Fullt fokus.

Nu har vi tragglat Bachs juloratorium så länge att det börjar kännas som att de svåra partierna sitter. Igår var det upp till bevis eftersom det är dags för konsert ikväll. Vi fick öva tillsammans med barockorkester som detta stycke är skrivet för. Orkestern består av medlemmar från olika håll. Basisten har rest ända från Helsingør i Danmark, men som han kunde konstatera har han närmare hit än till sina gig i Århus.

Försteviolinisten Ida Meidell som har satt ihop orkestern är min idol. Det är en fröjd att se henne spela och hon har en fantastisk energi! Barockviolinist och folkmusiker, i följande klipp kan du se henne spela helt annan musik än den som kommer att klinga i Fredrikskyrkan ikväll.

Vi närmar oss trettonhelgen och slutet på jul- och nyårsfirandena. Jag vet att många har haft en extra lång ledighet, så detta blir kanske veckan då året drar igång på riktigt? Själv jobbar jag som vanligt imorgon igen medan vi ivrigt fortsätter vänta på Lillasysters ankomst.

Continue Reading

Höstkonsert med känsla.

”Nej, men hon är ju egentligen en bra människa, vi har bara gjort slut. Vem vet hur det blir i framtiden? Det passar bara inte just nu, vi kan inte vara vänner som det ser ut.”
”Jag förstår preciiis!”
”Alltså.”
”Ja, eller va?”
”Jag vill bara inte prata skit om henne, jag vill inte att det kommer något från mig.”
”Nej, men vi ska inte säga något!”

Tre tonårstjejer med söta parfymer, glow i ansiktet och perfekta hårsvall, två i magtröjor och en i en tjocktröja som jag hade velat ha själv gick bakom mig och blev sedan mina bänkkamrater i Sparresalen. Jag ville inte ha deras relationer, men deras perfekta hår blev jag lite avis på. Jag vill veta vad den stackars tjejen som det blivit slut med hade gjort för att förtjäna detta öde. Sedan började konserten och jag grät såklart till falsk trombon, blyga flöjtister och perfekta avslutningar. Sedan fortsatte jag gråta när fortsättningsbandet spelade och althornspelaren stod där med rak rygg och världens största leende.

När makens systersons band drog igång då tjöt både tonårstjejerna och jag till High Hopes. Perfektion!

Soul with Capital S var inte dum den heller, men sedan kom en av mina all time-favoriter: Åke Tråk! I tonårsbandstappning med skönaste trummisen (systersonen), ett helt gäng musiker med rätt groove och två ljuva sångerskor varav en med löst fladdrande ögonfransar som tack och lov satt kvar åtminstone till allra sista tonen hade klingat ut blev det här bättre än något jag hört på länge.

Sedan fladdrade sångerskans högra ögonfrans ännu mer, men vi kunde säkert ”Blame it on the Boogie”. Taket lyfte i princip, applåderna åskade ovanligt mycket (publiken bestod ändå av ett hav av svenska lagomfamiljer) och jag hade gärna hört en låt till. Då var det såklart paus med fika och det var dags för mig att skjutsa hem den sjuke systersonen som hade gjort en hjältemodig insats mitt i sitt elände. Alltså, vilken kväll! 100 väl spenderade krrrrronor. Jag kan inte tänka mig en bättre början på helgen.

Ps: Jag hade gärna visat inspelningarna, men vi ombads att bara fota och filma för personligt bruk. Det var iallafall riktigt bra!

Continue Reading

Torsdagsmusik.

Jag återupptäckte spellistan jag gjorde till min femtioårsdag med låtar som har betytt mycket för mig genom livet. Så mycket bra musik som ger mig en riktig känsloresa, på ett positivt sätt alltså. Kanske hittar du något som också ger dig goda vibbar?

Continue Reading

När Lisa Nilsson tar sig ton.

En regnig dag som denna har det givits tid att sortera och fixa, men jag har också lyssnat på mycket musik. Det är musik som inte är AI-genererad som bilden här ovan, utan som skapats ur mänsklig smärta och kärlek. Jag undrar hur länge människor kan behålla kärnan i sitt innersta innan AI suger ur den också?

