Jag följer Ann Fernholms arbete med stort intresse. Det är inte jätteofta jag lär mig något nytt, men hon påminner ständigt om hur klurig livsmedelsindustrin är. Kanske inte lika klurig som medicinindustrin (den som i folkmun kallas ”Big Pharma”), men näst intill. Jag är en godtrogen människa. Säger någon att de vill mänsklighetens bästa så vill jag tro på det. Problemet är bara att ju äldre jag blir, desto mer inser jag att de flesta människor är ganska egoistiska. Särskilt då medmänniskor förändras till ”någon där långt borta”. Om ens kunder inte är individer utan siffror i statistiken behöver en inte direkt förhålla sig känslomässigt till vad som kan hända på individnivå efter att kunderna har köpt ens produkt.
Hur kan det då se ut? Jag har en produkt som jag verkligen gillar och vill gärna få ut den till försäljning. Det gäller att göra produkten attraktiv till smak och utseende, och som bonus kan vi lägga till lång hållbarhet och transporttålighet. Naturligtvis vill jag inte förgifta mina kunder. Då kommer de inte tillbaka för att köpa mer. Den ultimata kunden är någon som verkligen gillar min produkt och fyller på sitt förråd då och då. Steget är dock långt mellan förgiftning och ”kanske inte särskilt bra för människor”. Detta innebär att många produkter som säljs innehåller tvivelaktiga tillsatser och ingredienser som i förlängningen kan vara direkt skadliga.
En av de där tvivelaktiga tillsatserna som är godkänd här i Sverige är karragenan. Här kan du läsa om resonemang kring varför det fortfarande används, men i kommentarerna kan du också läsa om karragenans baksida. Jag har själv valt att inte äta produkter med karragenan, andra får göra som de vill.
Att läkare nuförtiden föreskriver rörelse istället för piller är intressant. En fysioterapeut i min närhet säger att han alltid blir lika förvånad då hans patienter/klienter kommer tillbaka och har gjort det som har blivit föreskrivet. Det verkar vara betydligt lättare att få människor att äta tabletter två gånger om dagen än att utföra en femminuters rörelsesession lika många gånger. På nära håll har jag sett hur svårt det är att få en deprimerad person att göra det som är till bäst hjälp: sova rätt, äta ordentlig mat, röra sig (gärna i naturen) och umgås med människor. Istället tar man gärna till det som känns bäst: vända på dygnet, äta skräp, hålla sig undan människor och ”låsa in sig” i sitt rum.
Jag har intresserat läst Robert Plomins bok Blueprint. Han pratar om hur vi kan dra nytta av att känna till vårt genetiska arv. Det ska inte alls användas till stämpling av människor, utan som ett redskap att veta hur vi redan från tidig ålder kan lära barn att navigera livet. Ångest, depression, beroendeproblematik osv ligger till stor del i våra gener. (Ingen anledning till upprördhet, vi bär alla på olika slags ”paket”.) Han vill helt dra sig bort från ”diagnoser”, utan visar istället att olika typer av personlighetsdrag leder till olika typer av beteenden. Istället för att säga ”många som sitter i fängelse har ADHD” ger det bättre förståelse för vad problemet egentligen är om man säger ”många som sitter i fängelse har problem med impulskontroll och koncentrationsförmåga”.
Följande gäller för Ritalin, den medicin som ofta föreskrivs till personer som fått diagnosen ADHD: ”Ritalin förbättrar aktiviteten i vissa områden i hjärnan, vilka är underaktiva. Läkemedlet kan bidra till att förbättra uppmärksamhet (att behålla uppmärksamheten), koncentrationsförmåga och att minska impulsivt beteende.” Dessutom står det klart och tydligt att medicinen ska kombineras med utbildning och olika typer av terapi. Sannolikheten för att barnet har minst en förälder eller nära släkting med liknande personlighetsdrag är mycket stor. Det bästa för barnet vore väl då att tidigt fokusera på hur dessa personlighetsdrag ska hanteras och anpassa omgivningen till barnet? Idag medicinerar vi istället barn för att få dem att passa in i en omgivning som inte på något sätt gagnar deras utveckling. Jag är inte imponerad.
Kanske känner du dig mest sugen på en påse chips efter den här harangen? Jag vill istället tipsa om listan på grönsaker i säsong. Med denna kunskap i ryggen kan du både ge dina smaklökar, din kropp och din plånbok lite kärlek. Lev väl!
