Funderingar

Till eftertanke.

21 september, 2018 2 kommentarer

En av de få bloggar jag följer nu för tiden är Annukkas. För ett tag sedan lade hon upp ett gäng tankeväckande frågor som hon hade hittat under Hemavan Fjällstations projekt Livsvandring. Nu är det många år sedan jag var i Hemavan. Jag vann en resa dit 1998 i en tävling som Kavli hade anordnat, en alldeles oförglömlig resa där skidåkaren Stig Strand och hans hjälpreda Jörgen var våra guider under några dagar. Vi fick uppleva vintriga äventyr i fjällen och jag hörde talas om Anja Pärson, då 16 år, för första gången. (”Kom ihåg var ni hörde det först! Där uppe bor Anja Pärson. Hon kommer att bli större än Ingemar Stenmark.”) Efter flera dagar i skoteroverall och mer än 20 minusgrader kände jag mig rätt färdig med Hemavan trots allt roligt jag hade fått vara med om, men Annukkas tips fick mig att bli sugen på att åka tillbaka under någon av de varmare årstiderna.

Hur som helst, tillbaka till Livsvandingen.

Vilka förväntningar har du på den vandring du just börjat? Vilka förväntningar har du på livet?
Vilka källor har du som ger liv, kraft och släcker din törst?
Vad händer när du blir stilla? Vad hör du när du lyssnar till dig själv? Vad vill du samtala med andra om i förtroende?
I livet möter vi också motlut, det blir inte alltid som vi tänkt oss. Då kan man behöva ta hjälp av andra eller ge hjälp, då kan man behöva tänka vad man lärt sig genom motgångarna. Vad har du lärt dig av livets motlut?
Vilka vyer har du i livet? Vad längtar du till?
Vi behöver ett hem, en fast plats i livet där vi får ha vår förankring. Var har du din fasta plats, din förankring?
Hur väljer du din egen väg? Vad tar du hjälp av för att orientera dig i livet?
Vem lyssnar du till och vad följer du?
Vilka äventyr söker du? Vilka är dina utmaningar?
Vi kan odla intressen, relationer och annat i livet. För att detta ska växa behövs skötsel och omvårdnad. Vad odlar du? Hur gör du för att det du odlar skall växa?
Vad känner och tänker du när du ser bakåt i livet? Vad är du glad och tacksam över?

Dessa frågor har jag haft i bakhuvudet sedan jag läste dem. Jag blev tillfrågad att skriva något om ”Trettio Tacksamma Dagar” till min kusins projekt. Detta tillsammans med Livsvandringsfrågorna och det läge jag befinner mig i fick mig att sätta mig ner och skriva i min vanliga dagbok. Det gör jag inte så ofta eftersom jag har bloggen. De här frågorna gav dock tankar som är alldeles för privata för det här forumet. Jag kan varmt rekommendera att ta en timme eller två att sätta dig ner med en varm kopp te och fundera med papper och penna i högsta hugg. Det gav i alla fall mig en känsla av tacksamhet, acceptans och lite extra skjuts. Lycka till!

Funderingar

Om att hitta frid.

9 september, 2018 2 kommentarer

Känslan av absolut lugn och tillförsikt. Såhär tänker jag mig att den ser ut. Jag är inte riktigt där än, men långsamt närmar jag mig något som åtminstone liknar det här.

Valvakan strömmar från datorn medan jag njuter av att arbetsrummet äntligen står klart. Allt som finns här inne ska finnas här. Den sista sopsäcken är nedburen, alla grejer som skulle hitta nya hem har lämnats över till sina nya ägare, jag sitter på den bekväma och fina arbetsstol som maken bar hem från Kalmar häromdagen och bakom mig står allt som ska upp på en kommande vägghylla färdigsorterat och klart. Jag hade aldrig kunnat tro att det skulle ta så här lång tid, men jag är otroligt tacksam över den renande process som detta organisationsarbete har inneburit. Kanske kan ordning och reda runt omkring mig också leda till detsamma inombords?

Funderingar

Matnyttigt, eller rent av hälsosant?