Jag älskar Lisa Nilssons nya platta. Några av låtarna har hon skrivit själv, annat har hon plockat upp från andra och det har hon gjort med den äran. Livet är en cykeltur har jag lyssnat på hur många gånger som helst den senaste tiden och stora känslor tar plats när de vackra noterna och orden fyller mitt inre. Tolkningen av Ola Magnells…

…original (som inte heller är dåligt) är något utöver det vanliga. Ja, så tycker jag iallafall. Nu råkar det vara Magnells ord Lisa sjunger och de är i klass med Kenneth Gärdestads. Samma träffsäkerhet gällande vad det egentligen innebär att vara människa. Om du inte har lyssnat på detta mästerverk än hoppas jag att du tar dig tid att lyssna på alla orden, låta dem genomströmma ditt innersta och landa mjukt på en vacker plats.

Continue Reading

Körglädje dagen lång!

Igår for jag hemifrån strax efter nio på morgonen och kom hem nästan tolv timmar senare. Kristi himmelsfärd kom att handla mest om att sjunga och mitt engagemang i körkommittén. Vi är en decimerad kommitté denna vår, bara två stycken aktiva, så vi fick ta hjälp av andra körvänner för att genomföra några av de praktiska bitarna till denna speciella dag. Det började med att jag skulle fixa tackblommor till vår körledare Justin och till vår gästande körs dirigent Karin. Vi har en trevlig blomsterkiosk i närheten av stans sjukhus som har bra öppettider och väldigt trevlig och hjälpsam personal. Där fick jag mitt ärende utfört, men jag passade också på att köpa en tackblomma för terminen från oss i kören, en praktfull passionsblomma som fick symbolisera just det passionerade engagemang vår duktige körledare bidrar med.

Väl inne i stan mötte jag upp med en körkompis för att duka till kvällens middag i Militärhemmet. Vi försökte slå in koden vi hade fått både en och fem och tio gånger innan vi gav upp och ringde Justin. Stackaren fick avbryta sin lunch, men inte hjälpte det, koden funkade inte även om den enligt uppgift var ”rätt kod”. Vi förberedde så gott vi kunde med de medel vi hade och var beredda på att snabbduka med hjälp av fler hjälpredor mellan konsert och middag.

Dags för repetition, först på egen hand i Trefaldighetskyrkan och sedan tillsammans med våra gäster Petri sångare från Malmö. Det kändes lite pirrigt, både med tanke på att Petri sångare är otroligt välrenommerade och vi har fått klämma instudering av somliga stycken på relativt kort tid. Det kändes dock som att vi både var på hugget och i gott sångskick, så det var roligt att mötas upp i Fredrikskyrkan för genrepet. Vilken kör! Vilket tryck! Älskade att sjunga tillsammans med dem och att lyssna på dem. Otroligt säkra och dessutom trevliga och chosefria. Ibland kommer divalater lätt med som släptåg med personer som vet att de är väldigt duktiga, men här var det inte alls så. Klang och jubel, härlig konsert i fullsatt kyrka! Extra roligt då det kommer gäster.

Mellan repetition och konsert hade jag kunnat fixa nyckel till Militärhemmet där vi skulle äta. Ett gäng stack och hämtade maten på Elsas lilla krog (bra beslut, lika god mat som vanligt) medan ett annat gäng hängde med och förberedde dukning, inklusive dekorationer i form av minibuketter. Hejsan, svejsan, vad det går undan då man hjälps åt! Tack för driftiga och initiativtagande körkompisar som genomförde tidernas snabbaste förberedelser. Fint blev det också. När vi väl hade slagit oss ner var det trevlig samvaro som gällde. Lite utbyte av erfarenheter, skvaller och allmänt ”lära känna”-känsla och så sjöng vi också allsång från häften som min fine kommittékompis hade fixat. Vilket drag! Det är ju underbart att sjunga tillsammans. Vi fick några trevliga timmar tillsammans innan det var dags för Petri sångare att åka bussen upp till Småland där de skulle sova över för dagens konsert, nästa stopp på turnén. Vi andra stannade kvar och städade upp, jag tog med en körvän som skulle till Tjurkö och sedan landade jag trött och nöjd i soffan hemma. Och det var den dagen det.

Jag tog inte en enda bild på hela dagen, men jag kan bidra med det nummer som vi sjöng tillsammans och som var min favorit från konserten. Åtta stämmor och både tretakt och fyrtakt samtidigt emellanåt. Håll tillgodo!

Continue Reading

Fredagkväll på stan.

För några månader sedan frågade min längstavän om jag ville följa med på Orups konsert på Konserthusteatern i stan. När har jag tackat nej till en konsert? Orup har aldrig varit någon av mina favoriter, men han är en duktig musiker och eftersom jag blivit vuxen på riktigt i sällskap av hans musik såg jag mycket fram emot kvällen.

