång i historien att två människor läst exakt samma bok. Delat läsupplevelser har förstås många – men deras läsningar av ett verk är aldrig identiska. Det konstaterar Kristoffer Leandoer i Det är läsaren som skriver boken.” När du läser mina texter kommer du att tolka, läsa in och koppla ihop din egen tankevärld med min. Vi människor funkar så. Vi utgår från oss själva och så ska det naturligtvis vara. För att lära oss bli mer förstående medmänniskor, eller för att åtminstone lättare kunna navigera bland andras tankevärldar, behöver vi lära oss om annat än precis det som finns i vår egen lilla bubbla. Visst går det ofta bra att stanna där och inte ge sig utanför den, men jag tänker att vi går miste om så mycket om vi inte fortsätter vara nyfikna, fortsätter lära oss, fortsätter utvecklas. Det gäller både intellektuellt, mentalt och själsligt. Idag är jag tacksam för att jag fortfarande tycker det är lika roligt att lära mig saker och ting och för att det finns så otroligt mycket spännande att sätta tänderna i!
Här är några av de platser jag rör mig på för att lära mig mer:
Coursera, gratis utbildningar från kända och mindre kända universitet och lärosäten
Språket, radioprogrammet/podden som alltid levererar
Kvartal, mediehuset med ledorden ”Tänk själv”
Biblioteket i Karlskrona, men även appen Biblio där man kan låna e-böcker och ljudböcker
Hemslöjd och Språktidningen, två tidskrifter som jag då och då prenumererar på
Våra bokhyllor
3 november 2025.
Ibland finns det ingen plats för någon annan känsla än tacksamhet. Den omfamnar, tröstar, håller om, lyfter upp och fyller en. Det är en av mina absoluta favoritkänslor, men den är faktiskt inte alltid så lätt att plocka fram. Önskan om ett lättare liv, ett friskare liv, ett bättre liv, ett rikare liv, ett större liv, ett mer tillfredsställt liv, ett mindre utmanande liv eller bara ett mer kurerat liv (vi befinner oss ändå i sociala mediers tidsålder) är för många av oss en daglig verklighet, eller känslor som åtminstone framträder mer ofta än tacksamhet. Det är inget konstigt med det. Vi människor funkar av någon anledning så att vi snabbt vänjer oss vid sådant som är nytt, coolt, fantastiskt och livsomvälvande på ett positivt sätt och har en långt större känslighet för negativa känslor. Det verkar ligga något slags visdom i det och detta fenomen drar både individer och samhällen framåt.
Jag fick med mig från föräldrarna att det är viktigt att uttrycka tacksamhet, men har fått annan typ av undervisning från annat håll. Som att man inte ska behöva känna tacksamhet om man får hjälp från samhället för att det då skulle kunna framkalla skamkänslor. Och om man då har rätt till något behövs ingen tacksamhet kännas eller uttryckas. Jag tror att alla som har detta förhållningssätt sätter fälleben på sig själv. Om det finns en rättighet är det nämligen någon annans skyldighet att uppfylla denna. Om jag har rätt till hjälp måste någon annan hjälpa eller betala för hjälpen. Vi mår bra av att uppmärksamma tacksamheten. Stannar vi i känslan att det är min rättighet att X, Y, Z är det lätt att vilja ha mer, bättre, snabbare och vem ska vi ”stämma” eller ställa mot väggen om inte den bild av rättigheten vi själva skapat har uppfyllts?
Året efter att mina föräldrar hade gått bort var jag slut. Flera sade till mig att jag skulle kunna ta med mig lärdomar från helvetesåret 2017 för att kunna stötta och hjälpa andra och jag kände att smockan hängde i luften. Från mitt håll, alltså. Känna tacksamhet för att mina föräldrar hade dött alldeles för tidigt? Känna tacksamhet för frustration, lidande, ett splittrat privatliv? Idag tror jag mig veta att de personer som uttryckte denna visdom själva hade lärt sig att allt vi går igenom blir till något slags kunskap som sedan finns tillgänglig för medmänniskor. När man är mitt uppe i sitt såriga och inflammerade inre är det för de allra flesta omöjligt att känna annat än smärta och förtvivlan. Tacksamhet? Skojar du?
