10 november 2025.

Ja, men hej! Det är en småregnig novembermorgon och en tionde tacksamhetsreflektion är på gång. En tredjedel av månaden har redan lagts till handlingarna. Det har varit utmanande dagar på många sätt och vis och jag har flera gånger fått nytta av det som jag kallar ”tacksamhetskalibreringen”. Det spelar ingen roll vad som hänt och ingenting av det är min utmaning direkt. Men – både oro och förtvivlan har seglat upp i medvetandet dagligen, och flera gånger på det.

Igår fick jag en inbjudan till Sensus Existentiella Hållbarhetsvecka. Vad är ens existentiell hållbarhet? Ordbajs (ursäkta uttrycket) har jag inte mycket övers till, men bakom de tjusiga orden ligger det något. Sensus säger själva om begreppet existentiell hållbarhet:

Existentiell hållbarhet är ett begrepp som bjuder in oss till att tänka helhet kring vår tids stora utmaningar. För en existentiell hållbarhet behöver vi odla vår förmåga att relatera till en komplex tillvaro – till det som inte så lätt låter sig förstås, men som vi ändå måste handskas med.
I praktiken kan det innebära att vi utöver de sociala, ekonomiska och ekologiska perspektiven av hållbarhet också integrerar filosofiska, teologiska, andliga och kulturella perspektiv. Sensus arbetar för en existentiell hållbarhet genom att stötta gruppers bildningsprocesser inom livsfrågor, kultur och natur.

sensus.se

Vad detta innebär i praktiken är att det har hänt något med den delen av mänskligheten som inte längre accepterar lidande som en naturlig del av att vara människa. Det anses nämligen inte ”hållbart” att lida sig igenom livet. En god motståndskraft till detta lidande blir därför acceptans. Detta gäller i princip allt där man själv är inblandad och kan appliceras i allt från relationer till ens eventuella yrkesliv.

I vilka yrken plågas man mest? Egentligen är det i mångt och mycket helt subjektivt och beroende på vem man frågar. Den person som hittar en övergripande mening och känner sig stolt över de sysslor man utför kommer att till stor del slippa lidandet. Visst kan det finnas övergripande förklaringar till att barnmorskor och civilingenjörer är mest nöjda med sina jobb (meningsfullt att vara nära andra människor vid en så stor händelse som födsel om man är en person med rikt känsloliv, meningsfullt att kunna lösa problem om man är en analytisk person), men det finns många av dem som inte heller trivs.

Jag läste ungefär det här häromdagen: ”svenskar är speciella, man lider hellre och vet vad man har än att till exempel söka nytt jobb om man inte trivs”. Det ligger kanske något i det? Arbetsmarknaden är inte precis arbetstagarens. Är man dessutom ett barn av sin tid så gör man inte heller annat för att slippa lidandet. Städare tillhör den yrkeskategori som trivs sämst på jobbet. Det märks dock tydligt att om man går till jobbet med stolthet och ser vinsten i att bidra till en trevlig arbetsmiljö både för sig själv och andra så är chansen mycket större att man trivs. Eller att man går till jobbet med lätta steg för att man har ett rikt socialt liv där. Eller för att man verkligen är övertygad om att ens insats betyder något för någon eller något.

Hur som helst bjuder Sensus existentiella hållbarhetsvecka på en massa intressanta aktiviteter. Somliga erbjuds på förekommen anledning bara på plats, mycket får man delta digitalt på efter anmälan. Själv har jag hittat flera intressanta föreläsningar. Nu är jag medlem i Sensus genom kören, men jag är inte säker på att det krävs medlemskap. Idag är jag tacksam för att jag känner livets storhet och meningsfullhet och att jag trots min pessimistiska grundpersonlighet har kommit så långt med mig själv att jag kan tänka vidare efter ett nej eller stopp som jag per automatik har stängt dörren med.

Continue Reading

9 november 2025.