Jag och C träffades på Montmartre för att grunda med ordentlig mat. Det är alltid lika gott och servicen var av högsta klass. Trevliga ungdomar som inte lät stressen skina igenom. (Jag vet att det är ett jobb som kräver att man lite har elden i baken, det tillhör liksom sakens natur.) När vi var mätta och belåtna och hade talat om högt och lågt var det dags för en långsam promenad bort mot Stortorget. Vi var nästan först på plats och undrade om det kanske skulle vara pinsamt tomt i salongen, men så var det inte alls. Det var bara tiden för insläpp och starttid som diffade på en halvtimme, så vi hade kommit onödigt tidigt.

Dagens huvudperson var ensam på scenen i två hela timmar. Förvisso hade han en man som hjälpte honom fixa lite med instrument och mikrofoner, men annars var det verkligen Bara Orup. Herr Eriksson är född 1958 och har sålunda nått den aktsamma åldern 66 år. Det hade man inte kunnat tro om man bara skulle uttala sig på rörelsemönster och akrobatiska konster. Vi skrattade lite och sade att turnén verkade ha gett en ”Let’s Dance”-effekt eftersom han fick dra upp byxorna varje gång han ställde sig upp. Jag älskade hur kostymen glittrade och tog plats. Tyvärr går det inte att fånga effekten på foto, men tro mig. Det var effektfullt och bidrog till resten av scenografin.

Mellansnacket var trevligt och upplysande. Orup fick en son med Sofia Wistam som han var gift med i några år på nittiotalet, men sedan ungefär 25 år tillbaka har han varit gift med sin Pernilla som han fått fyra barn med. Den yngste sonen är i småskoleåldern, så han har en stor barnaskara som är väl utspridd över tid. Det är intressant med artister som inte behöver förnya sig för att kännas relevanta. Eller snarare, som fortsätter vara relevanta då de använder sin musikalitet på andra sätt. Orup har inte gett ut egen musik på många år, men han har samarbetat med flera andra artister. Mitt favoritsamarbete måste vara det med Linnéa Henriksson (Till mina älskade och älskare, där Lyckligare nu är min favorit.)

När det närmade sig slutet på konserten var hela salongen uppe och dansade. Så skön stämning, allsång och gemenskap på det där sättet som det kan bli i en sådan situation. Alla är glada och livet är på topp! Jag är så glad att jag fick följa med längstavännen och att vi kunde skapa ett nytt fint minne att ta med oss in i framtiden. Musik är glädje!

Continue Reading

Bloggbrudarnas 10:a om musik.

Min bloggvän Anna i Portugal undrade för ungefär ett halvår sedan om några av hennes bloggläsare ville vara med på en bloggdejt. Det ville jag gärna och anmälde mitt intresse. Det gjorde även Anna, Annika och Sara. Vi hade jättetrevligt under vår första dejt och har fortsatt träffas via videosamtal ungefär en gång i månaden sedan dess. Någon är ansvarig varje gång och den personen bestämmer också vilka frågor vi ska fundera över och diskutera. Det har varit mycket givande och spännande att lära känna varandra på det här sättet!

Nu har vi fått en idé om att komplettera våra träffar med det skrivna ordet på våra bloggar. Idag är det premiär och det blir i form av en lista, en annan gång kan det vara något annat. Oavsett vad det blir framöver så kommer vi alla fem att publicera varsitt personligt inlägg på exakt samma dag och utifrån ett gemensamt bestämt ämne.

Bloggbrudarnas 10:a

Bloggbrudarnas 10:a är en blogglista med 10 frågor kring ett ämne. Vi har ställt två frågor var för att på så sätt skapa en intressant lista och hoppas att du också tycker det här är kul!

Idag publicerar vi alltså alla fem ett inlägg där vi besvarar alla 10 frågor. Vi hoppas att du också vill haka på. Ingen tidspress, men berätta gärna när du gjort ett inlägg med dina svar.

Vi återkommer någon annan dag med ett annat ämne och med andra frågor.

Här kommer frågorna!