Jag fortsätter följa SGU:s rapporter med stort intresse. Nivåerna på våra små magasin här nere i söder är nu mycket över de normala, och även de stora magasinen har äntligen normala vattenstånd. Det finns dock fortfarande ställen runt vårt avlånga land som behöver fyllas på rätt rejält. Så är det. Upp och ner, fram och tillbaka. För lite hos somliga, för mycket hos andra. Få är nöjda och många är oroade.
Tänk att också regnet speglar samhället och hur olika personer funderar över för lite, för mycket och vad som egentligen är lagom eller ”rättvist”. Vi har i sanning intressanta tider framför oss och det gäller att fundera över hur vi lever och vad vi prioriterar. Att se längre än vad näsan räcker är ingen vanlig egenhet hos folk och många verkar ha vaknat upp från sin fina dröm och undra varför allt känns så galet och vad det egentligen är som skakar om deras trygga tillvaro. Det är synd om människorna.
Igår laddades de nya grundvattennivåerna upp på SGU:s hemsida. Jag har blivit en riktig statistiknörd. Kanske har det med åldern att göra, kanske är det bara mitt sätt att hantera att vi översköljs med något slags undergångskänsla från alla håll. Om jag skulle uttala mig om huruvida framtida Sturköbor skulle behöva hantera att bo i en öken eller om Sturkö skulle bli översvämmat liksom resten av världen av de smältande glaciärerna hade jag haft olika svar om du frågat mig i somras och om du frågade mig just nu. Efter sommaren var det katastrofläge med ”mycket under normal” både gällande små och stora vattenförråd då det gällde vårt sydöstra hörn av landet. Idag har de stora depåerna fyllts på till ”normal” och de mindre vattentäkterna bjuder till och med på ”höga flöden”. Vi har en egen liten sjö på gården och om det hade behagat att frysa till hade vi kunnat åka skridskor på flera ställen.
Jag får så klart tankar runt det här utifrån hur vi som människor har olika styrkor. Om man tänker på oss i flocksammanhang känns det kanske lättare att acceptera att personer höga på neuroticism var långt bättre på att vara försiktiga och varna för potentiella faror. Många amerikanska studier visar på att man generellt röstar utifrån var man befinner sig på skalan för neuroticism. Det kan väl också förklara en del varför det så ofta fattas beslut som bygger på hur det KÄNNS nu, inte hur det verkligen SER UT nu. Jag tänker på hur det har sett ut, och hur det idag ser ut, med många olika problematiska situationer som i mångt och mycket har sitt upphov i politiska beslut. När det gäller långsiktighet är det viktigt att ”varnarna” samregerar med politiker som fattar beslut som bygger mer på rationalitet än känsla. Vad leder detta beslut till imorgon, om en vecka, om ett år, om tio år eller om hundra år? Finns det beslut som bör fattas enbart på känsla? Vilket tidsspann är politikernas ansvar att ta ansvar för? Och hur lever vi våra egna liv? Vad leder ett liv som enbart leds av känsla till? Vad leder ett liv som leds av enbart långsiktiga planer till?
Jag tröttnade på katastrof-eländes-undergångs-tankarna som överföll mig från alla håll för några år sedan. De finns där fortfarande i alla olika sammanhang jag befinner mig i, men jag har jobbat hårt på att inte låta mig drunkna i dessa. Detta innebär att jag inte längre engagerar mig lika mycket i flera olika frågor som förut intresserade mig. När jag pratade med grannen häromdagen gick han igång på något som kom upp i diskussionen och när han sedan var färdig sa han ”Phu, det var skönt att få prata med någon om det här.” Jag hade bara lyssnat, hummat lite och bekräftat det han sa, men han fick lätta en frustration som jag så väl kände igen. Just då saknade jag mitt engagemang lite grann. Kanske är mitt nyfunna statistikintresse ett sätt att kanalisera den saknaden?