Idag är jag tacksam för själva livet, för att jag får vara människa. Jag är tacksam över det goda jag fått uppleva, men också det andra. Det tunga, det svåra. Anledningen att jag började med dessa tacksamhetsmeditationer är att amerikaner firar Thanksgiving och att det var i ljuset av detta som någon hade ett tacksamhetsprojekt. Anledningen att jag fortsätter år efter år efter år är för att jag fick uppleva styrkan jag kunde hämta i tacksamheten när livet som människa kändes alltför utmanande för att hitta annat än ilska, rädsla, besvikelse och frustration. Tack.
2 november 2025.
Sara uttryckte sig så fint då hon skrev om hur det är att bo i Barcelona. ”…vara statist i andras semesterlycka.” Det rör sig knappast lika mycket folk i Karlskrona, men nog är denna stad ett mål för naturälskande, ledighetstörstande och historieintresserade personer som söker något mer exotiskt än det de har utanför dörren. 1998 blev Karlskrona upptagen på Unescos Världsarvslista och sedan 2010-2011 har vi haft en lite mer modern färja mellan Gdansk och Karlskrona vilket har bidragit till fler turister. Det som är mitt normala är någon annans ögonöppnande upplevelse.
Igår var jag på konsert i den vackra träkyrkan Ulrica Pia, eller Amiralitetskyrkan. Hon stod klar 1685, men var aldrig tänkt att vara något annat än ett provisorium. Virket till bygget fraktades från den då svenska staden Riga. 1760 lades i närheten grunden till stenkyrkan Adolf Fredrik som var tänkt att ersätta Ulrica Pia. Det är inte bara populasen som ibland har svårt att hålla ordning på sina tillgångar eller som gapar efter mer än vad börsen kan täcka upp för. Pengarna räckte helt enkelt bara till fyra meter höga murar, efter det tog de slut. Så småningom det kom ett kungligt brev som krävde att byggprojektet skulle läggas ner och de ståtliga murarna blev en kyrkoruin innan någon kyrka ens hade funnits.
Runt 1850 hade insikten om att det aldrig skulle bli någon stenkyrka landat och det bestämdes att de andra två Karlskronakyrkorna Fredrikskyrkans (där jag sjunger i kammarkören) och Trefaldighetskyrkans uttryck skulle efterhärmas. Träpanelen byttes ut, barockdetaljer tillades och fasaden målades gul. Sedan dess har det förfallits, återhämtats, renoverats och fixats i omgångar. Fortifikationsverket (som ägde kyrkan på sjuttiotalet) tog beslut om att fasaden skulle återta sin ursprungliga röda färg, något som Riksantikvarieämbetet INTE rekommenderade. Någon eller några var modiga/dumdristiga nog att gå emot denna rekommendation och idag står Amiralitetskyrkan, trots anonym arkitekt (Erik Dahlberg?), det faktum att hon byggdes som provisorium och många, många utmaningar, som ett otroligt vackert och självklart rödmålat smycke och besöksmål.
Igår satt jag bredvid en gammal numera körpensionerad vän. Jag såg en körvän spela traversflöjt i barockorkestern, en annan gammal körvän sjunga sopransolo i requiemet Messe des morts av Marc-Antoine Charpentier (barockkompositören som är betydligt mer känd för temat till Eurovision) och åter en körkompis dirigera i rollen som kyrkomusiker i Amiralitetskyrkan. Så många beslut och ickebeslut har lett fram till att vi just då kunde ha denna upplevelse tillsammans. Idag är allt vi har, men det vi gör eller inte gör kan påverka oss själva och andra under en lång tid framöver. Idag är jag mycket tacksam över dessa insikter.
(Jag har gått en utbildning till världsarvsambassadör för min vackra hemstad, men var ändå nödd att ta till Wikipedia för att sätta detaljer på plats. Tack Wiki!)
1 november 2025.
