Var inte rädd.

Eller förresten, rädda är vi ju alla. Var inte rädd för rädslan, skulle jag kanske skriva. Jag önskar att jag slapp vara rädd för att något ska hända mina barn, att barnen slapp vara rädda för att misslyckas, att politiker inte var så rädda för att kämpa för sanningen och att ingen av oss skulle vara rädd för att visa våra känslor.

“We’ll learn fear might not mean ’stop’; personally, I’ve come to believe fear usually means ’go.’ It always means listen closely.”
Frances Moore Lappé

När man är liten och trött behöver man nå’n som stoppar om en och kramas lite grann,
För ibland är man rädd, det känns ensamt och då är det skönt att få hålla nå’n i hand.
Och även om man blir stor och så väldigt klok så kan det hända att allting går på tok,
Och fast man vet bäst, som vuxna alltig gör så är man ängslig när ingen ser och hör.

Monica Forsberg

Continue Reading

Ögonöppnare.

Idag läste jag min vän Anjas blogg och satte lunchsoppan i halsen. (Jag vet, man ska inte äta framför datorn, men just då kändes det som en god idé att göra två saker samtidigt.) Hon länkade till den här artikeln. Läs den! Fundera sedan över hur du skulle känna om du fick veta att du bara hade en dag kvar i livet. Vilka val kan jag göra för att förbättra det som jag inte är nöjd med idag? Det tål att tänkas på… Så, fritt översatt kommer här de fem saker som döende människor ångrar mest.

1. Jag önskar att jag hade haft modet att leva livet som jag själv ville, inte som andra förväntade sig.

2. Jag önskar att jag inte hade arbetat så hårt.

3. Jag önskar att jag hade haft modet att uttrycka mina känslor.

4. Jag önskar att jag hade fortsatt hålla kontakten med mina gamla vänner.

5. Jag önskar att jag hade låtit mig själv vara lyckligare

Continue Reading

För någon med gamla ätproblem…

… är det viktigt att ALLA påminns om följande faktum. Ingen duger. (Och försök inte påstå att just du inte alls påverkas av liknande bilder, reklamaffischer eller annonser.) Det är det här som ligger bakom boomen av botox, fillers, s k ”lyft” som ska få brösten tillbaka ”som de var”, ingenting annat. Människan blir väldigt påverkad av synintryck. ”Barnen gör som föräldrarna gör, inte som de säger.” Just sayin’.

Continue Reading

Kära alla.

Världen behöver mer vänlighet. Kom ihåg att livet är alldeles för kort för att slösas bort på sorg, bitterhet och elände. Ge din omgivning lite extra kärlek! Själv gör jag panna cotta till familjen och kvällens gäster och hoppas att vi alla blir lite snällare av den.

Vad kan vi göra för att hjälpa någon? Något stort eller något litet, något som kostar eller något som är gratis, något som kräver stor ansträngning eller något som bara tar en minut…

Continue Reading

Nya insikter under 2011.

Det här året har fört så mycket med sig att jag knappt vet var jag ska börja. Som medelålders borde man väl veta en hel del om livet?

Jag har hunnit vara med om väldigt mycket under mina 41 år på jorden och jag känner mig ganska erfaren och vis. Jag överlevde fyrtioårskrisen och står nu här, lite tilltufsad och öm, men glad över allt jag har framför mig. Förra året kändes det verkligen som att tiden hade sprungit ifrån mig och att det inte fanns något roligt kvar. Jag trodde aldrig att jag skulle känna gemenskap med Magnus Uggla, men då jag lyssnade igenom hans ganska nya album ”Innan filmen tagit slut…” tänkte jag att det var rätt fantastiskt att en svensk popschlagerkung på 50+ hade kunnat sätta ord på många av mina känslor. Livet har inte bara börjat, men det finns så mycket kvar att göra och att hinna med!

Vid det här laget har jag hunnit vara tonårsmamma i flera år, men nu har vi två tonåringar i huset. Det har inneburit förändringar på gott och ont. Jag älskar att kunna diskutera med mina barn på ett mer vuxet sätt och jag ser deras personligheter slipas till mer och mer. De letar fortfarande efter sig själva och det finns ingenting man kan göra som mamma mer än att hjälpa, stötta, styra upp ibland och vara någon de kan lita fullt ut på. Alla dessa känslor som är satta i omlopp… Vad jag kan komma ihåg var jag så otroligt fokuserad och snäll och rar som tonåring. Hahaha! Jag har sett skräckexempel på föräldrar som lever sina barns liv, eller ännu värre, tar tag i styrtrådarna och bestämmer hur de ska vara och vad de ska göra. Vi har ett stort ansvar som föräldrar och det allra viktigaste är att vi ger våra barn redskapen de behöver för livets oändliga problemlösning. Vissa saker kan de undvika att göra genom att lyssna på oss, men många misstag kommer de att både få göra och bränna sig på oavsett vad vi gör för att de ska undvika att bli skadade. Min familj ger mig en fast punkt i tillvaron. Det är här jag verkligen kan vara mig själv, bland de människor jag älskar mest. (För övrigt samma som också gör mig galnast.)

