Jag låter tanken gå, släpper den fri. Den tar sig ton som cellon i Bachs första cellosvit i G-dur. Mjukt, mjukt böljar stråken över strängarna och lockar fram allt det vackra i världen. Körsbärsblom och bebisdoft och magskratt så man nästan kissar ner sig och barfotagräs och regn på varm asfalt och kaninungars päls och nybakat med smält smör och lent hår utan tovor och ett barns klara ögon och en gammal hands rynkor och det samförstånd och klick vi känner då vi träffar någon som Emils vän. Orden bygger broar, letar sammanhang och blir en sextonpluggars legobit som ger stadga till en åtta, en sexa och en tvåa som inte kan hålla ihop utan hjälp. Durackorden till trots blommar sorgen ut, den kollektiva sorgen, den ofattbara baksidan i mänsklighetens mysterium. I breda, långa stråk ligger acceptans för svärtan innan tonerna klättrar upp mot kraften som finns i mig, som finns i dem, som finns i oss. Som ett sommarregn trillar de sista tonerna och i klangen som ebbar ut hör jag dem. Tron, hoppet, kärleken. Det kommer att bli bra. Det blir bra.
”Jag har fått en storasyster!” Min lilla kusin Maria gjorde sin lärare förvirrad. Hon funderade på om kanske min faster och farbror hade skilt sig och att en av dem nu hade träffat en ny partner med större barn. Så var det nu inte, utan det var bara storkusinen (jag) som hade börjat på lärarhögskolan i Växjö och hade slussats ut i vuxenlivet på ett lagom mjukt sätt genom att flytta hem till faster. Det var skönt att bo hos någon jag redan kände och jag kunde på det viset leta efter ett studentboende i lugn och ro. Faster, farbror, lillakusinen och hennes två storebröder gav verkligen guldkant till mitt liv under den där första terminen. De lärde mig allt från att spela rundpingis till att gilla Magnus Uggla och uppskatta designklassiker från Svenssons i Lammhult.
Lillkusinen var en glad tjej som gillade att sjunga i hopprepsmikrofoner och leka med kompisar. Hennes hjärtliga leende är fortfarande detsamma, men idag är hon dans-DJ och guidar medmänniskor i frigörande dans genom riktiga mikrofoner, ibland med ”silent disco”-hörlurar ute i naturen och andra gånger på ett mer traditionellt dansgolv. Hon har parallellt med lärarutbildning och jobb som lärare dansat och rört sig genom livet och utbildat sig till Body Movement Coach och 5Rhythms-lärare. Numera är dans och rörelse hennes heltidssyssla. Jag har velat dansa med Maria länge, men inte förrän förra årets näst sista dag föll allt på plats.
ScreenshotScreenshot
För någon med stor integritet och dålig kroppsuppfattning var jag rädd att timmarna på dansgolvet skulle bli utmanande. Mitt DNA säger att jag antagligen inte gillar att dansa och har svårt för koreografi, något som gör att jag åtminstone teoretiskt känner mig mer förlåtande mot mig själv efter att ha känt mig klumpig i hela livet. Det innebär bara att jag helt enkelt får kämpa lite mer med detta än en del andra, inte att jag ska låta bli att dansa över huvud taget. Jag var i alla fall minst sagt spänd. Jag visste att dansen inte skulle vara koreograferad i vanlig mening och att jag skulle ha lov att dansa med stängda ögon, så jag försökte intala mig att jag var mer förväntansfull än orolig. Vem var där för att bedöma mig? Ingen! Möjligheten till en utvecklande upplevelse krävde att jag vågade släppa taget.