Att samla alla tankar och försöka hitta vägen in i kärnan till tacksamhet är numera inte lika svårt som det var då jag började mitt projekt Trettio Tacksamma Dagar för många år sedan. Det har tillkommit något slags pirrig känsla då jag närmar mig november. Jag vet nämligen precis hur viktiga dessa dagar är för mig. Inte hur viktigt projektet i sig är, utan vilken själslig kalibrering dessa dagar bjuder in till. Det senaste året har jag dragit mig undan från Facebook mer och mer. Jag kommer i år därför att skriva mina tacksamhetstexter här i bloggen och bara länka till dem från Facebook.
”Förbereder du dina texter?” Nej, det gör jag inte. Jag sätter mig vid datorn och samlar mina tankar i en stilla bön och sedan skriver jag. Vad har jag upplevt i närtid? Hur går mina funderingar? Att vara en tänkande varelse är både en välsignelse och en förbannelse. Jag älskar att diskutera, läsa, lyssna, analysera och tolka det jag tar in. Ibland leder tankarna till skogsgläntor med solkatter och värme, andra gånger hamnar jag i gyttja. Det ligger på mig att ta ansvar för processandet av det jag tar in, men även att välja till och välja bort det som ligger till grund för tankarna. Vi lever i en tid där det finns personer som kontrolläser texter för att ta bort triggande passager, gamla texter och filmer redigeras om för att inte göra någon upprörd. Jag tror att vi gör alla en otjänst genom detta förfarande. Hur ska vi någonsin förstå vår samtid om vi tror att våra förmödrar och förfäder tänkte och tyckte precis likadant som vi själva, tror att vi lever under samma omständigheter som de gjorde och om vi inte förstår att det bekväma liv många av oss lever i dag inte magiskt har trollats fram?
Att ha fri tillgång till hjärnkontoret och något slags kontakt med hjärtat är inte självklart för någon, inte för mig heller. Tankar och upplevelser leder till utveckling, men utveckling leder inte alltid framåt. Två steg fram, ett tillbaka. Två steg fram, tre tillbaka. Ibland hamnar vi i uppförsbackar med lera och våta löv och slirar med gasen i botten runt tills vi åker ner i diket och inte kan komma vidare utan hjälp. Är det något jag verkligen uppskattar med att ha blivit äldre är det insikten att själv på intet sätt är bäste dräng. Utan våra medmänniskor kan vi inte växa. Vi behöver olika många personer i våra nätverk, men att vara helt frikopplad från andra mår människan inte bra av. Filmen The Swedish Theory of Love (det finns bättre versioner) väcker till eftertanke. Har det gått så långt att vi bara är ensamma öar som flyter omkring? Har våra egon blivit så stora att vi inte längre kan se att vi alla är viktiga pusselbitar, inte färdiglagda pussel? Jag är så tacksam över de personer som finns i mitt nätverk, både de som finns nära fysiskt och/eller känslomässigt och de som befinner sig lite mer i periferin. Jag är tacksam över den inspiration jag ständigt får från dem, för att de utmanar mina tankar och mitt intellekt och för att de drar mig upp ur diket då det behövs. Tack!
Liten tacksamhetsreflektion.
Trettio tacksamma dagar börjar närma sig sitt slut. Tacksamheten tar aldrig slut, den är en viktig del av mitt liv. Att genomföra dessa ”tacksamhetsmeditationer” och skriva inlägg till Facebookgruppen gör jag dock bara under november månad. Jag kan knappt tro att detta är den trettonde omgången med detta fokus. De första gångerna var det inte hela november, utan något slags nedräkning till Thanksgiving som går av stapeln den fjärde torsdagen i november i USA. Något år var jag också med i något som hette ”21 days of gratitude”, vilket jag tror var ett Deepak Chopra-projekt som Oprah Winfrey spred genom sina program.