Berätta om minst en av dina bästa livemusikupplevelser.
Jag älskar musik i alla de former, men att gå på konsert är något alldeles extra. Jag kan bli tårögd bara av att höra en orkester stämma sina instrument och även om det är helt otroligt att höra riktiga proffs framföra sina musikaliska tolkningar kan jag även njuta av en blockflöjtsorkester med nioåringar eller en lussetåg med förskolebarn. Trots detta finns det ett gäng framträdanden som lämnat större avtryck än andra. Kristina från Duvemåla 1997 på den då ganska nybyggda Göteborgsoperan är ett av dessa tillfällen. Maken hade fixat barnvakt (svågern och svägerskans kompisar) till vår åtta månader gamle son som aldrig hade träffat dessa människor och jag kände mig väldigt orolig. Biljetterna hade köpts som en överraskning och inte förrän vi satt i salongen fattade jag vad som var på gång. Jag hade lyssnat till cd-skivorna oändligt många gånger under månaderna som ledde fram till denna föreställning och älskade musiken. Att få se Helen Sjöholm sitta på sin gunga när ridån gick upp fick min hormonstinna kropp att gråta floder och sedan slutade jag nog inte gråta förrän kanske nästa dag. Det var otroligt! Några andra tillfällen som lämnat avtryck var en tropisk kväll på Visfestivalen i Västervik, en Kentkonsert med våra vänner från Eskilstuna (att gå med riktiga fans som varit med sedan begynnelsen förhöjde upplevelsen) och att få se min barndomsidol Dolly Parton i Globen. Förutom dessa så var barnens Adolf Fredrik-konserter som massage för mammahjärtat. Så många vackra tårar jag gråtit under påverkan av bara musik.

Vilka musikartister och/eller låttexter har haft störst inverkan på dig och ditt liv?
Den här frågan är stört omöjlig att svara kortfattat på, jag skulle behöva timmar för att komma fram till ett sant svar. Att nämna Dolly Parton känns viktigt, hon var ändå min första idol. Viktiga låttexter har jag hundratals, från gråtknark till eufori. Mitt tidigaste gråtknark var nog Maritza Horns album Jämmer och elände. Här får du också chansen att testa om det funkar för en dag då tårkanalerna behöver rensas.

Vilken är den mest uttjatade sommarlåten, eller finns det flera kanske?
Jag vill säga Ta mig till havet, men den ovan nämnda Visfestivalen i Västervik gav ändå Peter Lundblad chans att visa varför den blev så stor som den blev. Jag sjöng med av hjärtans lust, precis som man ju gör om en låt är en riktig dänga, och gör det fortfarande om jag hör den någonstans. MEN, jag tycker fortfarande att den är uttjatad.

Nämn minst en låt som alltid berör dig, och berätta gärna varför.
Om Dolly Parton var min första idol var nog Whitney Houston min största. Jag kan fortfarande dra upp volymen rejält och njuta av hennes helt otroliga röst. Att hon slutade sina dagar på det sätt hon gjorde är så tragiskt. Jag tänker på texten och känslan i den här låten och tänker på all smärta hon fick utstå. För mig som troende kan jag också hitta kraft här då livet känns extra utmanande.

Vilken låt (eller vill du berätta om flera?) kan du alltid hela texten till oavsett hur längesen det var sedan du hörde den?
Jag är jättebra på melodier och jättedålig, jag menar verkligen JÄTTE-dålig, på texter. Mina barn har alltid retat sig på att jag hittar på egna texter, många gånger utan att darra på manschetten. Hellre högt och fel än osäkert tänker jag! Jag kan många fler refränger än verser, det är då ett som är säkert. För att vara riktigt tråkig svarar jag därför ”Blinka lilla stjärna”, för inte ens jag kan göra bort mig med den…

Vilken låt (eller vilka) får dig alltid ofelbart upp på dansgolvet?
Alltså, jag känner mig otymplig på dansgolvet och har alltid känt mig dålig på att dansa. Är stämningen hög och musiken bra dansar jag dock på ändå. Alla klämmiga hits från tonåren är naturligtvis roliga att skaka loss till! Och Linnea Henriksson, Veronica Maggio eller Miss Li, det är svårt att inte svänga på tårna när deras låtar spelas.

Vilken musik eller låtar kan du förknippa med ett barndomsminne (0-10 år).
Den första sång jag lärde mig en andrastämma till var Du lilla bäck. Mamma satt i min säng och jag var kanske i lekisåldern? Hur som helst var jag helt fascinerad av hur fint det lät tillsammans fast vi sjöng olika melodier. Till denna dag vårdar jag detta minne ömt trots att jag gissar att det plockats fram så många gånger att det kanske inte längre visar sig precis som det var. Jag ÄLSKAR att sjunga i kör och tänker att min fascination för altstämman började redan här.