Skärva herrgård har stått på plats i en fantastisk natur och miljö sedan 1700-talet och kvällen innan nyårsdansen brann det i annexet till detta makalösa byggnadsminne. Där har jag bl a varit på körhelg vid flera tillfällen. Som tur är var det dock i Solsalen i ladan nedanför herrgården som vi skulle dansa. Vi var nio kvinnor i olika åldrar (cirkus 30-70, enligt min bedömning) och olika erfarenhet av denna typ av aktiviteter som samlades efter lunch. Vädret var ruskigt och det kändes som att jag befann mig i en välregisserad skräckfilm då jag letade mig fram från parkeringen. Tack och lov hade jag fått lånat syrrans bil då bussförbindelserna hade inneburit lång väntan och en promenad som hade varit härlig vilken annan dag som helst, men inte i snålblåst och spikregn. I Solsalen var känslan varm och inbjudande, trots att själva lokalen inte var särskilt tilltalande rent estetiskt. Jag tänkte att det väl inte gjorde något med tanke på att min plan var att dansa blundande under de kommande 4,5 timmarna. Efter att ha kramat om Maria och hejat på de andra deltagarna försvann dock allt annat. Vi samlades sittandes i ring för en snabb presentation och chans att landa. Efter detta var det bara för mig att hitta ett hörn där jag kände mig mindre sårbar.
Jag ska ärligen erkänna att de första minuterna var stela och jag kände mig väldigt självupptagen. Jag kikade genom ett öga för att se vad de andra sysslade med. Vi var flera stycken som provade detta för första gången och det märktes skillnad på oss och de som var lite mer erfarna. Hur som helst stängde jag ögonen igen och försökte ”ge mig hän”. Efter detta försvann tiden lite. Den första dansen hade som mål att hjälpa oss lämna 2024 och bearbeta det som hade hänt. Det där med känslor, alltså. Jag har inte riktigt någon uppfattning om hur lång tid det dröjde tills jag faktiskt inte brydde mig alls om vad andra höll på med eller hur jag eventuellt uppfattades. Jag rörde på mig med musiken, njöt av rytmerna och att följa dem med min kropp. Jag tog ut svängarna, dansade nära, vågade röra mig över golvet med ena ögat försiktigt öppnat för att inte dansa in i någon annan. Jag fnissade för mig själv då känslan av tältmöte med Pingstkyrkan blev stark, då det stånkades och skrattades högt som att vi var på skrattyoga, då någon grät högt. Som min syster som varit med förut uttryckte sig: ”cringe, men spännande”. De fem rytmerna gör att stämningen byggs upp i något slags crescendo, genom kaos och lekfullhet, för att sedan ge möjlighet för deltagarna att samla ihop sig och avsluta mjukt. Vid ett tillfälle kände jag mig alldeles euforisk, så lätt och glad, och vid ett annat kom tårar som var helt oväntade. De rann stilla över mina kinder och jag kände verkligen hur sorg som ackumulerats under året kunde läkas under mjuka och trygga former.
Efter en kort rast med viss återhämtning var det dags att dansa in det nya året med en något kortare dans. Den här gången kände jag mig varm i kläderna och även om jag var lite tröttare än då vi startade den första dansen kom jag snabbare in i tillståndet då jag kunde släppa taget lite. Oj, vad jag dansade! Optimism, glädje, förväntan, styrka – jag gav plats för optimism och hoppfullhet. Vid ett tillfälle dansade vi alla tillsammans med en sådan gemensam glädje som jag sällan upplevt förut. Det var faktiskt underbart! Inte ”livsomvälvande” som kanske en del andra upplever den här typen av aktivitet, men befriande. Jag har redan bestämt att jag ska vara med på en silent disco-dans i naturen när tillfälle bjuds och jag har även ett annat dansmål som jag håller lite för mig själv ett tag. Dans är glädje och även om jag varken är prima ballerina eller hiphopdansare finns det en plats för mig också på dansgolvet. Lärde jag mig inte något annat av denna dag på Skärva så var detta det viktigaste jag tog med mig. Om jag rekommenderar en session med Maria? Hundra procent ja! Våga testa. Vad kan hända?
Nu har jag fått det som delvis var anledningen till att jag åkte upp mot huvudstaden, nämligen luciamorgon i Adolf Fredriks kyrka och påfyllning av energin jag får av klara barnröster i stämsång. I år hakade två av mina systrar, en systerson och hans fästmö på vår lilla familjs viktiga tradition. Kul! Därmed är för-julandet i Stockholm avklarat för denna gång och det är dags att resa hem till Sturkö igen. Må dagen bjuda dig på stämning, luciasånger och en och annan lussekatt eller pepparkaka.