Att navigera i en värld som är full av orättvisa, olika styrkor och svagheter, tur och otur, entreprenörskap och depression, krig och svält, skönhetsoperationer och fuldiskriminering, 15 minutes of fame och Nobelpristagare och allt vad det är – alltså, det är inte många av oss som sammanfattar livet som ”lätt”. Vissa personlighetstyper verkar glida fram på en räkmacka medan majonnäsen gör att svårigheter rinner av dem utan att lämna särskilt stora avtryck, andra verkar ha allt men tycker ändå synd om sig själva. Jag har intresserat mig mycket för sociala medier och vad det gör med en att spegla sig själv i så många fler personers godtyckliga omdömen. Från att mest beröras av grannar, klasskamrater och kändisar i glossiga tidskrifter kom alla så nära. Vi sjuttiotalister var åtminstone vad som väl mest kan kallas unga vuxna då forum och diskussionsgrupper blev en grej. Facebook, Instagram och allt det andra kom så småningom och med dessa fenomen förändrades spelplanen för människor.

Efter att ha vuxit upp med Jantelagen som genomsyrade i princip allt, åtminstone i mitt liv, blev det helt plötsligt kutym att skryta också här i Sverige. Inte rätt ut såklart. På engelska finns det pricksäkra uttrycket humble bragging, alltså att presentera skryt förklätt i ödmjukhet. Titta på LinkedIn t ex. Nog har svenskar blivit mer ”amerikanska”, i den amerikanska kulturen är skryt helt enkelt en naturlig del av livet. Ens CV börjar fyllas på av föräldrar i bebisåldern och detta CV ska sedan presenteras i arbetslivet som en garant för att man är driftig, klok, smart, engagerad och allt annat positivt som tänkas kan. Människor deltar ofta i frivilligarbete, men hur många som gör det utan att först tänka tanken att det skulle se bra ut på resumén vet jag inte.

Med tanke på hur sociala medier bidrar så negativt till främst unga kvinnors självkänsla känner jag att det är på sin plats att fundera kring hur vi bör förhålla oss både till vår egen spegelbild och andras kurerade liv, inte bara det digitala. Skryter vi? Skryter andra? Ligger andras skryt i vår egen tolkning? Jag fick ganska tidigt i mitt ”trettio dagar”-projekt kommentarer om att det är outhärdligt att sitta och titta på andras tacksamhet om det rör något man själv vill ha eller uppnå. Någons ”jag är tacksam för min familj” kanske då tolkas som ”varför har alla andra så perfekta familjer medan min pappa är en idiot, min mamma helt sjuk i huvudet och mina syskon helt känslomässigt inkompetenta”. ”Wow, jag kan inte fatta det! Äntligen har XYZ hänt!” kan bli till ”undrar hur många hon har behövt ligga med för att få detta att hända”. ”Vårt lilla barnbarn är här” tolkas om till ”vänta du bara till denna unge förstör ditt perfekta lilla liv, jag ska sitta här med popcornen och vänta”. ”Tjugo kilo minus, tjugo år efter bröllopsdagen och klänningen sitter fortfarande som den ska” omvandlas till ”fuskis, varför talar du inte bara om att du har opererat dig, alla vet det ju”. Allt detta medan kommentaren som skrivs är ”underbart”, ”grattis”, ”wow” eller något annat ”härligt”.

Idag omfamnar jag den digitala verklighet vi befinner oss i. Jag tackar för erfarenheterna som den har gett mig personligen och för allt positivt som internet och sociala medier har bidragit till, det finns massor. Men idag tackar jag också för kommentarer som rättmätigt har ödmjukat mig. Jag är tacksam för ärlighet och sårbarhet, jag tackar för att jag har fått göra fel många gånger och vet att det kommer att bli många fler felsteg innan jag tar mitt sista andetag. Jag är tacksam när jag kan glädjas med andra istället för att hacka på mig själv för att jag själv inte har tillgång till vad-det-nu-är. Jag är tacksam för att mänskligheten ständigt befinner sig i utveckling och har precis som Laleh den starka övertygelsen om att ”det kommer bli bra”.

Continue Reading

8 november 2025.

Stickorna slår mot varandra. Klicketiklicketiklick. Garnet dras upp ur sitt nystan eller från sin boll, något som bidrar till ljudbilden. Det rasslar lite från papperet där mönstret står beskrivet i långa rader och över flera sidor. Bara ett par sockor kräver två fulla A4-sidor med bokstäver och siffror. En penna drar ett streck, eller så hålls räkningen reda på av någon annan slags specialmojäng. Det här hantverket sitter i mina händer och på platser i mitt huvud som jag inte riktigt alltid är medveten om. För hur har jag lärt mig hur jag ska göra? När blev alla dessa bokstäver och siffror till en kod som jag kan dechiffrera?

