Tillbaka till rötterna.

I tidernas begynnelse bloggade jag ofta om scrapbooking och kortmakeri. Det var scrapbookingen som fick mig att börja blogga alls. Bilderna var små och i dålig upplösning, men det funderade jag nog aldrig över sådär i början. Jag tänkte aldrig heller ”men, jobbigt att alla ska tjuvlyssna här i köket när jag sitter och pratar och snurrar telefonsladden så jag tappar luren i golvet” medan jag uppfann mobilen i huvudet. Jag tänker på hur ont mamma måste ha haft i nacken av alla timmar då hon hakat fast telefonluren mellan hakan och axeln. Hon pratade så mycket i telefon! Jaja, det hade inte med papperspyssel att göra. Nu när jag mått lite tjyvigt i några dagar har jag mest vilat, men igår drog jag fram mina gamla pysselgrejer och gjorde några kort som kanske kan komma till nytta framöver. Jag stämplade, embossade, glittrade, klippte, använde distanskuddar, limmade på blommor, glammade till med blingbling och, tja, hade väldigt roligt!

Jag brukade ofta jobba efter ”kortskisser” och hade en sådan i huvudet då jag gjorde dessa kort. Samma grundmodell till alla utom det superenkla kortet, alltså. Kan du se formen? Klassiker. Till detta använde jag lite Luminarte Twinklings, metallicfärg, embossig, glitter och blommor av olika slag.

Färgtemat för dagen var rosa. Brorsdottern hade använt Silhouetten till att skära ut fjärilar för länge sedan och eftersom jag sparat ”hålet” blev det till en stencil. Kul att plocka fram alla You Do-blommor som Lena och jag valde färger till, olika kollektioner. Det känns som en dröm att jag hade det som jobb…

Eh, vet inte vad som hände här. Grunge? Sprutade lite färg, hade något ”distress powder” (all denna svengelska vokabulär) som nog ska se ut som sand och så stämplar.

Ett kort värdigt Ernst himself.

Ojojoj, jag hade en dålig pensel till bladguldslimmet och vet inte riktigt vad som hände med formen, men det här var roligt. Vill påstå att detta för mig är riktig mindfulness. Att få till känslan av vatten och så lite transparent glitter, guld och de där söta rosorna (som fick extrablad som inte har något alls med rosor att göra) och så fick jag användning för en bit papper som jag vet har legat och väntat på rätt tillfälle.

Tre olika slags glitter. Detta prickiga Bazzill-papper var en stor favorit då det begav sig. Det funkar bättre i scrapbookingsammanhang och blev tyvärr lite buckligt av färg och embossing. Vi kan väl kalla högerkanten för en volang? Och washitejp, älskar den. Har många sorter som sällan kommer till användning.

Allt pyssel är tillbaka i lådor, på hyllor och i garderober och idag känns redan detta pyssel långt borta. Men kul hade jag!

Continue Reading

När ljuset vågar närma sig igen.

Det skulle bli tråkigt för dig om jag bara lade upp fotografier från mina promenader varje dag, men samtidigt tröttnar ju inte jag. Ljuset är helt fantastiskt på eftermiddagen en solig dag. Jag kanske skulle ta morgonpromenader igen, för det ljuset är fantastiskt det också. I Orem var vi bortskämda med balkongutsikt både morgon och kväll. Här blir det morgonutsikt från sovrumsfönstret, men jag får ta mig bort från bostäderna för de riktigt vackra vyerna. Det är dock nära och handlar inte precis om några milslånga vandringar. Det känns märkligt att havet kan gå från fullt uppror till ett relativt lugn på bara en natt. Egentligen är det väl inte så konstigt, jag fungerar precis likadant. Hoppas att du också får möta ljuset en stund idag!

Continue Reading

Förvrängd verklighet.

Jag älskar Ilon Wiklands illustrationer. Skeva och vinda, konstiga proportioner, men fantastiska. Igår var jag ute på en kvällsrunda och kom hem till en så härlig känsla med klar stjärnhimmel och måne med bulliga moln på samma gång. Hivade fram min iPhone och fotade och fnissade till då jag såg resultatet. Tycker att min smarta telefons kamera är riktigt läskigt bra många gånger, men ibland får den till en del spännande effekter. Som igår. Det var precis som att Ilon Wikland hade flyttat in i kameran!

Continue Reading

Myspys och pyssel i gråtöcknet.