Tacksamhet har alltid varit en teoretisk del i mitt liv. Jag har blivit uppfostrad till att uttrycka tacksamhet. Det är dock skillnad på teori och praktik. Inte förrän jag fick uppleva hur det kändes att knappt hitta något att vara tacksam för då livet tedde sig otroligt mörkt fick jag se vilken skillnad det kan göra att byta fokus. Idag vet jag att personer som är deprimerade har svårt att ta till sig tacksamhet och därför kan ett sådant här projekt snarare få en att känna sig ännu mer eländig. För mig som var nedstämd var det dock precis rätt medicin! Ska jag skriva en topplista på händelser som påverkat mig mest positivt genom livet finns definitivt november 2012 med. Det känns fint.
Vi närmar oss årets Thanksgivingfirande med stormsteg. Eftersom vi lever i Sverige får vi naturligtvis anpassa oss och kan inte fira på torsdag då det är en vanlig arbetsdag. Första adventshelgen blir därför alltid väldigt intensiv för mig. Första advent betyder stjärnor och adventsljusstakar upp, adventskonserter med genrep och så den här härliga middagen som blivit så viktig för syrrans och min familj. Vi brukar bjuda in de amerikaner vi har i krokarna och i år blir det troligtvis sista året vi firar med våra vänner som är på väg till Norge. Jag och maken har firat Thanksgiving sedan 1994 då vi bodde i Kalifornien, så denna tradition är minst lika viktig för våra barn som julen. Kalkonmiddagen är dessutom mycket mer poppis än julbordet.
2024 har varit ett otroligt tufft år för många nära och kära. Jag inser att tacksamhet inte är det gemene man först drar fram när livet hänger på en tråd, eller till och med är förlorat. För mig har det dock blivit ett viktigt andningshål, en plats där jag kan hitta kraft och ny energi när oro och sorg upptar så stor plats. Och för det är jag tacksam.
Ensamhet och vad vi kan göra åt den.
Idag kopierar jag in tacksamhetstexten direkt från Trettio Tacksamma Dagar, även om jag inte brukar göra så. Ensamhet och vad den gör med människor har nämligen varit något som upptagit mycket av mitt sinne de senaste dagarna.
12 november. När jag läste till samtalsterapeut märkte jag snabbt att utbildningen var mycket grundläggande. Jag klämde därför in ett gäng fantastiska kurser från Coursera, mitt bästa tips för alla som vill fortsätta förkovra sig genom livet. Bl. a. läste jag Yales mest populära kurs någonsin, ”The Science of Well-Being” (Vetenskapen om välbefinnande), med professor Laurie Santos. Santos är psykologiprofessor och driver också den välkända podden The Happiness Lab. På förekommen anledning har jag de senaste dagarna funderat lite på ett av de första poddavsnitt hon sände för fem år sedan med ett budskap som fortfarande är högst aktuellt.
Våra barns generation har vuxit upp med stort fokus på vem som är ”introvert” och vem som är ”extrovert”. Det som definierar detta personlighetsdrag är huruvida man behöver ensam återhämtning eller får energi av att umgås med andra människor. Tolkningen har, åtminstone i mina kretsar, varit att man som introvert inte orkar med andra människor för att de tar så mycket energi från en. Ett av våra barn upptäckte efter att ha flyttat hemifrån att det finns en viktig aspekt att lägga till detta. Alla människor behöver och mår bra av social interaktion, även de som behöver återhämtning. ”Jag visste inte att jag var så social, människor är verkligen spännande!” I tolkningen av personlighetsdraget ligger alltså bara huruvida man behöver ensamtid efter att ha hängt med andra eller ej, inte om man är social eller ej. Vi människor är nämligen sociala varelser och behöver varandra. Att vara ensam är lika farligt för hälsan som att röka 15 cigaretter om dagen. Att då höra att 64% av amerikanska collegestudenter (2019, så inte ens under covid-19) känner sig väldigt ensamma den största delen av tiden gör mig nedstämd. Det finns ingen anledning att tro att siffrorna skulle vara särskilt annorlunda här i Sverige.