Med barnbarn kom sticklusten tillbaka. Sedan lilla Titti (hennes officiella namn är ett annat) låg i magen har det blivit plagg igen. Sockor och halsdukar/sjalar har jag med ojämna mellanrum producerat genom åren, stora plagg tar för lång tid för mitt uppmärksamhetsspann. Små bebiskoftor, tröjor och tossor, det är något annat. Det ligger en särskild slags njutning i att hantera det lilla. Tänk när jag plockade fram det chokladbruna garnet i någon mjuk och härlig materialkomposition och stickade in drömmar för den kommande lilla varelse som jag ännu inte kände. Till små barnhudar vill jag inte att det ska klia. Silke, bambu, kashmir, mohair, bomull, mjuk o-kliig tunn merinoull… Jag är inte förtjust i akryl, det händer något i mina händer då det gnisslar så fort det finns en halv droppe handsvett mellan stickorna och garnet. Så får det vara. Någon annan får sticka med de garnerna.

Ett par sockor kostar nästan ingenting, men i köpesockor finns inte mammas kärlek instickad. En barnkofta kostar inte heller särskilt mycket, men en mormors omsorg finns ingenstans bland garnerna den är tillverkad av. Och det jag får när jag långsamt, maska för maska, rad för rad, stickar är värdefullt. Avkopplingen är viktig, men mitt behov av skapande tror jag är större. Jag är tacksam för att mamma en gång visade hur jag skulle lägga upp maskor, sticka aviga och räta och läsa ett mönster. Jag är tacksam för att mina slöjdlärare bidrog till positiva upplevelser då jag navigerade mig framåt i hantverksdjungeln. Jag är tacksam för garnbutiken i Rödeby, för AJ Anderssons, för Hobby Lobby, för hur internet har revolutionerat stickvärlden och bidragit till att folk har inspirerat varandra till bra lösningar från olika tekniker så att vi numera stickar tröjor i ett stycke istället för att sy ihop fyra olika delar. Och jag är verkligen tacksam för alla som konstruerar mönster så jag över huvud taget kan sticka annat än rektangulära, rätstickade halsdukar.

Continue Reading

7 november 2025.

Bilen, vår kära Kia Sedona. Den inköptes 2012 strax efter att vi hade flyttat till Orem, en bil som betjänat en biluthyrningsfirma sedan 2011. Jag har skrivit en hel del om Kia förut. Hon är en viktig del av familjen och jag brukar säga att jag tror mig veta att hon är den enda Kia Sedona i världen som varit både i Yellowstone och på Sturkö. Som nyanländ via container som skeppats till Göteborg via Atlanten var hon den dessutom den enda Kia Sedona i hela Sverige. Det kanske hon fortfarande är, jag gissar att bilintressenter köper andra slags fordon från Amerikat.

Varför skriver jag om en bil i ett tacksamhetsinlägg, ja, det kan man undra sig. För mig är det dock inte konstigt alls. Hon har gett upphov till så mycket tacksamhet genom åren. Som både bekväm och rymlig har hon varit med om många olika slags uppdrag. Att hon under fyra år förde oss runt den amerikanska vilda västern är ju inte så märkligt eftersom vi bodde i Utah, men att hon blivit kvar ända tills nu är varken av lathet eller slump. Hon skulle säljas ett år efter flytten för att vi skulle slippa betala något slags importskatter om jag minns rätt, men rätt tillfälle dök aldrig upp. Det har alltid varit någon som skulle flytta, någon som skulle följa med på semester, skräp som skulle köras till tippen och allt vad det varit. Det är inte alla bilar som man kan ta bort två passagerarsäten från och fortfarande ha plats för tre passagerare efter att ha tömt bilen på flera kubikmeter grejer. Nu är vi bara två personer kvar i hushållet, men vi kör sällan och har dessutom haft ett stort utrensningsprojekt pågående under året. Det har känts helt okej, kanske nästan nödvändigt, att ha henne kvar.