Mina nära och kära vet att jag har ett par filmfavoriter som fortsatt hänga med mig i över 20 år och som jag har sett många gånger. Ingen av dem hade varit lätt att pricka som ”den här hade Monna gillat eftersom…”. Snarare tvärtom. Jag borde inte ha gilla någon av dem, men nu gör jag det. Den ena är Love Actually (2003) och den andra är Gladiator (2000).
Love Actually har så många olika lager. Förra julen var det poppis att dissa denna julklassiker pga rutten kvinnosyn. Jag ser den för vad den är – en genomskärning av västvärlden som på ett humoristisk, löjligt och tragiskt sätt visar människors drömmar och mardrömmar gällande relationer, kvinnosyn, manssyn och krocken mellan dröm och verklighet på ett utmärkt sätt. Emma Thompson bjuder på en av sina bästa rolltolkningar någonsin.
Gladiator är en blodig historia. Jag fick ändå någon märklig kontakt med Russell Crowes rollfigur och har sällan varit så slut efter att ha sett en film. Jag kunde inte sluta tänka på den, på människans inneboende grymhet, på hur vi kan stå rakryggade också genom stora utmaningar. Favoritscenen när huvudrollsinnehavaren drar fingrarna genom den mogna säden skickar fortfarande rysningar nedför ryggraden. Igår var syrran i Skottland och såg uppföljaren som nyligen kom ut. ”Ni måste se Gladiator II!!!!!!!!!!!” Försök att stoppa mig, säger jag då.
Förra året fick jag Gladiator in concert i present av maken och igår var det dags för Love actually. Detta koncept, att se på film medan en orkester spelar live, låter märkligt. Det funkar dock väldigt bra! Ännu bättre till Gladiator som bara har klassisk bakgrunds- och förstärkningsmusik. Love Actually har flera låtar som ingår i handlingen och inte kan ersättas på samma sätt. Orkestern gjorde det ändå bra! Nästa år kör de Harry Potter och den tror jag blir toppen. Kanske presenten för nästa år också är kirrad?
Jag vet inte vad det är som gör att jag tycker att det här Björnzone-projektet är så kul, men det gör jag. Det är väl att de fångar boy band-känslan helt perfekt och sedan får till alla dessa små subtila och roliga detaljer genom hela videon. Med flera artister med rätt stora egon har de ändå lyckats få till en mix där det verkligen är helheten som blir viktig. Låten i sig hade kunnat ges ut av vilken kändis som helst, men tillsammans med videon ger jag 10/10. Kul att få något slags MTV-känsla igen! Jag hoppas på mer Björnzone åt folket i framtiden.
Jag inser att åren då våra ungar gick i Adolf Fredriks musikklasser påverkade både dem och oss som familj otroligt mycket. Så tacksam jag är för alla alla spännande upplevelser som erbjöds dessa körklasser, alla konserter och insynen i hur den svenska kultureliten funkar som ett eget litet kungadöme. Skola är skola, men någonstans tror jag att Utsäljeskolan och AF gav barnen mycket bra förutsättningar jämfört med de skolupplevelser som många barn verkar ha idag.
En av sonens bästa vänner har gjort musiken till sin karriär. Han sjunger bl a i Radiokören och är med i a cappellagruppen AORA som jag verkligen gillar. Nu har de släppt första delen av en julskiva. Var inte rädd för mörkret har jag alltid har tyckt om, denna version lite extra mycket. Glad fortsättning på advent!
The Real Group har jag gillat sedan 90-talet då deras spännande arrangemang i poppiga jazztoner tog över ett nytt hörn av musikscenen. Povel Ramel, svenska visor, bombastiska textlösa slingor och Count Basie – The Real Group gjorde all slags musik till sin. Det svängde och det svängde bra! Jag älskade Margareta Bengtsons drillar och hennes dåvarande man Anders Jalkéus hittade sina toner längst ner i källaren. Livet hände och långsamt förändrades gruppen. The Real Group var inte längre bara en grupp, utan ett koncept, en musikakademi, workshops och politiska aktivitet. En efter en droppade originalmedlemmarna av och 2021 startade hela gruppen om med nya sångare. De är jätteduktiga, men de är inte The Real Group.