Finns det en eller flera låtar som får dig att stänga av eller byta kanal? Berätta!
Techno, rap och skrikskrän. Eller någon jobbig operaaria… Melodiös musik, tack. Det behöver dock inte vara särskilt lättsamt. Gärna tunga basgångar, härliga trumriff och maffiga arrangemang med täta slingor funkar hur bra som helst. Fast det var ju inte det som var frågan!

Vilken är den absolut bästa filmmusiken? Och var filmen lika bra? Kanske du har flera exempel?
När äldsta dottern hörde att jag skulle göra detta svarade hon genast ”GLADIATOR!” åt mig. Hon hade såklart helt rätt. Åh, vad jag älskar Now We Are Free… Maken gav mig ”Gladiator in concert” och jag njöt i fulla drag. Annars trodde jag att det skulle vara konstigt med livemusik till film på storbild, men både Gladiator och Love Actually funkade bra med detta koncept! Denna blodiga film är ännu något som inte alls borde ”vara jag”, men det är den. Jag har sett den flera gånger och fascineras av allt från storyn till det makalösa skådespeleriet.

En annan film som jag älskar och har sett många gånger är Les Choristes. Musiken spelar på alla mina känslosträngar och jag vill genast se den igen nu när jag skriver om den.

Om tjejtrion här ovan får upp mig på dansgolvet är det annars John Williams, Howard Shore och Hans Zimmer som vinner bästa allmänna förmåga att skriva relevant och känslostark filmmusik. De har alla skrivit musik som är svår att inte bli berörd av och som sätter sig som en smäck. Och jag hade inte varit sann mot mig själv om jag inte lade upp en av de bästa melodislingor som någonsin skrivits till en film. Hög volym i biosalong ger extrabonus.

Om du fick välja ledmotivet till filmen om dig själv, vilket skulle det bli?
Carpenters Top of the World! Jag har så fina minnen med denna sång som hjälpte vår familj genom tonårsträsket och jag bär den alltid med mig.

Å andra sidan känner jag mig som mest hemma då Agnetha Fältskog sjunger Tack för en underbar vanlig dag. Är inte det förnöjsamhet, så säg?

Tack för mig! Jag hoppas att du också vill fundera lite runt dessa musikfrågor.

Continue Reading

Konsertdag.

Jag är så tacksam för min kör och de upplevelser jag får genom den. Igår var det dags att framföra de verk vi jobbat med sedan början på året. Vackra toner, skavande toner och toner som lyfte oss alla som var i Fredrikskyrkan tillsammans. Jag hade en konversation i pausen som ledde till vidare tankar, om vad det är som gör att vi blir så engagerade i något att vi är villiga till att göra rejäla uppoffringar. Det skriver jag mer om en annan dag, för jag har inte tänkt klart. Med det önskar jag dig en fin ingång i stilla veckan, eller en fin vårvecka om du inte uppmärksammar påsken.

Jag skickar med en inspelning från vår repetition för några veckor sedan. Älskar hur lätt vår sopransolist lyfter sina toner ut i kyrkan. Miserere måste vara ett av de mest sjungna körverken i västvärlden, eller vad tror du?

Continue Reading

Ta ny höjd!

Igår stannade jag i en bussficka för att med skräckblandad förtjusning följa den paramotor som uppehöll sig uppe i luften. ALDRIG hade jag gjort något liknande. Jag tycker det är tillräckligt läskigt att maken flyger ultralätt, både gyrokopter och flygplan. Visst följer jag med honom upp i luften ibland, det är underbart att titta på jorden från ovan, men jag är alltid liiite orolig. När jag tittade på denna snubbe kunde jag dock inte låta bli att bli pepp. Det måste vara härligt… (Ursäkta skärmdumpskvaliteten på visningsbilden här ovan, förresten.)

Jag avslutade podden jag lyssnade på och tog fram en av mina bästa pepplåtar någonsin. Vilken text! Känner verkligen livet i mig, ett mentalt vårskrik a la Ronja. Tack för det, migränanfallet. Jag önskar dig en härlig dag med uppskruvad volym och vinden i håret! Jag tror du vet hur det känns, om inte annat.

