Leonard Cohen, alltså. Åttio år gammal och han bjuder fortfarande på musikaliska upplevelser.
Den här sätter sig som en pil i magen (Did I Ever Love You):
Och den här är lite söt (My oh My):
Idag är det Elton John.
Under gymnasietiden hade jag en Elton John-period. Jag lyssnade om och om och om igen på samma låtar. (Det där med om och om och om igen verkar vara genomgående då det gäller mina musikpreferenser. Jag hakar gärna upp mig på vissa låtar och spelar nästan sönder dem.) Idag började jag lyssna på ”Your Song” och en timme senare hade jag gått igenom alla mina gamla favoriter. Ah!
Jag vet aldrig vad det är som ska få fast mig, men när jag lyssnar igen efter att det har gått en lång tid kommer jag alltid ihåg vad det var som fick mig på kroken. Kanske var det en melodislinga, en textrad, en rytm, en röst, ett budskap, en ”färg”, en association, en händelse eller kanske hela paketet. Det gör att jag inte kan säga att det finns någon speciell genre som jag inte gillar.
Jag brukar inte fastna för musik för klassiskt skolade röster, men ”Nulla in Mundo Pax Sincera” kan jag lyssna på hur många gånger som helst. Frågar någon mig vad jag tycker om schlager fnissar jag nog lite, men vem kan motstå ”Ein Bißchen Frieden”? Mamma gillar inte rock, men sonen diggar gärna ”Outcry” tillsammans med mig. Och Billie Holidays God Bless the Child? Den skickar rysningar längs ryggraden på mig… I morgon är det Sveriges nationaldag. Jag tänker hänga flaggan från balkongen och lyssna på ”Turistens Klagan” sjungen av den svenskaste av alla svenska ikoner, invandraren Cornelis Vreeswijk.
Mumford & Sons.
Jag har en vän som bara älskar Mumford & Sons. Jag gillar deras sound som är något slags blandning mellan bluegrass, folkrock och country, men jag lyssnar inte särskilt ofta på deras musik. I går kväll låg jag i sängen och skulle försöka somna när jag började lyssna på deras senaste album – som för övrigt kom ungefär när vi flyttade till USA – och jag kunde inte sluta. Det var som att jag sögs in i texterna. De är fantastiska och upplyftande och jobbiga och jag känner så väl igen mig i flera av dem.
And I came home
Like a stone
And I fell heavy into your arms
These days of darkness
Which we’ve known
Will blow away with this new sun
And I’ll kneel down
Wait for now
And I’ll kneel down
Know my ground
And I will wait, I will wait for you
And I will wait, I will wait for you
So break my step
And relent
You forgave and I won’t forget
Know what we’ve seen
And him with less
Now in some way
Shake the excess
But I will wait, I will wait for you
And I will wait, I will wait for you
And I will wait, I will wait for you
And I will wait, I will wait for you
So I’ll be bold
As well as strong
And use my head alongside my heart
So tame my flesh
And fix my eyes
That tethered mind free from the lies
But I’ll kneel down
Wait for now
I’ll kneel down
Know my ground
Raise my hands
Paint my spirit gold
And bow my head
Keep my heart slow
Cause I will wait, I will wait for you
And I will wait, I will wait for you
And I will wait, I will wait for you
And I will wait, I will wait for you
Tacksam och glad!
Idag gick Utah State Steel Band Festival av stapeln på BYU. Sonen var inte särskilt sugen på att lägga en hel lördag på detta. Nu efteråt tänker jag att hans lärare kanske missade att trycka på det faktum att de skulle ha världsartisten Gary Gibson som gästföreläsare och solist under avslutningskonserten. En människa som har spelat tillsammans med Ray Charles kan man ju tänka har koll på läget. Särskilt om det är en människa som har gjort det till sin grej att spela både klassiskt och jazz på sina oljefat.