Igår fick jag lösa in makens födelsedagspresent, nämligen biljetter till The Real Groups 40-årsjubileum på Konserthuset i Stockholm. Anders Jalkéus hoppade av allt 2015 då han blev sjuk (han jobbar för övrigt som kyrkomusiker numera), men de andra fyra originalen hängde med de nya på detta firande. Det blev en härlig kväll och extranumret Gøta med alla nio deltagare blev ruskigt maffig. Margareta Bengtson slutade med att önska den nya The Real Group allt gott. Jag vet inte om de vinner eller förlorar på att fortsätta bära det prestigefyllda namnet, men gissar på det senare. De kommer helt enkelt aldrig att kunna fylla sina föregångares skor. Men jag önskar dem också allt gott och gillar verkligen deras nya låt, skriven av en av medlemmarna i gruppen som dessutom pimpar röstslingorna med ett trumpetsolo. Här kan du höra Dichotomy.
Stockholms vackraste byggnad, Konserthuset, lystes upp i mörkret medan vi tog oss tillbaka till Nynäshamn, fyllda av musikaliska röster i sköna harmonier. Vi åkte runt och tittade på fina hus i Vasastan och jag skrattade åt priserna på Hemnet. 3,5 miljoner för en etta! Ja, plus månadsavgiften. Hej inflationen! Din humor är helt humorbefriad. Och drömmen om en kulturtantslägenhet i Vasastan fortsätter vara just det. En dröm.
För mig betydde Kommunala Musikskolan väldigt mycket under barn- och ungdomsåren. Så många roliga stunder, en trygg tillhörighet, en skjuts in i musikens underbara värld. Den här musikvideon slog därför an en sträng i mig. Intressant val av svenska artister och så hade det varit roligt att få veta hur urvalet gjordes och varför. (Svaret på varför hade jag hittat på en gång om jag hade bemödat om att leta, kolla här. Och angående vilka artister som fick vara med hoppas jag att de frågade ett gäng random svenskar i olika åldrar vem som var deras svenska favoritartist i just det ögonblicket. Det hade varit fint om det var så.)
… du kan inte komma från, du tog fel på vilken dag det var. Nej, det gör ingenting! Om det är nåt bara ring, för jag finns ju här var dag…
Som tolvåring satt jag i mormors kök och grät floder tillsammans med henne till Vikingarnas tolkning av Den stora dagen. Jag var så upprörd trots min unga ålder. Vem gör ens så? Hur kan tre vuxna barn bara glömma sin mammas födelsedag om de lovat att komma? Jag tyckte så synd om den stackars damen som stod där i sitt tomma hus med nedbrunna ljus i oäten tårta och likören av bästa slag som aldrig fick rinna ner i någons strupe.
Den där låten satte sig och jag kan fortfarande hela texten fyrtioett år senare. Orden har satt sig, inte minst efter Linnea Henrikssons fina tolkning i Så mycket bättre. Denna kunskap kom till nytta häromdagen då sonen ringde med dåligt samvete och stressad hade insett att påsken ju krockade med hans bästa kompis födelsedagsfirande och hjälp, varför hade han inte skrivit in att han skulle till Blekinge då och skulle vi ha tid med honom om han kom hem i några dagar innan påsk istället? Haha, det blev jobbigt när jag stämde upp med de där orden med min mest smäktande mammaröst! Jag intygade att det faktiskt är helt okej att hans pappa och jag får fixa påsken utan kids i år. Vi ska fira min systers 50-årsdag och roa oss ute i trädgården i det förhoppningsvis härliga vädret som halvt lovats här nere i söder. Det ska nog gå bra.
Sandra Beijer bad ChatGPT om hjälp att hitta tjugo frågor till ett blogginlägg om musik som skulle kunna ge underhållande svar. ChatGPT var i vanlig ordning mycket hjälpsam(t). Sandras svar är till viss del underhållande, men framför allt blev jag sugen på att sno frågorna rätt av och svara på dem jag också. Särskilt underhållande blir kanske inte mina svar, men jag ser personligen fram emot att för en stund snurra runt i en av de världar jag trivs bäst i.