Jag hade lite slötid framför datorn under mellandagarna. Då passade jag på att rensa bland mina bokmärken och märkte att det bara finns en handfull av ”mina” bloggar kvar som ens presenterar nytt material. Minnet börjar svikta och dessvärre går det inte ens att skaka fram de där jag alltid läste då barnen var små. På den tiden var det mest bara pysselbloggar av olika slag, mycket scrapbooking. Flera av mina amerikanska favoriter har antingen lagt av eller blivit försäljare (tråkigt med säljvinkel på alla inlägg och inte alls något jag gillar att lägga min tid på), några har blivit kortmakare och åter andra har vinklat sig åt inredningshållet. Bloggen är ett så trevligt sätt att ta in text och bild, inte samma hets som i exempelvis Instagram (fortfarande så nöjd över att inte lägga tid där). Rörligt bildmaterial med eld i baken som direkt går över i något nytt lika icke-givande (YouTube shorts och Facebook vad-de-nu-heter) gör mig galen, Tik-Tok har jag inte och kan inte uttala mig om. Hur som helst, Sofia Woods blogg läser jag ibland och beslut togs om att den fick vara kvar på listan. Jag passade på att gå igenom de andra Elle-bloggarna, men inser att det inte finns mycket där för mig. Däremot började jag fundera runt gåvor, för jag såg flera presentera sina julklappar i de olika bloggarna där. Dessa var mer eller mindre ”sådant som jag länge velat köpa” eller ”sådant jag sneglat på länge”, alltså något som på förhand var bestämt av gåvotagaren, inte gåvogivaren.
I år jobbar jag som sagt på mina RUTIN:er. Bara en i taget för att det inte ska bli ohållbart, just nu dagboksskrivande varje kväll. Tankarna rör sig dock mycket runt sådant som jag önskar att jag hade rutin på. Flera önskerutiner är sådana som redan funnits i mitt liv under någon eller några perioder. Att ha bra koll på dagar att uppmärksamma var en sådan, och i samband med det var jag också mycket bättre på att ge gåvor. Dit hade jag gärna kommit igen! För att det inte ska bli en stor kostnadsfråga gäller det dock att ligga i framkant och vara bättre på att uppdatera presentlådan. Dessutom är det svårt att köpa grejer på folks ”köp det här till mig”-listor om man räknar med rimliga summor. Min gåvobudget har stramats åt i takt med att levnadskostnader ökat så dramatiskt, så om jag ska kunna ge bort grejer till fler personer behöver jag tänka om. Second hand är toppen tänker jag, liksom ätbara gåvor och ex. kökshanddukar på utförsäljning. Om nu personen som får gåvan inte uppskattar den får det stå för den. Frågan jag ställer mig är vad en gåva är och vad jag kan förvänta mig som gåvogivare.
Rent juridiskt gäller följande: ”En gåva är när du ger en annan person en sak eller någon egendom utan att få något tillbaka i utbyte för det. Om vi klär det i juridiska termer innebär det att du överför din äganderätt för något till en annan person utan att få någon ersättning för överföringen. Utgångspunkten är att gåvan blir giltig i samband med du lämnar över saken till den som ska ta emot gåvan.” Det står ingenting om att gåvotagaren behöver bli glad eller tacksam. Det står ingenting om att gåvogivaren måste ge något som säkert kommer att uppskattas, men det är lätt att räkna ut att man känner sig extra glad om man får en gåva som någon tänkt till lite runt. Det står ingenting om gåvotagaren ska bli överraskad eller överväldigad. Det står bara att gåvogivaren ger något utan att få något tillbaka.
I forskning om altruism, alltså att hjälpa någon utan att förvänta sig något tillbaka, visar det sig att det i princip är omöjligt att vara helt osjälvisk. Det känns helt enkelt bra att hjälpa till där det behövs! Att tvingas hjälpa eller kanske känna sig tvingad att ge något som sedan inte uppskattas lägger sig däremot gärna som en klump i magen. Summa summarum konstaterar jag att svaret på vad en gåva är blir olika beroende på vad jag förväntar mig efter att gåvan har överlämnats. Är jag nöjd med att gåvotagaren varken blir glad eller tacksam, eller kanske till och med visar missnöje över att hen uppenbarligen inte fick något som uppskattades, då funkar det att ge bort vad som helst. Personer är så olika. Somliga blir tacksamma för allt de får, andra blir inte ens nöjda då de får något de önskat eftersom de gärna hade velat få ännu mer. Vill jag däremot garantera mig om att gåvotagaren blir någorlunda nöjd gäller det att välja säkra kort. Då gäller det att vara lite om sig och kring sig, kanske lägga på minnet vilket godis de gillar, om de är personer som bränner många ljus, om de gillar upplevelser (en eftermiddag på promenad på ett nytt favoritställe är en gåva så god som någon) eller om de kanske samlar på något. Att ge bort dyra saker som folk har väldigt specifika preferenser runt kan vara svårt, men finns det en väldigt utpräglad stil hos den som ska få gåvan är det lättare att kunna överraska. Hur tänker du runt detta? Vad är en gåva?