3 september, 2018 6 kommentarer

Idag måste jag skriva lite om mat. Det är längesedan jag var så engagerad som jag var ”förr i tiden” (vad nu det är). Jag trodde aldrig att mina ätstörningar skulle gå över och till viss del gör de nog aldrig det. Sedan ungefär tio år tillbaka har de dock tagit stora steg tillbaka till förmån för en mer hälsosam syn på mat, hälsa och välbefinnande. Nu börjar jag se hur mat allt mer ofta används som ett slagträ i politiska debatter och även som ett sätt för människor att bedöma varandras karaktär. Kanske har jag bara varit dum och blåögd fram till nu, men jag har aldrig förut upplevt dessa intensiva skamkänslor som förmedlas mer eller mindre öppet från andra människor och grupperingar. Skamkänslorna har förut alltid kommit inifrån mig själv! Nu känner jag att det alltmer ofta skrivs och pratas om mat som något som gör en till en bra eller dålig människa. Ska vi reda upp mina trassliga tankar lite?

Den trendiga maten är idag närproducerad, ekologisk och vegetarisk. Är den vegansk eller raw så får du extrapoäng och om du nu skulle förnedra dig till att äta kött så ska det vara svenskproducerat, gräsmatat och fritt från, tja, allt utom muskeltrådar?

Jag är nu så gammal att jag känner igen en trend då jag ser den. Atkins kanske du hört talas om? Viktväktarna med lättprodukter var också dominerande då jag var som mest formbar. Fett var livsfarligt, likaså ägg och helfeta mjölkprodukter. Färdiglagade rätter räddade familjer och jag tror inte det var sådär jättemånga som liksom min far förbjöd Lätta hemma och dessutom såg till att vi åt både riktigt smör och drack mjölk direkt från bondgården. Den vegetariska maten slog igenom igen (det har den gjort med jämna mellanrum) och så småningom slog pasta och nudlar ut potatisen som svenskarnas basföda. Ja, det var såklart tills kolhydrater blev livsfarliga, i alla fall alla med fel GI-värde, och vi skulle sluta äta pizza, pasta, bröd och frukt för att leva mestadels på den några år tidigare livsfarliga maten. Det hjälpte inte. Inte ens då folk började äta ”stenålderskost” eller satte sig på svältkost två dagar i veckan. Laga maten från grunden, men utan att behöva gå till affären själv, NU skulle väl ändå alla människor bli friska? Nä. ”Folk” är tjockare och sjukare än någonsin. (Ja, inte Katrin Zytomierska förstås. Hon är både smal, vältränad och välbeställd. Det är inte ens tur. Hon verkar ha jobbat hårt för att komma dit! Jag önskar att alla vi andra också bara kunde äta helt rätt, träna helt rätt och ta smarta beslut. Tänk!)

Ja, hur ska alla vi andra göra egentligen? Du vet hur det är med forskning… Vill du få bevis för något går det alltid att hitta forskningsresultat som stödjer din tes. Jag blev av med min migrän för ett gäng år sedan då jag mer eller mindre uteslöt mjölmat ur min kost, detta på grund av resultat efter besök hos en kinesiolog. Jag har testat om jag har celiaki två gånger efter detta, men det har jag inte. Det hade jag förresten redan räknat ut, för jag kan äta rågbröd och Finncrisp utan att få mjölbakfyllehuvudvärken som alltid slår till efter ett par nybakade bullar eller en portion Pasta Carbonara. Häromdagen snubblade jag över den här artikeln och även om jag inte är forskare eller speciellt insatt i just insulinvärlden låter det ju som att jag har fått en förklaring till vad som egentligen hände då jag blev av med mina hemska migränanfall! Jag har tipsat ganska många om att ändra sin kost för att bli av med sin migrän, men vad jag vet har inte en enda lytt mina råd. Det är jobbigt att göra uppoffringar!

Hur ska vi då äta? Och vad? Hur ofta, med vem och varför? Äta bör man, annars dör man. Äter gör man, ändå dör man. Jag lovar dig att du kan äta hur du vill utan att jag dömer dig. Varsågod! Servera nudlar morgon, middag och kväll. Ät raw veganmat med bara närodlade matvaror (naturligtvis går avocado, quinoa, dadlar och allt det andra smaskiga bort, men lite smällar får man ta). Lev på proteinpulver och Cola Zero. Ät dig igenom hela Dafgårds färdigmatsortiment. Jag tror att om du verkligen lyssnar på din kropp så kommer du att veta vad du mår bra av! Lycka till! Och kom ihåg att vi människor är till för att ha glädje. 😉 Peace.

Funderingar

Varken det ena eller det andra.