Nicholas Epley och Juliana Schroeder undersökte vådan av att tro att man behöver ensamhet och att söka den medvetet. I sina studier undersökte de vad som händer då man småpratar med okända i allmänna utrymmen. Lo and behold! Alla mådde bra av detta, oavsett om man betraktade sig som någon som gillar just detta fenomen eller ej. Epley och Schroeder samarbetade med ett tågföretag och efter redovisat resultat införde företaget, trumvirvel, tysta vagnar i sina tåg! Det var nämligen detta som kunderna hade önskat och trodde att de behövde, även om de uppenbarligen istället hade behövt sociala vagnar för att må bra. Att småprata med någon, oavsett om det är en tjurig granne eller Therese i kassan, kommer alltid att göra dig gott. Riktigt gott, till och med. Något att tänka på nästa gång du låtsas att det regnar och sänker blicken då du möter någon i hissen.
Ensamhet känns av någon anledning otroligt skamligt för många, men kom ihåg att det med all sannolikhet runt omkring dig finns andra som också känner likadant. Det finns flera sätt att bekämpa denna ensamhet. Engagera dig i en förening, gå med i en bokklubb, joina en kör, gå till din gamla församling även om du förlorat din tro, gå med i bostadsrättsföreningen, sitt barnvakt till dina syskonbarn, erbjud din gamla granne att hjälpa till med fönsterputs eller prata med okända i kön, i kassan, på gymmet. Det finns en väg ut ur ensamhetens trånga bur. Idag är jag tacksam för alla som, frivilligt eller ofrivilligt, interagerar med mig på olika sätt och därmed gör oss båda en tjänst. Tack för att ni finns och delar min vardag, kära medmänniskor!
Trettio tacksamma dagar.
Just idag har det inte blivit någon tid över till bloggen. Jag vill påminna om projektet ”Trettio tacksamma dagar” som jag kör under november månad varje år på Facebook. Det gör att bloggen under denna tid blir lite styvmoderligt behandlad. Här hittar du mina små ”tacksamhetsmeditationer” som inte är helt olika vissa av inläggen på denna blogg. Tack för att du har fördragsamhet med att jag lägger en del tid på detta mitt käraste lilla hjärtebarn.
Samma himmel, andra tankar.
Jag behövde hämta något i Bredavik, kom dit sent på kvällen och fick använda telefonens lampa för att hitta fram. Väl tillbaka vid bilen stannade jag till och vände mig mot det lilla ljuset från stan och alla stjärnor på himlen. Hur många gånger har jag stått och sett ut över detta vackra sedan 1983? Hur många tankar har snurrat ut i universum? Hur många lösningar på problem har det lagts upp maskor till just här?
Nostalgi ansågs vara en psykisk sjukdom som vissa soldater på 1600-talet sas lida av. En sjuklig hemlängtan. (Det var kanske snarare PTSD de drabbats av om man läser vilka symtom de uppvisade.) På 1700-talet ändrade Immanuel Kant nostalgins betydelsen till ”en längtan efter ett då snarare än ett där”.
Att låta nostalgin styra ens liv kan orsaka onödig smärta tänker jag, åtminstone blir det så för mig om jag inte medvetet hanterar den. Det händer allt mer ofta att jag tar mig tid att stanna upp och kalibrera både känslor och inställningar. Min benägenhet till att hänfalla åt nostalgiska tankar sätter onekligen tonen till dessa stunder, men efter en stund tar jag befälet och låter tacksamheten ta över. Jag får finnas! Jag får vara med! Jag har nya chanser framför mig! Jag får vara med om detta oerhörda äventyr! Tacktacktack! På fredag drar Trettio tacksamma dagar igång. Den här upplevelsen hade inte kunnat komma mer lämpligt.
Tacksamhet i grupp.
Just nu blir det inte så mycket tid över till bloggen. Själva livet har full fart, helt enkelt. Mina skrivstunder om morgnarna under november ägnas mest åt Trettio tacksamma dagar, projektet som lever upp i november varje år. Så kul att det är fler som får hjälp av medveten tacksamhet.
Trettio tacksamma dagar.
Nu drar det igång överallt för mig. November handlar om tacksamhet. Tacksamhet i det lilla, självklarheter och vardag, men också det stora och vidunderliga. För dig som vill hänga med på detta projekt vill jag hänvisa till Facebookgruppen där vi håller till varje dag i november.