→ Vilken låt har en speciell plats i ditt hjärta och varför? Jag inser redan på första frågan att de här svaren kommer att bli allt annat än okomplicerade. Jag lyssnar jättemycket på musik. Känslorna styr om det ska upplevas, tröstas, ges kraft eller något helt annat och ibland kan jag bara nöta samma gamla spellista dag ut och dag in i veckor. Hur ska jag ärligen kunna svara på den här frågan? Av någon anledning var den första låt som kom upp i huvudet Rajatons Butterfly. Åren med våra barn i Adolf Fredriks musikklasser bjöd på så många omvälvande musikupplevelser. Denna hörde jag framföras av en äldre klass på en av sonens konserter och blev golvad. Fortfarande tillhör den mina favoritfavoriter.
→ Om du kunde vara frontfigur i vilket band som helst för en dag, vilket skulle det vara och varför? Jag vill absolut inte vara frontfigur, aldrig någonsin! Jag hade velat vara basist eller trummis om jag nu ska befinna mig i en låtsasvärld. Det hade dock varit roligt att få skriva låtar med gubbarna i Rush då det begav sig.
→ Vilket är ditt tidigaste musikminne och vilken känsla väcker det? Att sjunga ”Du lilla bäck” tvåstämmigt med min mamma! Åh, älskade det och var forever hooked på att sjunga andrastämmor.
→ Finns det en låt som alltid får dig att dansa, oavsett situation? Jag är känd för att inte vara av det dansanta slaget, men drar du igång Queens Don’t stop me now så kan jag inte låta bli att vicka på tårna.
→ Vilken är den mest oväntade låten i din spellista? Tja, jag får väl utgå från hur jag ser på min egen musiksmak. Eftersom jag och mina brorsbarn gillar att ha dansparty tillsammans har jag en del av deras låtar som jag tycker är rätt, hm, märkliga. En sådan är Niellos och Lisa Ajax Tror du att jag bryr mig. Den hade jag aldrig lagt till själv.
→ Om du kunde välja en låt att lyssna på för resten av ditt liv, vilken skulle det vara? Beethovens pianosonat no. 8 i C moll, op. 13, den som också har fått namnet Pathétique. Detta stycke fyller mig med all världens vemod, men ger mig också den tröst jag behöver.
→ Vilken låttext har påverkat dig mest och på vilket sätt? Under tiden som jag har gått igenom stora och bestående förändringar har jag alltid lyssnat mycket på musik. Att välja bara en text känns futtigt och otillräckligt, så jag får välja den som först tryckte sig igenom gyttret av livsomvälvande texter: Carpenters Top of the world. Vi spelade den högt och ofta i bilen under en period i barnens tonår då det ofta var ”spänt läge” hemma. Alla brukade sjunga med och under de stunderna kände jag verkligen trösten i ordspråket ”this too shall pass”. Och det gjorde det ju!
→ Har du någon musikalisk guilty pleasure? Berätta! Hahaha, vem har inte det? Jag brukar säga att jag kan osedvanligt många texter till dansbandslåtar för att påstå att jag ”hatar dansband”. Mina föräldrar älskade dansbandsmusik och under deras sista tid i livet då jag till och från bodde hos dem på heltid blev det mycket dansband. Vad kan jag säga? Det är trallvänligt! Dessutom älskar jag country och dansband ligger inte långt ifrån, varken stil- eller textmässigt. Att en av de sista låtar som åkte upp på min Gillat-lista på Spotify var Arvingarnas Inbjudan till Bohuslän hade jag aldrig känt mig manad att berätta utan denna fråga…
→ Vilken är den bästa livekonserten du någonsin har varit på och varför? Hjälp, dessa frågor är så svåra! Kent? Dolly Parton? Visfestivalen i Västervik någon gång på 90-talet? Sonens avslutningskonsert i nian? Bon Jovi? Globens Lucia? Gardners Lamb of God? Nej du, den här frågan kan inte få något vettigt svar. Jag älskar livekonserter, vare sig småglin sjunger falskt med känsla eller världskändisar levererar som om deras liv hängde på just denna konsert! Jag skulle kunna fylla ett lyxhotells största pool med tårarna som trillat de gånger jag upplevt livemusik genom åren. Musik är livet!
→ Om du kunde transporteras tillbaka i tiden för att bevittna ett historiskt musikevenemang, vilket skulle du välja? Lätt! (Äntligen…) Premiären för Händels Messias i Dublin.