31 augusti, 2018 Inga kommentarer

I ”allrummet”, eller hallen, på övervåningen har vi en vägg som är avsedd för familjebilder. Jag har satt upp ett gäng roliga foton med dubbelhäftande tejp, men det blir inte särskilt fint och jag inser att det inte finns en chans att alla foton jag vill få med kommer att få plats. Igår försökte jag därför fundera ut något annat alternativ. Jag kom ihåg att jag hade sett något slags plansch med många foton på då vi bodde i USA, så jag letade efter ett sådant svenskt alternativ. Minsann! Google levererade och jag hittade Printasquare. Jag är inte riktigt förtjust i att alla foton måste vara kvadratiska, men det ordnar sig nog ändå. Nu ska jag bara bestämma mig för vilka 54 bilder som får vara med! Phu… Väggavsnittet där planschen ska sitta är precis för smalt för att min önskade storlek ska få plats, så det blir en 50×70-plansch med vit ram.

Jag började titta igenom alla foton här på datorn och blev alldeles överväldigad. Efter det gick jag in i de två bloggar jag har kvar för att få vägledning och blev då sittande under flera timmar. Jag kunde konstatera att jag nu ännu mindre visste vilka foton som var värdiga en plats på planschen och jag insåg att jag verkligen saknar skrivarglädjen som jag förut kunde ge utlopp för i mina blogginlägg! Bloggen finns kvar, men som du nog har märkt uppdaterar jag inte längre lika ofta, jag skriver inte lika mycket och jag skriver inte heller lika genomtänkt eller med samma entusiasm. Det finns flera orsaker. Jag skulle kunna lägga ner helt och hållet, men det vill jag inte. Jag skulle kunna ha som målsättning att skriva något varje dag, men det finns så mycket annat som jag önskar prioritera i detta läge. Jag bestämde iallafall att det måste bli ändring innan 1 november då Trettio Tacksamma Dagar drar igång. Det ger mig två hela månader.

För övrigt kan jag varmt rekommendera As We Are, Margareta Bengtsons album där hon sjunger med fantastiska instrumentalister. Sammetslen musik, sådan som smyger sig in i varje hörn av själen utan att göra mycket väsen av sig. Jag har ett tudelat förhållande till jazz, precis som till många andra musikgenrer. Med stigande ålder uppskattar jag mer och mer denna klassiska inriktning, kanske för att det faktiskt är musik på riktigt till skillnad från så mycket av det som spelas från Spotifys New Music-spellista. Kom inte dragande med ”Kan du göra bättre själv då?”, för det hjälper inte. (För övrigt är jag lite ledsen över att länka till förnedringsteve.) Mycket av den nyproducerade musiken är själlös. Det skulle göra mig glad om det visar sig att jag har blivit en gammal surkärring och inte längre förstår hur bra musik låter. Övertyga mig gärna!

Funderingar

Tid för nystart.

27 augusti, 2018 2 kommentarer

Hösten är min favorittid på året. Jag känner många som har ångest inför att gå tillbaka till jobbet, gå tillbaka till skolan, börja nytt eller fortsätta samma gamla vanliga tunga, så jag är tacksam över hoppet jag känner. Den här sommaren har känts evighetslång, men nu är den verkligen över. Hög luft, skiftningar i färger, färre turister, nya tidtabeller, nya öppettider och inte minst chans till något nytt, något annat, något mer innerligt…

Att vara människa är komplext. Vi har så mycket gemensamt och ändå känner man sig sällan riktigt nära någon annan. De basala behoven är desamma och på olika sätt och med olika framgång lägger vi förmodligen vårt största fokus på att tillfredsställa dessa. För oss som slipper svälta, har någonstans att bo och allt det andra nödvändiga finns det möjlighet att dessutom fylla våra liv med något mer, något större, något mer spännande. I dagens Sverige verkar väldigt många vara stressade över just denna bit. Det finns för lite tid, pengar och möjlighet till allt man skulle vilja göra! Sociala medier visar andras bara delvis sanna verklighet. Trots det jämför vi våra dokumentärer, de där som ligger helt öppna och ofullständiga för våra egna ögon, med dessa sagor. Jag har själv varit på botten och vänt. ”What doesn’t kill you makes you stronger” har visat sig stämma rätt bra. (Kanske inte fysiskt, men mentalt.) Jag har genomskådat bluffen. Ingenting är perfekt. Detta liv bjuder mest på enhörningar, men det betyder inte att vi inte kan ha det bra!