Att jag just idag skriver om Kia handlar dock inte om allt det praktiska. Igår satt jag ensam i bilen på väg hem genom höstdimman och lyssnade på musik som dämpade den frustration jag kände å någon annans vägnar. Musiken strömmade härligt läkande runt omkring mig, jag ökade volymen och kände de irriterade känslorna lätta. Jag kände tröst och fick för en stund bekräftelse på att det kommer att bli bättre. Amanda Jenssens raspiga röst tog sig in i hjärtat och jag kände min döda mamma liksom hålla mig. Jag ville skicka värmen från henne till personer som jag vet har det väldigt tufft just nu. Och så tänkte jag lite fnissande på hur ofta mina bilar har fått vara med då jag i glädje, sorg, frustration och stor förväntan lyssnat på musik, ofta på hög volym. Musiken har alltid varit en viktig känsloreglerare för mig, ensam i Kia har jag fått ”fri tillgång” till känslorna. Så idag är jag tacksam för henne och de andra bilar som gett mig denna möjlighet.

Vill du veta vilken musik som berörde mig så den här gången? Varsågod:

When you′re shattered and upset
And the world seems cold
Close your eyes for a while and dream
I am always by your side
Though I’ve traveled on
From the world to a world nearby

I hear your heart song
Through the wall
It is beautiful
Whatever happens
Please recall
Mother′s love conquers all

Let me tell you what I want
Though I think you know
With great love
Take care of yourself
It is time for you to be
Free from burdens now
Go outside for a while and play

I hear your heart song
Through the wall
It is beautiful
Whatever happens
Please recall
Mother’s love conquers all

Mother’s love
Mother′s love
Mother′s love
Mother’s love
Mother′s love
Mother’s love

Mother′s love
Mother’s love

Continue Reading

6 november 2025.

Vi är inne i fågelmatarperioden nu igen. Fågelmatarstationen, den vackra och meningsfulla julklapp maken byggde till mig för några år sedan, ger så mycket glädje. Numera har vi annars inte bara säsongare här hemma, utan också permanentboende. I ett skjul i ladan har det inretts ett hönshus till fjäderfäna. Tuppen Nico(lai Gedda) och hönorna Birgit (Nilsson) och Jenny (Lind) verkar ha det bra tillsammans. Hönorna närmar sig vinterklimakteriet och lägger inte längre ägg lika ofta, men vi tjurar inte. Naturen har sin gång, det är bara att hänga på.

Att leva med djur har varit något helt naturligt sedan barndomen för mig. Därmed inte sagt att jag varit direkt engagerad i sagda varelser. Hönorna, kaninerna, fars get, katterna. Jo, de sistnämnda älskade jag, har alltid tyckt om katter även om jag hade en liten dipp då barnen var små och gillade att gräva i sandlådor. Då insåg jag nämligen att områdets katter hade samma intresse, men av andra anledningar. Jag lånade böcker om raskatter på biblioteket som tonåring och drömde om norsk skogskatt och main coon. Oj, vad jag drömde. De drömmarna har det sedan inte blivit något av, men vi hade en vanlig bonnakatt i några år då barnen var små. Milla fick stanna kvar i Sverige när vi flyttade till USA den sista rundan, men vi träffade henne på Sturkö om somrarna tills vi inte gjorde det längre.

Med åldern har kärleken till djuren liksom vuxit sig starkare. Det är synd att så många är allergiska, för jag tror att sällskapet av en annan levande varelse hade ökat livskvaliteten för väldigt många. Min systers döva och gravt överviktiga terapikatt Isa visste precis när hennes husfolk mådde dåligt. Hon kom och lade sig på det onda stället. Magiskt. Katt-Kajsa är kanske inte lika lyhörd, men av ett mer allmänt socialt slag. Kira och Vera, två underbara hundar i storfamiljen, inbjuder till lek, gos och sällskap. Alltså, hundar är av en annan sort än katter och det är väl därför det pratas om kattmänniskor och hundmänniskor. Sedan har vi inga-djur-människor, men jag tror att det finns någon för alla. Vildfåglar t ex.