Under det här året har jag mått bättre, och sämre, än någonsin. Jag har varit gladare, lyckligare, mer fokuserad, mer ledsen, mer frustrerad och faktiskt mer av det mesta. Jag är tacksam över mycket jag fått vara med om, ledsen över en del annat. Något jag förstod för länge sedan är att det som betyder något till syvende och sist är att man öppnar sitt hjärta för kärlek, att man ger och tar av detta så fantastiska. En kram till någon som behöver närhet, ett tröstande ord då allt känns hopplöst. Inga stora eller dyra prylar kan kompensera för en ledsen själ.

Att vara välsignad med ett jobb som gör en glad mest hela tiden är helt fantastiskt! Jag är så glad över chansen jag fick att prova på att jobba med det som varit ett av mina största fritidsintressen i så många år. Under de senaste åren har jag vågat utmana mig själv och jag är så glad över att jag vet att jag aldrig kommer att sitta gammal och bitter och arg på mig själv för att jag aldrig tog chansen till förändring då jag fick den. Jag ser fram emot att ta med mig mina erfarenheter, mitt ökade självförtroende då jag klarat saker det här året som jag aldrig hade trott jag skulle klara av, och göra ännu bättre ifrån mig under nästa år.

Musiken fortsätter löpa som en röd tråd igenom mitt liv. De människor som har betytt mest för mig genom åren har nog alla varit förknippade med musik på ett eller annat sätt. I julklapp fick jag och maken ”WARNING May cause mood swings” av vår amerikanska extramamma M. Trion som har spelat in detta album består av tre Silicon Valley-snubbar, lite äldre än jag. De är alla framgångsrika i sina yrken och drog för några år sedan igång denna trio som ett hobbyprojekt. Jag kan tala om att Russ och hans fru M är några av de coolaste människor jag vet. Jag hade förmånen att passa deras två äldsta barn då jag bodde i Palo Alto. Jag pluggade och hade tid över, M och R behövde någon som kunde ta hand om barnen då och då. Jag passade barnen, lärde mig hur jag ville leva mitt familjeliv och hur vårt hem skulle organiseras då vi fick barn och dessutom fick jag pianolektioner av Russ. Milda Makaroner! Jag skämdes över mina lama försök till spelande även om R uppmuntrade mig och fick mig att inse att om man övar tillräckligt kan man faktiskt uppnå resultat som man tror är omöjliga. Tack, Russ! Och tack alla ni andra musikmänniskor som gör världen till en bättre plats att leva på.

Nej, denna fundering får nog fortsätta en annan dag!

Continue Reading

Likgiltighet.

Min syrra hade med sig gårdagens DN då hon kom hit. Hon visade Thomas Lerners ”söndagspredikan” som handlade om likgiltighet. Han och hans svårt sjuke vän listade de värsta ord de kunde tänka sig och överst på den listan hamnade likgiltighet. Jag funderade en stund över Lerners tankar och kom fram till att jag tror att han och hans vän har rätt. I skolvärlden talade vi mycket om det. Är det verkligen värre att mobba än att stå likgiltig bredvid och inte bry sig om att någon utsätter en annan människa för psykisk eller fysisk misshandel? Det var alltid så mycket fokus på mobbare och mobboffer, men det störde mig att så få barn ens brydde sig då något hände. Att vara rädd för att själv åka på stryk är väl en sak, men att bara inte bry sig?

Jag fick mig en tankeställare och bestämde mig för att göra något som är mer konkret än att bara ”tycka synd om alla stackars barn som svälter”. Vad det är vet jag inte riktigt än. Jag ska i alla fall börja med att skicka ett brev till en person som jag tror behöver det.

(Kärlek blev förresten utnämnt till det vackraste ordet. Vad tycker ni om det?)

Kram till er alla. Ha en fin vecka!

Continue Reading

Tipstorsdag vecka 50.

Vid den här tiden för tre år sedan blev jag utsatt för en synnerligen fräck kupp av ett gäng elakingar, några kvinnor (Står inte vi på samma sida?). Jag blev av med min bankkortskod, trots att min far Polisen har inpräntat i mig och resten av syskonen att man gör allt för att skydda koden. Jag blev också av med min plånbok och de tiotusen kronor som satt på kontot då tjyvarna raskt länsade det som fanns i fyra uttag. Jag fick spärra min identitet och gå igenom omaket att ständigt känna mig påpassad och osäker under lång tid framåt.