… men inte lika roligt. Eller hur var det nu igen? Förra året städade jag upp bland våra utgifter i samband med alla varningar om tuffare tider. Sa upp abonnemang som inte kändes nödvändiga, funderade över om det gick att omförhandla kontrakt och började göra planer på hur vi bäst sparar. Jag är så tacksam över min uppfostran som lärt mig att vara försiktig med att spendera pengar som inte är mina (studielån och huslån undantagna), men förstår att detta inte är något som alla lever efter. Under lång tid har jag förskräckts över yngre förmågors vanor att leva över sina tillgångar. Inte är det bara yngre personer som lever så heller, jag vet personer både i min ålder och äldre som aldrig kommer igen, utan knappt håller sig över vattenytan år efter år. Det sägs att det blir svårare att få ordning på sin ekonomi ju äldre man blir. Skuldberg växer och inkomsterna växer inte i samma takt.
”Knappt tre procent av alla unga vuxna i åldersgruppen 18–25 år i Sverige hade minst en obetald skuld hos Kronofogden i slutet av 2021. Det är en liten minskning jämfört med hur det såg ut för 10 år sedan. Däremot har den sammanlagda skulden ökat under samma tid, från 1,15 miljarder kronor till 1,56 miljarder kronor. Det visar en ny analys från Kronofogden.” Det där är alltså fakta från Kronofogden, men det säger ingenting om alla avbetalningsplaner och krediter som sköts och inte heller säger det något om dåliga buffertar eller icke-existerande sparade månadslöner (tre sparade sådana rekommenderas).
Jag undrar hur det ser ut för alla hemägare efter den här vintern. En person i min närhet sa: ”vi firade när elräkningen då den bara var på 12 500 kr istället för de 15 000 vi hade förväntat oss”. Vem hade trott att 12 500 kr i elräkning skulle vara något att fira?! Här hemma har golvvärmen i badrummet stängts av och alla element står fortfarande kalla. Det eldas för fullt istället. Sanningen är att jag inte alls fryser ens på övervåningen där det är lite svalare. Vi människor är ändå rätt anpassningsbara och glömmer fort hur det varit, både bra och dåligt. Kommer vi att gå smartare ur det här, eller kommer den påtvingade sparsamheten bara leda till ett uppdämt behov att göra av med pengar? Vad händer om uppgivenheten blir för stor? Hur kommer det att påverka hopp och lust i vårt samhälle?
Till nyårsaftonens underhållning hade syrran fixat en lång lista på ”årets …”: årets fest, årets måltid, årets projekt o.s.v. Vi hade att göra en lång stund och jag blev väldigt inne i min analys av de senaste 365 dagarna. När jag kom till Årets skandal kunde jag dock inte komma på något särskilt skandalöst, så jag försökte väcka minnet till liv. Det som kom upp fick mig full i skratt. För det första Googles vilja att leka samhällspolis och tala om för mig att jag var ute på hal is och för det andra att det var en länk från Aftonbladet som kom upp som förstaval.
Just nu läser jag en spännande julklappsbok från min kusin som liksom jag är intresserad av släkt och gener, vad vi inte kan springa ifrån och vad vi kan göra för att leka bäst med våra egna förutsättningar. Boken heter Blueprint: How DNA makes us who we are och är skriven av Robert Plomin. Debatten om ”nature or nurture”, alltså om det är arv eller miljö som är viktigast för vår utveckling, lutar allt mer åt hur viktigt vårt DNA är för alla delar av vår personlighet. Det har i många år varit mer eller mindre förbjudet att ens forska på arvsbiten, mycket p.g.a. hur liknande forskning under historiens gång har varit så inhuman. Plomin säger själv att han inte hade kunnat ge ut boken för trettio år sedan, trots att resultaten redan fanns då.
Jag har förut skrivit om Amir Sariaslan och hans forskning. Han blev ombedd att dra tillbaka publicering av sina forskningsresultat för att ”de skulle gynna SD”, men han flyttade istället från Stockholm till Helsingfors och fortsatte sina studier därifrån. Sariaslan kom på kollisionskurs med Sveriges kriminologer eftersom han visar att fattigdom inte alls orsakar kriminalitet, utan att ärftliga faktorer är mycket viktigare. Personer med ADHD är till exempel mycket överrepresenterade i fängelser och Sariaslans förslag har bl.a. varit att man jobbar mycket mer med förebyggande vård, såsom medicinering mot ADHD. Han har även ställt sig starkt kritisk till att lägga stora medel på att utgå ifrån att allt elände beror på socioekonomiska faktorer då i princip alla dessa projekt genom åren visat sig vara verkningslösa. Idag fokuserar Amir Sariaslan på forskning om psykiska sjukdomar och antisociala beteenden från Oxford.