Inte kan vi tämja våra gäster vid matbordet, men de blir ändå som familjemedlemmar. Hackspetten, talgoxarna, nötväckorna, blåmesarna och en och annan gråsparv. Rödhakarna kommer nog när det blir kallare och vi blir alltid lika glada när domherrarna vågar sig fram. (Då måste det dock bli kallare först.) Var bor alla bofinkar nu för tiden, förresten? Lilla barnbarnet kallar alla fåglar för kajor, dessa hänger i trädgården året runt. Min systerdotter fick mig att gilla också kråkfåglarna. De är kanske inte lika vackra, men de är intelligenta. Halte, vår tama kaja, hade vi sällskap av i flera år. Det gick inte att mata henom i handen, men nästan. Nu hålls flocken av kajor som vill äta skulorna från fågelmatbordet i schack av tuppen. Han och hönorna har förstatjing på solrosfröna som trillat ner från bordet. Vi är mycket tacksamma över detta, det hjälper till att hålla gnagarna borta. Fågelmatning = möss och råttor i vanliga fall, vi hoppas alltså att det inte blir så denna vinter. Idag är jag extra tacksam för våra befjädrade vänner som ger så mycket glädje. Några av dem bidrar dessutom med riktigt läckra ägg. Djurlivet är sannerligen fascinerande och jag älskar möjligheten jag har att följa både de tama och de vilda fåglarna mitt i deras vardag.

Continue Reading

5 november 2025.

Det finns inte mycket som gör mig riktigt rädd längre. Inte omskakande upprörd heller. Så där så tårarna strömmar, fast jag egentligen är arg. När mitt lilla Jag rubbas och blir utsatt för attack kan jag dock fortfarande känna hur oron drar åt svångremmen, hur obekvämt jag sitter i min egen kropp och hur svårt det är att få pulsen att gå ner. Trygghet är inte bara något jag behöver för att må bra, det är också något som min omgivning generöst bjuder på för det allra mesta. Kanske är tryggheten en förutsättning för den förnöjsamhet jag säger mig känna.

Att vara nöjd med sitt liv verkar annars inte vara särskilt vanligt idag. Kanske var det inte det förr heller. Antagligen inte. Då handlade det kanske om hunger, omöjligheten att välja sysselsättning, antal barn, boende, eller att bara säga nej. Idag handlar det, åtminstone för oss västerlänningar, kanske om mättnad. Mättnad på intryck, valmöjligheter, åsikter, politiska partier, stilar, möjliga partners. Det är inte lätt att vara hungrig. Att vara övermätt bjuder på andra utmaningar. Det hade varit lätt att säga att det ena är ”värdigare” än det andra, åtminstone i mitt huvud. Jag får ta ett steg tillbaka och påminna mig att även om jag verkligen ogillar att skylla på strukturer är det viktigt att uppmärksamma hur samhället ser ut, vilket slags intryck någon har matats med och vad det innebär att vara en individ i ett särskilt slags kollektiv. Vem hade jag varit om jag växte upp i Stalins Ryssland? I Maos Kina? I Hitlers Tyskland? I Fidel Castros Kuba? I Isaias Afwerkis Eritrea? Det är så lätt att tro att jag skulle vara god och kämpa för ”det rätta”, men vad vet jag? Det är viktigt att ödmjuka sig och inse att ”det rätta” inte alltid lutar på principer som jag kan stå för NU, men som hade upplevts som rätt DÅ.

Jag känner hur det lilla livet behöver återkräva större utrymme för att mänskligheten ska kunna må bättre. Det sägs att det är vårt ansvar att hålla oss uppdaterade, men nästan allt jag hör om när jag vänder mig till nyheterna är konflikter, maktgalenhet, lurendrejerier, brutna löften, oförståelse och annat skit. Ibland klämmer någon in ett hurtfriskt inlägg, men vem orkar ta till sig det när man simmar i tjära bland mördare, drönare, falskmyntare, maktgalningar och folk som lurar gamlingar på alla deras besparingar? När familjemedlemmar och bästa vänner sluta kommunicera och börjar hata varandra för att de ser olika på hur livet ska levas? Ibland inte ens hur ens eget liv ska levas, utan hur andra bör göra… Idag vänder jag mig i tacksamhet till alla som bidrar med tråd till den stadiga grund jag går och står på och för att ni säger stopp när jag står och hejar på Kejsaren utan kläder utan att våga säga till honom att han är naken.