→ Vilken låt var den första du lyssnade på imorse? Sias Courage to change. Den har de senaste åren betytt mycket för mig och känns som en bra start på dagen.
→ Har du någonsin gråtit till en låt? Vilken och varför? Hahahahahahahahaaaaaaaaa! Hahaha. Om detta är första gången du läser något jag skrivit ber jag om ursäkt för mitt gapskratt. Maken har uppfunnit ordet ”gråtknarka” efter att ha blivit inspirerad av mitt sätt att ta mig an konstformer av olika slag. Jag är kanske lite ovanlig så till vida att jag är väldigt jämn i humöret i vardagslivet för att känna mina känslor så intensivt som jag gör genom musik, film och böcker. Svaret är att jag nästan varje dag (sedan jag fick vårt första barn, innan dess grät jag sällan) gråter till musik.
→ Vilket musikinstrument önskar du att du kunde spela och varför? Jag önskar att jag hade varit bättre på att öva på min fiol och på pianot. Jaja, nu gav dessa instrument mig mycket glädje under min uppväxt, så jag får vara glad över det. Annars hade jag gärna spelat elbas, cello eller trummor. Eller oboe, det är så vackert. Förresten, jag har alltid fascinerats av duktiga barockmusiker, varför inte bli blockflöjtsproffs?
→ Finns det en låt som förändrade ditt sätt att se på världen? Berätta! När min moster i slutet av sjuttiotalet ledde barnkören i kyrkan i ”Över jordens buller” så taket lyfte upptäckte jag hur härligt det är med körsång. Jag har sedan dess varit en trogen körsångare och hoppas att jag får fortsätta sjunga med andra forever and ever.
→ Vilken låt påminner dig om en specifik person eller tid i ditt liv? George Michaels hela CD Listen without prejudice är den första som kommer upp i huvudet, men jag lyssnade på den så, så mycket under några år (kom ihåg, detta var innan jag ens hade kunnat uppfinna Spotify i fantasin) då jag gick från att vara en ung lärarstudent som trots allt levde ett otroligt skyddat liv till att bli en ganska ung vuxen som hade skakats om på många olika sätt på bara några år. Alla dessa Sliding Doors-tillfällen kan ju ge vem som helst hicka…
→ Vilket är ditt favoritalbum? Berätta mer. Mamma brukade ärva LP-skivor av sin tvillingsyster. En av dem var Dolly Partons Jolene, den som ledde till en livslång kärlek till countrymusik. Detta var alltså anledningen till att jag visste att Whitney Houstons kändisskap byggde på någon annans skapelse. (Inte för att det gjorde något, jag älskade Whitney av hela mitt tonåriga och kärlekskranka hjärta.)
→ Vilken artist eller band skulle du helst vilja se återförenas? Båda systrarna Nilsson i Ainbusk är ju döda, men deras musik är odödlig. Deras livekonsert som jag och lillasyster gick på precis när hon skulle åka jorden runt (tror jag det var, hon skulle i alla fall ut på resa) gick inte av för hackor. Där kan man tala om passion och närvaro!
→ Om ditt liv var en film, vilken låt skulle spelas i öppningsscenen? Salem Al Fakirs Keep on walking eller Jumpers Solen stiger upp även idag. Jag är pessimisten som verkligen vill vara optimist, så dessa realistlåtar med positiv pepp gör mig alltid lika full av hopp. Jag är nöjd över att kunna plocka bara två att välja mellan.
→ Om du kunde skriva en låt med någon, levande eller död, vem skulle det vara och vad skulle låten handla om? Georg Riedel, Kenneth Gärdestad, Sofia Karlsson eller någon annan fantastisk kompositör som inte nödvändigtvis är så känd. Låten skulle naturligtvis handla om livets komplexitet, högt och lågt, men den måste sluta med solsken i blick.
→ Vilken är din favoritmusikvideo och varför? Det finns inget annat val än detta. Vad kan jag säga? Jag var tonåring på åttiotalet, Morten Harket var så ruskigt snygg och hela upplägget är och var sjukt läckert.
Här har du alltså en liten del av mitt musikaliska hjärta, komprimerat med hjälp av ChatGPT. Så kan en måndag i mars också börja.