Den här händelsen har gjort mig mycket vaksam.

Nu vill jag varna er andra. Se till att skydda koder och väskor allt vad ni kan. Ställ inte in julkassar i bilen och lämna dem för att göra fler ärenden. Inga plånböcker i bakfickor eller ryggsäckar. Tja, ni vet nog egentligen. Jag är ledsen över att känna mig manad att skriva det här, men kanske är det någon som får nytta av det?

Edit: Jag har lyssnat på min vän Tina och tagit bort det i inlägget som var stötande.

Continue Reading

Önskningar och verklighet.

Fyrtio år av julvarma känslor nästan året runt, och så kommer året med nära noll julkärlek. Vad har hänt? Jag är i alla fall glad över att jag drog igång min lilla bloggkalender, för den ger mig bevis på att det åtminstone händer en del… Yngsta dotterns kompis var här i början av veckan. Hon tyckte att vi hade det så mysigt och fint hos oss och gick och pillade på julblommorna och plingplonget som hänger i dörröppningen. Hos dem hade inte ens stjärnor eller adventsljusstakar kommit fram. Jag drar därmed slutsatsen att det finns de som ”har det värre”.

Efter gårdagens intensiva lussande, som gick väldigt bra för våra telingar, var vi tydligen så slut att ingen vaknade i morse av diverse larm som var satta. Äldsta dottern kom inspringande i vårt sovrum och viftade med armarna, upprörd över att behöva missa sista bildlektionen… Hon och sonen fick komma lite sent, men jag antar att de inte var de enda med sen ankomst idag!

Själv har jag faktiskt inte fått ett vettigt jota gjort på hela förmiddagen förutom att jag har övat inför sista körrepetitionen innan konserten som går av stapeln på söndag. Jag är dålig på att komma ihåg texter. Skulle så gärna vilja kunna allt utantill, men jag kan säga att det kommer inte att hända.

Klockan 6.30, en svart decembermorgon. Adolf Fredriks kyrkogata, men visst känns bilden nästan lite exotisk. Natt i New York, en bakgata någonstans?

Här är nämligen skylten som syns i bakgrunden på bilden här ovan. Varför inte öppna en filial i New York, kära Centralbadet? Namnet gör sig fint på en nattklubb i vilket engelsktalande land som helst.

Jag fotade just det här kyrktornet vid samma tid förra året. Det är något speciellt med upplysta byggnader då det är så mörkt runt omkring!

Luciatåg. Vad kan jag säga? Så stämningsfullt och vackert. Ibland måste jag blunda och ta in, speciellt då musiken låter som änglakörer, även om synintrycken också är viktiga.

Continue Reading

Love Actually och kärlek i verkligheten.

Nästan lika mycket jul som Lucia är Love Actually för mig. I morgon ska jag titta på den igen, för femtioelfte gången tror jag. Jag fastnade för LA första gången jag såg den. Så mycket känslor och mänskliga roller. I dag känner jag extra för den stackars olyckligt käre bästisen. Suck! Livet är krångligt ibland, både på film och i verkligheten.

Här hemma är dock allt annat än besvärligt just nu. Vi har firat väl genomförda konserter med glögg, varm choklad med marshmallows, lussebullar och gott humör. Härligt! Kärlek i verkligheten.

Continue Reading

En liten modebetraktelse.

Jag fick några gratisnummer av Amelia från min syster innan hon flyttade iväg till Thailand. Amelia är ett magasin som förvisso innehåller ett och annat av värde, men mest är det en riktig skräpblaska. Jag har lite svårt att bestämma målgruppen, men gissar på före detta VeckoRevyn-läsare som inte riktigt nått samma aktningsvärda ålder som Yours Truly. Hur som helst tipsar Amelia i veckans nummer om följande utstyrsel inför nyårsfirandet. För mig som sitter här med tre lager kläder på mig känns det för det första lite kallt. Då jag bjuder på betydligt mycket mer lår än den vackra modellen med plutande läppar inbillar jag mig dessutom att ett par shorts som dessa skulle få en icke önskvärd effekt om jag visade mig bland folk. Dessutom tror jag inte de matchar mina stödstrumpor… Men mer glitter åt folket! Absolut. Strumpor i högklackat var förbjudet då jag var yngre. (Det bevisar väl antagligen bara hur gammal jag är.) Jeans nedstoppade i tubsockor, det var däremot högsta mode! Tur att jag slipper de där korvstrumporna som aldrig satt som de skulle nu för tiden. Tja, det var bara det jag ville säga.

Continue Reading