Continue Reading

4 november 2025.

Jag är grundskolläraren som blev samtalsterapeut. Det är länge sedan jag själv rörde mig i skolvärlden och vår yngsta dotter tog studenten 2020, så jag inser att mina erfarenheter är daterade och numera bygger på andras upplevelser. Lärande är dock något som inte på något vis är bundet till skolan och lär mig, det gör jag fortfarande varje dag.

Att tro att pedagoger är de enda som kan förmedla kunskap leder till krock i hjärnkontoret. Några av mina mest inspirerande mentorer har dock varit lärare. Mina grundskolefröknar. Diverse lärare och lärarinnor. Handledare. Min systerson sa för några år sedan att jag alltid ser möjligheter att undervisa. Jag valde att tolka det som något positivt, hehe. Annars har jag rättmätigt blivit beskylld för att vara Besserwisser, något som jag jobbat hårt på att slipa bort sedan unga år. Att skriva någon på näsan är ju otroligt otrevligt. Diskussioner däremot, det är grrrrrrejer. Att vara öppen för intryck, klokskap, information, andra lösningar eller synvinklar – detta ger livskraft och ger själen chans att expandera.

Igår läste jag en recension av en bok jag gärna hade satt ögonen i. ”Det har aldrig hänt någon gång i historien att två människor läst exakt samma bok. Delat läsupplevelser har förstås många – men deras läsningar av ett verk är ­aldrig identiska. Det konstaterar Kristoffer Leandoer i Det är läsaren som skriver boken.” När du läser mina texter kommer du att tolka, läsa in och koppla ihop din egen tankevärld med min. Vi människor funkar så. Vi utgår från oss själva och så ska det naturligtvis vara. För att lära oss bli mer förstående medmänniskor, eller för att åtminstone lättare kunna navigera bland andras tankevärldar, behöver vi lära oss om annat än precis det som finns i vår egen lilla bubbla. Visst går det ofta bra att stanna där och inte ge sig utanför den, men jag tänker att vi går miste om så mycket om vi inte fortsätter vara nyfikna, fortsätter lära oss, fortsätter utvecklas. Det gäller både intellektuellt, mentalt och själsligt. Idag är jag tacksam för att jag fortfarande tycker det är lika roligt att lära mig saker och ting och för att det finns så otroligt mycket spännande att sätta tänderna i!

Här är några av de platser jag rör mig på för att lära mig mer:

Coursera, gratis utbildningar från kända och mindre kända universitet och lärosäten
Språket, radioprogrammet/podden som alltid levererar
Kvartal, mediehuset med ledorden ”Tänk själv”
Biblioteket i Karlskrona, men även appen Biblio där man kan låna e-böcker och ljudböcker
Hemslöjd och Språktidningen, två tidskrifter som jag då och då prenumererar på
Våra bokhyllor

Continue Reading

3 november 2025.

Ibland finns det ingen plats för någon annan känsla än tacksamhet. Den omfamnar, tröstar, håller om, lyfter upp och fyller en. Det är en av mina absoluta favoritkänslor, men den är faktiskt inte alltid så lätt att plocka fram. Önskan om ett lättare liv, ett friskare liv, ett bättre liv, ett rikare liv, ett större liv, ett mer tillfredsställt liv, ett mindre utmanande liv eller bara ett mer kurerat liv (vi befinner oss ändå i sociala mediers tidsålder) är för många av oss en daglig verklighet, eller känslor som åtminstone framträder mer ofta än tacksamhet. Det är inget konstigt med det. Vi människor funkar av någon anledning så att vi snabbt vänjer oss vid sådant som är nytt, coolt, fantastiskt och livsomvälvande på ett positivt sätt och har en långt större känslighet för negativa känslor. Det verkar ligga något slags visdom i det och detta fenomen drar både individer och samhällen framåt.