Alltså, jag har hållit ut och hållit i länge nog. Så länge jag kommer ihåg har jag hängt på låset till julförberedelserna. Jag har börjat lyssna på julmusik i oktober i stilla tävlan med (eller mot) min svägerska i Australien och jag har längtat tills citrusfrukterna har börjat bli goda igen. Det är normalt då som det börjar bli dags att julpyssla på riktigt. Det har dock hänt något. Jag står här och känner mig överkörd.

Jag är helt säker på att det är sociala mediers ”fel” att jag känner mig snuvad på min julförberedelsekonfekt. Kända s.k. influencers tävlar numera om att lägga ut saker och ting först. De försörjer sig på reklamintäkter och det gör att alla som vill kränga något ser till att fånga upp medarbetare som är villiga att få ut reklamen först av alla. I USA ondgjorde jag mig över all jul ute i butikerna samtidigt som både Halloween- och Thanksgiving-grejer stod uppe på hyllorna. Nu är det ju likadant här i Sverige! Det pratas om ”novent”, alltså en sammanslagning av november och advent, allt för att kunna vara först med att lägga upp advents- och julinspiration i sina kanaler. Jaja, jag vet att jag är onödigt tjurig och inte vet jag om det verkligen är så att novent är en kamp mot klockan. Det är ju faktiskt bara min tolkning.

Nu har 49-årspresenten från min lillasyster iallafall fått komma fram. Bara en världslig sak, jag vet, men jag älskar min Waldemarsuddekruka! För att ge hyacinterna en chans att briljera runt första advent behöver jag få in dem i värmen nu. Jaha, du tycker det är något som glappar? Jag håller med.

Så här ser det ut uppifrån. Ännu fulare. Grejen är såklart att jag får upp hyacinterna i rätt höjd genom att knöla ihop tidningspapper och lägga i botten. Efter det försöker jag sätta hyacinterna så de passar fint sinsemellan. (De brukar alltid luta lite åt något håll i krukan, så jag låter alla luta i ett speciellt mönster. Här utåt utom mitthyacinten som står relativt rakt.) Nu fattas bara mossan som jag ska lägga över och mellan så det ser ut som jag vill ha det, så som Mamma alltid gjorde. Jag försöker kanske tänka lite nytt i juletider, men mest vill jag att det ska vara precis som vanligt.

Continue Reading

Höstlov.

Hurra! Idag är det höstlov här i Blekinge! Eller hurra och hurra, jag jobbar ju inte som lärare längre och inga barn har vi kvar här hemma längre. Känslan kan dock ingen ta ifrån mig. Jag kom upp till den här ljuset i morse och påmindes om min pysselskatt. Alla band och knappar och glitterburkar och påsförslutare och klistermärken – inte ska de väl ligga där och känna sig ensamma och övergivna? I alla år har höstlovet inneburit mer pyssel till folket, iallafall folket i vår familj. Jag jobbar som vanligt hela veckan och mina höstlovssyskonbarn i pysselålder är inte i stan för inlåning. Jag får helt enkelt roa mig själv! Kanske vill du ha lite tips på vad som passar till höstlovspyssel? Vad sägs om följande?

Måla på kastanjer.

Kottar på en tråd. (Torka kottar i ugnen tills de öppnat upp ordentligt, 100° i 30-60 minuter. Tänk på att använda bakplåtspapper. Fäst med varmlimsklutt eller trä bara in tråden i fjällen.)

Lövkrans.

Lite mer avancerad höstkrans.

Skriv ”riktiga”, gammeldags brev och dekorera kuverten lite extra fint.

Continue Reading

Naturens sista suck.

Låt träden brinna med en sista, flammande låga
Det som förebådar död blir en gåva med hopp om nytt liv
Smeker dina ögon
Värmer din själ
Låt minnet av solglitter, vågskvalp och barnskratt hålla dig i handen

Det tar inte slut

Continue Reading

Måla stenar på kastanjer.

Varje år brukar min syster och hennes familj vara med på projektet Inktober. Jag har alltid ambitionen att vara med, men i år kom jag helt enkelt inte igång. Tanken är att man får ett inspirationsord för varje dag i oktober och att man sedan tolkar det med hjälp av en bläckpenna av något slag. När jag satt här vid arbetsbordet häromdagen med mina överblivna kastanjer och Uni Posca-pennor och hade listan framför mig fick jag äntligen ändan ur. Ja, jag använde ju fel penna, men jag inspirerades åtminstone av ordet för den dagen: LOOP.