Jag har haft lång tid på mig att planera för just idag, måndagen den 27 augusti 2018. När det nu visar sig att jag inte alls har full koll eller vet precis vart jag är på väg är jag kanske lite besviken, men inte förvånad. Vill man ha specifika resultat är det i princip nödvändigt att göra något slags plan, sätta mål och delmål, ifrågasätta sig själv och sin omgivning, bekräfta vilka som kommer att ingå i ens stödgrupp och bestämma hur lång tid man har på sig för att nå fram. Jag tar stödgruppen för given, men annars har jag inte uppfyllt något av dessa krav. Jag har surfat runt efter utbildningar, kollat på fasta lärartjänster, uppdaterat min LinkedIn-profil till bonde, fortsatt rensa, pratat med familj, vänner och högre makter, funderat fram och tillbaka. Innan veckan är slut ska jag använda mitt ”tomma utrymme” (se bilden längst upp) till att få tummen ur. Fokus! Motivation! Ögonen riktade framåt, uppåt och inåt! Ja, det sista blir kanske det svåraste, men jag vet att det går.

Lycka till, du! Hoppas att din höst blir fin, att det finns sådant som lyfter dig, ger dig livslust och hopp. Livet är för kort för att slösas bort.

Huvudsaken är att man är gripen av livet,
gripen av de möjligheter man har och kan förverkliga…

Att arbeta
och gå upp i nuet
och allt som är gott och härligt.

Att man gör saker
som är präglade av ens vilja, tanke och känsla…

Carl Malmsten

Funderingar

Betraktelse över ett meddelande som aldrig skickades.

24 augusti, 2018 12 kommentarer

Sorgen har lättat, gör mindre ont, men finns alltid med som en mjuk filt. Häromdagen åkte vi över Königsee och gick av i St Bartholomä för att strosa omkring i den vackra naturen vid den kända bergssjön. Åt alla håll bjuds man på spektakulära vyer, vare sig man tittar upp, ner eller rakt fram. Jag tog den här bilden för att förstärka minnet, en hjälp som kan bli användbar i vinter då det slaskar vid en plusgrad och årets evighetslånga sommar känns som en disig dröm. Min första impuls var att skicka bilden till mina föräldrar. Då flöt den upp till ytan igen, den där sorgen. Varje gång jag tänker att den gått över inser jag, om och om igen, att den ju faktiskt aldrig försvinner. Jag har lärt mig att möta den nu och gråter sällan, men faktum kvarstår… Mina föräldrar finns inte längre tillgängliga i nutid. Jag fokuserar på att vårda deras minne och att sprida det goda de båda hade med sig till den här världen. Och när jag nästa gång får en impuls att skicka ett meddelande till någon av dem får kanske just du vara mitt bollplank. Peace.

Funderingar

Tack alla goda vänner!

14 augusti, 2018 2 kommentarer

Jag är tacksam för vänskapsboost som jag har fått ta emot de senaste veckorna. Jag har påmints om hur viktigt det är att vårda relationer och jag har känt mig lyft och stärkt av några vänner som orkat följa med mig under lång tid och genom flera ganska turbulenta år.

Vänskap är en färskvara ibland och andra gånger något som blir ”bättre och bättre dag för dag”. Någon som varit en daglig del av ditt liv under lång tid kan plötsligt försvinna, kanske för alltid. Gamla vänner kan komma att ta ny plats i vardagslivet och goda vänner kan rinna genom fingrarna som riskorn för att plötsligt vara som bortblåsta. Saknad efter vissa vänner väcker nostalgisk magsmärta, andra vänner kommer du inte ens ihåg namnet på efter några år. Det är märkligt, det där, och ändå naturens gång. Om jag rensar, vattnar och vårdar gör jag min del, resten får den andra parten och naturen sköta. Och det är just det som ger mig hopp. Hur tänker du om vänskap?

Slutligen en bild på mina allra bästa vänner, de som känt mig närmast och i vissa fall längst. Jag kan inte i ord beskriva hur coola de är. Folk skulle ju kunna tro att jag överdrev. Peace.

Funderingar

Svettiga kvällstankar från Uttorp.