Jag fick med mig från föräldrarna att det är viktigt att uttrycka tacksamhet, men har fått annan typ av undervisning från annat håll. Som att man inte ska behöva känna tacksamhet om man får hjälp från samhället för att det då skulle kunna framkalla skamkänslor. Och om man då har rätt till något behövs ingen tacksamhet kännas eller uttryckas. Jag tror att alla som har detta förhållningssätt sätter fälleben på sig själv. Om det finns en rättighet är det nämligen någon annans skyldighet att uppfylla denna. Om jag har rätt till hjälp måste någon annan hjälpa eller betala för hjälpen. Vi mår bra av att uppmärksamma tacksamheten. Stannar vi i känslan att det är min rättighet att X, Y, Z är det lätt att vilja ha mer, bättre, snabbare och vem ska vi ”stämma” eller ställa mot väggen om inte den bild av rättigheten vi själva skapat har uppfyllts?

Året efter att mina föräldrar hade gått bort var jag slut. Flera sade till mig att jag skulle kunna ta med mig lärdomar från helvetesåret 2017 för att kunna stötta och hjälpa andra och jag kände att smockan hängde i luften. Från mitt håll, alltså. Känna tacksamhet för att mina föräldrar hade dött alldeles för tidigt? Känna tacksamhet för frustration, lidande, ett splittrat privatliv? Idag tror jag mig veta att de personer som uttryckte denna visdom själva hade lärt sig att allt vi går igenom blir till något slags kunskap som sedan finns tillgänglig för medmänniskor. När man är mitt uppe i sitt såriga och inflammerade inre är det för de allra flesta omöjligt att känna annat än smärta och förtvivlan. Tacksamhet? Skojar du?

Idag är jag tacksam för själva livet, för att jag får vara människa. Jag är tacksam över det goda jag fått uppleva, men också det andra. Det tunga, det svåra. Anledningen att jag började med dessa tacksamhetsmeditationer är att amerikaner firar Thanksgiving och att det var i ljuset av detta som någon hade ett tacksamhetsprojekt. Anledningen att jag fortsätter år efter år efter år är för att jag fick uppleva styrkan jag kunde hämta i tacksamheten när livet som människa kändes alltför utmanande för att hitta annat än ilska, rädsla, besvikelse och frustration. Tack.

Continue Reading

2 november 2025.

Sara uttryckte sig så fint då hon skrev om hur det är att bo i Barcelona. ”…vara statist i andras semesterlycka.” Det rör sig knappast lika mycket folk i Karlskrona, men nog är denna stad ett mål för naturälskande, ledighetstörstande och historieintresserade personer som söker något mer exotiskt än det de har utanför dörren. 1998 blev Karlskrona upptagen på Unescos Världsarvslista och sedan 2010-2011 har vi haft en lite mer modern färja mellan Gdansk och Karlskrona vilket har bidragit till fler turister. Det som är mitt normala är någon annans ögonöppnande upplevelse.

Igår var jag på konsert i den vackra träkyrkan Ulrica Pia, eller Amiralitetskyrkan. Hon stod klar 1685, men var aldrig tänkt att vara något annat än ett provisorium. Virket till bygget fraktades från den då svenska staden Riga. 1760 lades i närheten grunden till stenkyrkan Adolf Fredrik som var tänkt att ersätta Ulrica Pia. Det är inte bara populasen som ibland har svårt att hålla ordning på sina tillgångar eller som gapar efter mer än vad börsen kan täcka upp för. Pengarna räckte helt enkelt bara till fyra meter höga murar, efter det tog de slut. Så småningom det kom ett kungligt brev som krävde att byggprojektet skulle läggas ner och de ståtliga murarna blev en kyrkoruin innan någon kyrka ens hade funnits.

Runt 1850 hade insikten om att det aldrig skulle bli någon stenkyrka landat och det bestämdes att de andra två Karlskronakyrkorna Fredrikskyrkans (där jag sjunger i kammarkören) och Trefaldighetskyrkans uttryck skulle efterhärmas. Träpanelen byttes ut, barockdetaljer tillades och fasaden målades gul. Sedan dess har det förfallits, återhämtats, renoverats och fixats i omgångar. Fortifikationsverket (som ägde kyrkan på sjuttiotalet) tog beslut om att fasaden skulle återta sin ursprungliga röda färg, något som Riksantikvarieämbetet INTE rekommenderade. Någon eller några var modiga/dumdristiga nog att gå emot denna rekommendation och idag står Amiralitetskyrkan, trots anonym arkitekt (Erik Dahlberg?), det faktum att hon byggdes som provisorium och många, många utmaningar, som ett otroligt vackert och självklart rödmålat smycke och besöksmål.