Loop betyder slinga, så jag målade några motiv som byggde på det. När det gäller innovativa idéer är jag rätt usel, så alla motividéer har jag plankat. Att sätta de små kransarna på kastanjer funderade jag åtminstone ut själv. Grunden till liknande motiv har jag plockat upp genom kalligrafin. Aboriginernas prickkonst inspirerade en av kastanjerna och det glada bebisansiktet plockade jag upp på någon tysk pysselsida. Egentligen ska man använda sig av kastanjer där fläcken inte är centrerad, så bebisen ser ut att ligga lindad som ett litet Jesusbarn. Mycket gulligare än min glada gubbe!

Det här ugglemotivet är klassiskt då man målar på stenar. Funderar på att göra fler och ha en hel ugglefamilj liggande i en skål.

Olika varianter av detta stiliserade motiv funkar ju bra!

Den här är ju lite skämmig. Mest för att det är den tjugoförsta oktober idag och att det är alldeles för tidigt att komma med julpysselidéer, men nu blev det så. Just denna mistel tyckte jag var söt och ska göra fler som inte ser ut att trilla baklänges.

Ps: Om du nu inspireras av detta pyssel så kom ihåg att kastanjer behöver torkas i varmluftsugn (går säkert utan varmluft också) i 100° i en till två timmar för att hålla formen och inte riskera att ruttna. Tvätta och torka av dem först och använd bakplåtspapper. Ser du att kastanjerna börjar spricka är det dags att ta ut dem. Alla kastanjer som ska användas i projekt bör för övrigt torkas först! Lycka till och ha det så kul!

Ps 2 (Nu börjar detta inlägg se ut som ett brev till någon av mina brevvänner på 80-talet): Här hittar du mitt favorithöstprojekt någonsin. Den kransen åts dessvärre upp av mössen då den låg ute i sommarvistet över vintern, men nästa år gör jag kanske en ny.

Continue Reading

Fattigmansobeliskerna.

Vi gräver och flyttar, lägger sten till sten. Sten som befunnit sig i jord som vi kommit från och jord som vi ska återvända till. Vissa av stenarna har aldrig sett dagens ljus, andra har bara väntat på att åter kunna fläktas av vinden. Grindstolparna på sniskan vid platsen som var ett hem för hundratals år sedan har lyfts med maskinhjälp den här gången. Vem var det som klöv och fick stenlunga av dessa ståtliga pelare? Vem fick kröka sin rygg för att få dem upp ur jorden och på plats? Häcken som smekt dem har malts ner i kompostkvarn. Nu är det nya tider, nya skott som får ta sig ton, men denna gång utan sällskap av formad granit. Fattigmansobeliskerna har fått ett nytt hem och väntar på att åter få spela huvudrollen efter många års vila i granens skugga. Deras storhetstid är inte över, den har kanske inte ens börjat än.

Continue Reading

Afton.

AFTON 

Jag ser på strandens stenar, de fårade, nötta:
Djupt under hårda pannor, hur tåligt och stilla
de tänker sin ändlösa tanke till slut…
Jag ser på havets vågor… Hur stolta de nalkas:
Vid klippornas rötter, hur ödsligt de brottas
och villrådigt svallande vänder sig om…

Och jag ser molnenen driva kring himmelen vida,
hör fåglarna tystna och skogarna lyssna,
ser furorna drömma sin eldskensdröm,
när solguden sjunker bland hägringar röda
och korsfäst på strålar i människans öga,
det kisande, bländade, förblöder av ljus.

Och timmen är kommen då skuggorna bleknar,
och vindarna tvekar och stenhjärtat veknar,
och vatten och eld för ett ögonblick möts:
Hur längtar inte havet att få sin oro stillad,
hur längtar inte klippan att frälsas från sin hårdhet,
hur tiger inte skogen i sollängtan djup!

Hur längtar inte jorden att lösas upp i lågor,
hur längtar inte solen att famna dem som fordom
och smälta och försona vad som är delt och kallt!
Och när ur den blånande snäckan hon framgår,
den eviga skilsmässotrånadens stjärna,
hur längtar inte människan då från intet till allt!

Erik Johan Stagnelius

Continue Reading

Favorit i repris.

En dag ska jag lära mig mer om Karin Boye, mammas stora idol. Så mycket smärta, kärlek och ångest. Så vackra texter. Olycklig kärlek. Känslan av att inte höra hemma i den värld hon levde. Livet är sannerligen orättvist.

Continue Reading