It’s not how fast you can go
The force goes into the flow
If you pick up the beat
You can forget about the heat
More than just survival
More than just a flash
More than just a dotted line
More than just a dash

It’s a test of ultimate will
The heartbreak climb uphill
Got to pick up the pace
If you want to stay in the race
More than just blind ambition
More than just simple greed
More than just a finish line
Must feed this burning need
In the long run

From first to last
The peak is never passed
Something always fires the light
That gets in your eyes
One moment’s high
And glory rolls on by
Like a streak of lightning
That flashes and fades
In the summer sky

Your meters may overload
You can rest at the side of the road
You can miss a stride
But nobody gets a free ride
More than high performance
More than just a spark
More than just the bottom line
Or a lucky shot in the dark
In the long run

You can do a lot in a lifetime
If you don’t burn out too fast
You can make the most of the distance
First you need endurance
First you’ve got to last

RUSH
Continue Reading

Coldplay – We Pray.

Ibland kan livet te sig överväldigande minst sagt. Trots att de flesta av oss faktiskt gör sitt bästa måste vi ändå hantera att folk väljer som de själva vill utan att ta hänsyn till någon annans behov, eller att livet bara händer på ett sätt som är väl utmanande, eller att det vi vill och det vi behöver många gånger inte är samma sak, eller att goda människor har olika vägar till samma mål, eller att vi ibland trillar nerför ett gäng pinnar på stegen som vi använt så mycket kraft för att ta oss upp för, eller att livet faktiskt rätt och slätt är orättvist, eller att så mycket ansvar ligger på våra egna axlar trots att vi känner oss små och otillräckliga, eller att allt i stunder bara suger rätt och slätt. Jag vet inte hur Spotify gör sitt urval, men många gånger får jag förslag på musik som faktiskt inte alls faller mig i smaken. Häromdagen kom dock Coldplays We Pray och jag har lyssnat mååånga gånger sedan dess. För mig personligen betyder bönen mycket och är en del av mitt hanterande av det här oförutsägbara livet. Det är inget jag gör någon stor grej av och är något som jag sköter ”på min kammare”, men folk kan nog reagera för att vi tackar för maten innan vi äter. Det kan kännas som att det tillhör ett annat århundrade. (Gäster behöver såklart inte vara med om de inte vill.) Jag har en vän som också ber mycket trots att hon inte har någon specifik tro på Gud och finner mycket kraft i det. Hur är det möjligt, kan man tänka? Den här studien är spännande att läsa, oavsett hur man ser på världen och oavsett om man är troende eller ej. (För övrigt sägs det att denna låt ej är avsedd att vara ”religiös”.)

(Whoa!)
And so We Pray

I pray that I don’t give up
Pray that I do my best
Pray that I can lift up
Pray my brother is blessed
Praying for enough
Pray Virgilio wins
Pray I – I – I
Judge nobody and forgive me my sins
I pray we make it
Pray my friend will pull through
Pray as I take it
Unto others I do
Praying on your love
We pray with every breath
Though I – I – I’m in the valley of the shadow of death

And so We Pray
And so We Pray
And so We Pray
Pray that we make it to the end of the day
And so We Pray
I know somewhere that heaven is waiting
And so We Pray
I know somewhere there’s something amazing
And so We Pray
I know somewhere we’ll feel no pain
Until we make it to the end of the day

I pray that love will
Shelter us from our fears
Oh I pray you trust to
Let me wipe off your tears
Confront all the pain that we feel inside
With all the cards we been dealt in life
Pray I – I – I speak my truth
and keep my sisters alive
So for the ones who parted seas (ah yeah)
For the ones who’s following dreams (ah yeah)
For the ones who opened doors (ah yeah)
And allowed us to pass down keys (ah yeah)
Pray that we speak with a tongue that is honest
And that we understand how to be modest
Pray when she looks at herself in the mirror
She sees a queen
She sees a goddess

And so We Pray
For someone to come and show me the way
And so We Pray
For some shelter and some records to play
And so We Pray
We’ll be singing Baraye
Pray that we make it to the end of the day
And so We Pray
I know somewhere that heaven is waiting
And so We Pray
I know somewhere there’s something amazing
And so We Pray
I know somewhere we’ll feel no pain
Until we make it to the end of the day, we pray

On my knees
I pray
As I sleep and wake
Cause inside my head is a frightening place
Keep a smiling face
Only by his grace
Cause love’s more than I can take, yeah

And so We Pray
And so we pray – ay – ay
And so We Pray
And so we pray – ay – ay
And so We Pray
We’ll be singing Baraye
‘til nobody’s in need
And everybody can say

La la la la la la la la (la la)
La la la la la la la la (la la la la)
La la la la la la la la (sing it to me)
La la la la la
We Pray
We Pray

I know somewhere that heaven is waiting (heaven is waiting)
I know somewhere there’s something amazing (something amazing)
Until we feel no pain
We Pray
We Pray
We Pray

Continue Reading