Igår satt jag bredvid en gammal numera körpensionerad vän. Jag såg en körvän spela traversflöjt i barockorkestern, en annan gammal körvän sjunga sopransolo i requiemet Messe des morts av Marc-Antoine Charpentier (barockkompositören som är betydligt mer känd för temat till Eurovision) och åter en körkompis dirigera i rollen som kyrkomusiker i Amiralitetskyrkan. Så många beslut och ickebeslut har lett fram till att vi just då kunde ha denna upplevelse tillsammans. Idag är allt vi har, men det vi gör eller inte gör kan påverka oss själva och andra under en lång tid framöver. Idag är jag mycket tacksam över dessa insikter.

(Jag har gått en utbildning till världsarvsambassadör för min vackra hemstad, men var ändå nödd att ta till Wikipedia för att sätta detaljer på plats. Tack Wiki!)

Continue Reading

1 november 2025.

Att samla alla tankar och försöka hitta vägen in i kärnan till tacksamhet är numera inte lika svårt som det var då jag började mitt projekt Trettio Tacksamma Dagar för många år sedan. Det har tillkommit något slags pirrig känsla då jag närmar mig november. Jag vet nämligen precis hur viktiga dessa dagar är för mig. Inte hur viktigt projektet i sig är, utan vilken själslig kalibrering dessa dagar bjuder in till. Det senaste året har jag dragit mig undan från Facebook mer och mer. Jag kommer i år därför att skriva mina tacksamhetstexter här i bloggen och bara länka till dem från Facebook.

”Förbereder du dina texter?” Nej, det gör jag inte. Jag sätter mig vid datorn och samlar mina tankar i en stilla bön och sedan skriver jag. Vad har jag upplevt i närtid? Hur går mina funderingar? Att vara en tänkande varelse är både en välsignelse och en förbannelse. Jag älskar att diskutera, läsa, lyssna, analysera och tolka det jag tar in. Ibland leder tankarna till skogsgläntor med solkatter och värme, andra gånger hamnar jag i gyttja. Det ligger på mig att ta ansvar för processandet av det jag tar in, men även att välja till och välja bort det som ligger till grund för tankarna. Vi lever i en tid där det finns personer som kontrolläser texter för att ta bort triggande passager, gamla texter och filmer redigeras om för att inte göra någon upprörd. Jag tror att vi gör alla en otjänst genom detta förfarande. Hur ska vi någonsin förstå vår samtid om vi tror att våra förmödrar och förfäder tänkte och tyckte precis likadant som vi själva, tror att vi lever under samma omständigheter som de gjorde och om vi inte förstår att det bekväma liv många av oss lever i dag inte magiskt har trollats fram?

Att ha fri tillgång till hjärnkontoret och något slags kontakt med hjärtat är inte självklart för någon, inte för mig heller. Tankar och upplevelser leder till utveckling, men utveckling leder inte alltid framåt. Två steg fram, ett tillbaka. Två steg fram, tre tillbaka. Ibland hamnar vi i uppförsbackar med lera och våta löv och slirar med gasen i botten runt tills vi åker ner i diket och inte kan komma vidare utan hjälp. Är det något jag verkligen uppskattar med att ha blivit äldre är det insikten att själv på intet sätt är bäste dräng. Utan våra medmänniskor kan vi inte växa. Vi behöver olika många personer i våra nätverk, men att vara helt frikopplad från andra mår människan inte bra av. Filmen The Swedish Theory of Love (det finns bättre versioner) väcker till eftertanke. Har det gått så långt att vi bara är ensamma öar som flyter omkring? Har våra egon blivit så stora att vi inte längre kan se att vi alla är viktiga pusselbitar, inte färdiglagda pussel? Jag är så tacksam över de personer som finns i mitt nätverk, både de som finns nära fysiskt och/eller känslomässigt och de som befinner sig lite mer i periferin. Jag är tacksam över den inspiration jag ständigt får från dem, för att de utmanar mina tankar och mitt intellekt och för att de drar mig upp ur diket då det behövs. Tack!

Continue Reading