… fick jag lägga titeln mamma till mitt namn. Vi befann oss mitt i en värmebölja och svärföräldrarnas flytt från Knivsta till Stockholm och jag hade gått nästan två veckor över beräknat födelsedatum. Jag hade stenkoll på läget med min stora erfarenhet av barn, både i form av sex småsyskon, de elever jag mött under min utbildning till lärare och de 2,5 års yrkeserfarenhet jag hunnit få. Jag gick igenom helvetestimmarna som tog mig från blivande till nybliven mamma med livet i behåll och kunde inte förstå varför maken nästan svimmade när han såg den vackraste varelse världen någonsin hade skådat ligga på mitt bröst alldeles nyfödd. (Efteråt har jag på fotografier kunnat konstatera att den vackra varelsen hade cone head, var lite lagom blodig över hela kroppen och hade en något mystisk hudton, något som säkert kan skrämma en ung man med inte fullt lika stor erfarenhet som min egen.)
De senaste tjugo åren har gått mycket fortare än jag någonsin hade kunnat ana. Det känns samtidigt som den där födelsedagen tillhör ett annat universum och ett annat jag. Så mycket erfarenhet, både önskad och oönskad, som jag samlat på mig hade jag aldrig kunnat drömma om.
Att bli förälder är som att kasta sig tämligen handlöst nedför ett stup. Det finns lyckligtvis skyddsutrustning att tillgå för de flesta av oss och kontrollerar man bara denna utrustning med jämna mellanrum kan man känna sig rätt trygg i sin roll. (Det visade sig att min erfarenhet mest hjälpte vid blöjbyte och annat praktiskt, långt mindre då det gällde allt det känslomässiga man får uppleva som förälder.)
Samtidigt som man själv svävar fritt finns det alltid åskådare som tycker och tänker väldigt mycket om hur man tar sig framåt som förälder. Det gäller att komma ihåg att det är man själv som håller i kontrollerna och inte någon annan. Mitt barn, min kunskap, min erfarenhet brukar räcka rätt långt. Vissa gånger finns det dock personer med bättre koll på läget som kan se problem bättre än en själv. De kan tolka vädrets makter, ser vad som finns runt hörnet eller har kanske till och med gjort en och annan felmanöver själv. Det gäller sålunda att sålla bland åskådarna och veta vem som kan vara värd att lyssna på.
Ibland uppstår problem som gör att man trillar ner i djupaste mörker, kanske med bara en liten livlina att hålla i. I dessa stunder gäller det att inte släppa taget, att veta att någon annan snart kommer till undsättning eller att adrenalinet ska kicka in och ge en oanade krafter. ”This too shall pass”, min väninnas favoritcitat, har till exempel hjälpt mig mycket i min roll som tonårsförälder.
Allt för många gånger står vi föräldrar med bullpåsen mitt framför näsan. Vi lockas av dess förföriska doft, av värmen som strålar ut från den och av saliven som rinner till i munnen. Vi vet så väl att vi inte borde stoppa i handen, dra upp den där nybakade bullen och stoppa in den i munnen. Det känns ju fantastiskt just då, men konsekvenserna är inte lika roliga att ta ansvar för… Denna känsla gör att jag alltid tänker till en extra gång innan jag dömer andra barn eller föräldrar för deras handlande. Till dig förälder som har svårt att motstå den nybakade bullen vill jag bara säga: du är starkare än du tror! Låt oss hjälpa, inte stjälpa, varandra!
Själv hävdar jag att föräldraskapet är det mest fantastiska och det svåraste jag upplevt i mitt liv. I de bästa av stunder känns det som när alla instrument spelar som de ska, en stilla bris lyfter håret och temperaturen är helt perfekt. Dessa stunder vårdar jag med stor omsorg för att sedan ta fram dem då och då för att påminna mig själv om hur välsignad jag är och hur glad jag är för våra barn. Grattis, käre son, och grattis till din pappa och mig som fick bli dina föräldrar. Livet, alltså.