Där kom jag, svettig och dan efter att ha rensat i trädgården och trodde att jag skulle lyssna på tonåriga oljefatsspelare, men tji fick jag. På scenen stod slagverkslärarna som hade tagit sina elever till den här tillställningen tillsammans med GG och några inlånade jazzmusiker. Det blev en sådan där ”gråtkonsert” där bandet fick stående ovationer på slutet fast den största delen av publiken var tonåringar. Vad ska man säga? Innan de började tänkte jag ”hehe, kolla på kufen med gabardinbyxorna” (GG längst fram i beiga byxor, sonens percussionlärare bredvid honom till höger). Varför lär jag mig aldrig att man aldrig ska döma en hund efter håren?
Gary Gibson har grymma kompositionskunskaper, kan skriva snygga arrangemang och är dessutom fantastiskt duktig på att spela. Vill du lyssna på det han gjort kan du gå in på hans Spotifykanal. (Mannen har bott i Trinidad och har vunnit priser i oljefatsspelande. Han vet vad han gör.)
Jag vill bara påpeka en gång för alla att det inte finns ”bra” eller ”dålig” musik. Man gillar det man gillar helt enkelt. Jag älskar dock alltid att titta och lyssna på musiker som behandlar sina instrument med självklarhet och respekt.
Lite hårdrock så här till helgen.
Jag må ha ett hjärterum för hårdrock, men Black Sabbath har aldrig varit något favoritband. När jag läste att deras Hyde-Park-spelning i sommar kanske blir deras sista någonsin kändes det dock lite sorgligt. När jag var barn och tonåring var det flera av mina klasskompisar som absolut älskade Black Sabbath medan jag själv diggade Dolly Parton och Kicki Danielsson. Vad kan jag säga, hm.
Nu är Tony Iommi sjuk i cancer och orkar inte med turnéer. Ozzy Osbourne är ju Ozzy och han kan faktiskt nästan fortfarande sjunga trots att han knappt kan sitta och prata samtidigt. (Mannen är svårt skadad av sitt drogmissbruk…) Livet går vidare och vi med det, eller hur? Idag får du i alla fall en av de Black Sabbath-låtar jag kan lyssna på med behållning, nämligen Paranoid. Lite hjärteknipande trots att texten inte världens största poetiska mästerverk.
Finished with my woman
’cause she couldn’t help me with my mind
People think I’m insane
because I am frowning all the time
All day long I think of things
but nothing seems to satisfy
Think I’ll lose my mind
if I don’t find something to pacify
Can you help me, occupy my brain
Oh yeah
I need someone to show me
the things in life that I can’t find
I can’t see the things that make
true happiness, I must be blind
Make a joke and I will sigh
and you will laugh and I will cry
Happiness I cannot feel
and love to me is so unreal
And so as you hear these words
telling you now of my state
I tell you to enjoy life
I wish I could but it’s too late
Jobba, jobba, jooobba.
Idag är det den 13 maj. Dagens låt enligt majlistan är a-has Forever Not Yours. Varsågod.
Tips på ny musik?
Idag öste regnet ner när jag vaknade klockan halv sju och det regnar fortfarande fast vi har hunnit med mer än halva dagen. Det är en dag som gjord för teve, video och dator. Eller musik, för den delen.
En av mina döttrar älskar filmen A Cinderella Story. Lucy Hale heter tjejen som gjorde huvudrollen i den. Lucy har nu också börjat visa framfötterna i musikvärlden och får nog anses vara en ny liten countrystjärna. Hennes röst är så där lagom fyllig, ruff och djup och jag tror att den kommer att åldras med stor värdighet. Vad tycker du om Nervous Girls?
Då och då kommer jag tillbaka till Norah Jones och lyssnar en runda på hennes låtar. Om du också gillar hennes musik kanske du fastnar för Lake Street Dive. Rental Love – snacka om själfull musik! (Jag vill bara vara med och spela. Eller sitta och titta på Rachael Price när hon sjunger.)
Här är min speciella gåva till dig. Jag hoppas du uppskattar Alcests Délivrance. Ett gammalt metal-band som helt ändrat stil. Inte mig emot om jag får lyssna på det här när jag ska koppla bort allt annat.