1 augusti, 2018 Inga kommentarer

Min morbror har mestadels bott utomlands sedan 80-talet. Hans bild av Sverige är höljt i ett rosa skimmer och han längtar tillbaka till något som inte längre finns kvar. Ibland undrar jag lite över mig själv och min tendens att bli nostalgisk. Då får jag påminna mig om att det verkar som att vi människor begåvats med ett slags skyddsmekanism som sätter rosa moln på både det ena och det andra ju längre tid som rinner mellan broarna. Drägg har väl alltid varit drägg, men dagens drägg har onekligen vridit upp kaxigheten några varv. En av mina favoritlärare från högstadietiden blev ihjälkörd av ett par bensinslangare för tio år sedan. Jag kommer ihåg att jag blev chockad över hur något så fruktansvärt kunde hända i lilla Torhamn. Numera reagerar jag knappt då tonåringar skjuts ihjäl, men jag blev väldigt störd över en artikel i dagens lokaltidning BLT. Vad är det för muppar som gör såhär? Är jag nu officiellt så gammal att de rosa molnen tagit över mitt medvetande?

Vår lilla håller på att försöka övervinna sig själv genom att övningsköra. Jag är så stolt både över henne och mig. Ja, för jag vågar faktiskt sitta bredvid i passagerarsätet! Jag är så tacksam över den frihet som mitt körkort gett mig de senaste tjugonio åren. Tjugonio år? Tjugonio år! 9 juli 1989 fick jag den fina komplimangen ”Du kör som en kärring” och detta kärringkörande har tagit mig längre än jag någonsin hade kunnat tro. Nästa mål är att köra lite längre sträckor själv i vänstertrafik. Det kommer nog att gå bra när det väl är dags! Heja, heja.

Annars är jag mest tacksam över att äldsta dottern kom på den briljanta idén att köpa en sista minuten-tågbiljett hem till oss då det visade sig att hennes kontor i Göteborg var i det närmaste tomt. Hon bestämde sig för att ta med sig datorn och jobba hemifrån i några dagar. Hurra! Jag saknar vår stora pia, men jag vill ju att hon ska flyga högt och få stark vingmuskulatur. Den här balansen mellan att vilja släppa och hålla kvar är mycket svår för mig att jonglera med. Hur känner du?

Funderingar

Ibland är himlen varken oskyldig eller blå.

29 juli, 2018 Inga kommentarer

När vi körde över Möcklösundsbron i fredags möttes vi av en solnedgång som slog mig i magen. Ja, det låter kanske negativt, men var något helt annat. Vilka färger, vilken kraft, vilket oerhört vackert avslut på dagen! Jag har upplevt mängder av vackra solnedgångar i mina da’r. Trots det fortsätter jag förundras varje gång solen håller på att lägga sig nedanför horisonten. Jag tar inte alltid omvägen runt Bredaviks brygga som jag gjorde just i fredags, men känslan finns där. Jag läste om någon global undersökning om hur människor definierar skönhet och solnedgångar smäller visst högt oavsett kön, ålder och kultur.

Någon timme senare var det dags för blodmåne och den starkt lysande planeten Mars hemma i Uttorp. Detta himlafenomen gör sig inte alls lika bra på bild, men kanske får du iallafall en känsla av hur det såg ut här utanför huset.

Universums ofattbara oändlighet… Jag är glad över att detta ogripbara gör sig påmint då och då, särskilt då jag snöat in på något i-landsproblem som egentligen inte är värt en sekund av mina dyrbara tankar. Peace.

Funderingar

Ordning och reda.

22 juli, 2018 Inga kommentarer

Mitt liv passerar revy dag efter dag efter dag och däremellan hinner jag knappt tänka. Vi håller på att rensa här hemma hos oss för att få vårt hem helt i ordning, men samtidigt gör vi färdigt allt hemma hos ”mamma och far” i Bredavik för att min bror och svägerska som äger huset ska slippa ha ansvar för något slags mausoleum. Vi har rensat kläder, bijouterier, böcker, militärskjortor, prydnadssaker, köksprylar, pärmar med ett oändligt antal ”viktiga papper”, ätit glass, skrattat, gråtit och jobbat mycket, mycket hårt. Det där med dödsstädning, vare sig det sker före eller efter någon gått bort, är inte helt lätt. Hur vet man att något är viktigt nog att spara? Och visst är det så att man inte kan spara minsta lilla papperslapp som framkallar känslor? Eller allt som på något vis skulle kunna gå att återvinna? Hur tänker du?

← Föregående 1 … 34 35 36 37 38 … 63 Nästa →