Lying on the sand let my spirit disappear
From this world
Fly away from you
Forgotten
Vanishing
I wished my mind
Could wander without pain
To the gleaming shelters
Hidden somewhere in the sun
Far away from this world
Far away from you
Lying on the sand I hear
The distant singing sea
And stare at lonely clouds
Fading above me
I wished my mind could join them
I wished my mind could wander free
To the gleaming shelters
Hidden somewhere in the sun
Far away from this world
Far away from you
So far away
Dagens filmtips.
Jag älskade filmen Gran Torino. Clintan som både klurig och sympatisk, en skurk med stort hjärta. Soundtracket är inte dumt det heller. Jamie Cullums ”Gran Torino” är väl värd att lyssna på då och då bara sådär. För dig som inte gillar jazz i vanliga fall kan det här vara en inkörsport. Småraspig och personlig röst, själfull melodi och fin text. Jag tror du gillar den!
Aprilväder.
I morse var det till att plocka fram mössa, vantar och halsduk till morgonpromenaden. Allt var snötäckt och eftersom jag hade vant sig vid lite varmare väder tog det emot att gå ut i kylan. Det är morgnar som den här det är bra att ha någon annan som träningssällskap, för annars är det lätt att bara ställa in.
Det var så vackert och stilla ute! Det är spring break först nästa vecka, men det kändes som att alla redan hade gått på semester. De stackars aprikosblommorna såg ut som popcorn med sitt snötäcke och jag hoppas att snön inte ställde till med elände. Förra året vid den här tiden var det redan runt 15-20 grader och våra persikoträd hade slagit ut, men nu är de bara i knopp och klarade nog nattens övningar rätt bra.
Kvällens yogapass var lika härligt som vanligt. Jag kan inte säga att yogan har gjort mig till en ny människa, men jag är klart smidigare än jag var för tre månader sedan! Den där timmen då alla bekymmer släpps och jag bara fokuserar på att förlänga mina muskler, låta tankarna sväva ut i världsalltet och hitta min inre balans är guld värd. Jag tränar lite själv nästan varje dag. Jag har upptäckt att jag automatiskt sträcker på ryggen då jag sitter vid datorn till exempel då det inte längre är bekvämt att sitta och uggla som Ringaren i Notre Dame. Reach är i högsta grad en del av mitt liv och jag är fortfarande mycket nöjd med valet. Jag har varit lite dålig på att uppdatera mina projekt, men just nu är mina tankar mycket privata och jag tycker inte att bloggen är rätt forum för dem. Hur går det med ditt ord? Valde du något för året och jobbar du i så fall fortfarande med det?
Dagens musiktips får bli Esbjörn Svensson Trio då jag känner mig lite jazzig och sitter här och drömmer om att spela saxofon. Esbjörn Svensson dog tragiskt nog i en dykolycka för några år sedan, men deras fina inspelningar finns kvar. (YouTube är lite trist med alla reklamavbrott, men här är en länk på en spellista där. Jag rekommenderar dig istället att köpa en cd, gå in på iTunes eller Spotify.) Förresten ska jag nog fortsätta med Rigmor Gustafsson, för hennes röst är som siden, sammet och sandpapper på en gång, och det är en bra grej.
Ja, det är ju ändå snart påsk…
… så det kanske inte är så konstigt att det blir väldigt mycket musik med detta tema nu? I går kväll bjöd en bekant till oss på konsert norr om Salt Lake City, så jag åkte upp och tog med mig ett par vänner på vägen. Stephanie vet vad hon håller på med. Hon har en fantastisk röst liksom resten av hennes syskon. (Storebror har en basröst som gör mig svag i knäna – jag älskade att stå bakom honom i kören. Lillebror var Gavroche i den svenska uppsättningen av Les Misérables. Lillasysters röst är klar som glas. Ja, du förstår…) I går var det ”interfaith gospel concert” som gällde. Stephanie var både kör- och projektledare och hon hade lyckats dra ihop ett gäng med härliga sångare och instrumentalister! Hela lokalen gungade. På ett bra sätt, alltså. Härligt! Mer musik till folket.
Tjejen till vänster, Kori Hansen, var kvällens stora behållning även om kören i sig också var toppen. Norah Jones i all ära, men Kori är bättre!