Plomins tankevärld är faktatung och jag får vila lite mellan sidorna för att kunna ta in texten, men jag är helt med på noterna. Att han påstår att det inte finns psykisk sjukdom, bara ”personliga variationer”, är inte helt lätt att hantera. Jag förstår vad han menar och ser det också som ett problem att det diagnostiseras hit och dit och fler och fler anses ha olika sjukdomar/diagnoser. Är det människorna eller samhället som är sjukt då? ”Alla ska med”, och i ivern att göra allt jämlikt och rättvist så blundar man för hur verkligheten ser ut, både när man planerar åtgärder och sedan ska analysera resultat.
Ett av mina barn frågade ”Tänk om man får ett barn som man inte tycker om, vad gör man då?”. Jag sa att det fina är ju att man älskar dem just för de personer de är och sannolikheten är stor att man förstår deras utmaningar då dessa med stor sannolikhet finns representerade hos någon släkting. I dagens samhälle förordas sociologiska modeller där arv inte finns, tidiga samhällsinsatser sätts in för att ge chans att förändra personer, kön är bara kroppsdelar och ägg och spermier är handelsvaror som kan plockas var som helst ifrån och har ingen betydelse i framtiden. I detta samhälle finns det inget utrymme för Plomins forskning då den visar på resultat som säger att miljön spelar väldigt lite roll för hur en människa blir. En god uppväxtmiljö kan enligt både Sariaslan och Plomin ge ökad livskvalitet, men kommer inte att påverka så mycket som man kan tro. Plomin fokuserar mycket på psykiska förutsättningar. Föräldrar med hög neuroticism får mer ofta barn med hög neuroticism. Föräldrar med ADHD får mer ofta barn med ADHD. Föräldrar med autism får mer ofta barn med autism. Föräldrar med hög kognitiv förmåga får mer ofta barn med hög kognitiv förmåga. Sedan är det som med allt annat. Det finns alltid utrymme för variation. Att blunda för verkligheten är dock en väg att gå som inte hjälper vårt uppväxande släkte framåt.
Det är dan före dan före dan före dan före dan före dan före dopparedan. Mitt lilla jag sitter och hoppar på stolen av förväntan. Hon finns där, långt inne, fast mitt planttantsjag är betydligt lugnare och håller rumpan stadigt på sitsen utan att rubbas. Jag kan sakna känslan av fjärilar i magen och den stora längtan efter lugnet efter allt hoolabaloo. Min syster frågade sig om ”allt var bättre förr” och jag svarade följande:
Bättre förr:Min naivitet, gos med barnen då de var små, orken att ha tusen järn i elden, att Mamma och Far levde, alla julkort som jag både skrev och fick, pengars värde, att fixa julklappar, häng med kompisar runt Sverige, att vara AF-morsa, Orem-bergen och allt härligt vi fått uppleva i USA genom åren, roligt att laga mat till många…
Bättre idag:FaceTime/chattar med nära och kära på avstånd, att ha vuxna barn är underbart och jag älskar relationen vi har med dem, har släppt på så många onödiga ”måsten” och lever ett liv där Förnöjsamhet är min främsta kompanjon, mitt planttantsliv, min hälsa, så mycket friare från ätstörningstankarna.
I början snurrade tankarna specifikt runt december, men sedan började de sväva ut i tankerymden. Där har de flaxat lite sedan dess. Det är så lätt att hålla sig i nostalgins korridorer eller dåtidens skamfyllda vrår. Inte är det precis förbjudet att hålla sig där, det kan tvärtom få en att må bra för stunden. Det är när ältandet tar över och tankarna börjar snurra i ilfart runt sin egen axel som ångest, oro och nedstämdhet lätt gör oss sällskap. Lika illa är det då det gäller framtiden. Visst är det fint att få drömma, planera och sätta mål, men när vi är allt för fokuserade på vad som händer sedan är det lätt att låta oron ta över eller att missa framsteg och målgångar. Det uttjatade ”att leva i nuet” är uttjatat av en anledning. Vi är många som har svårt att omsätta detta i verkligheten, att nöja oss med att stanna en stund där vi är just nu, känna in vår kropp och vårt sinne och sluta fly från verkligheten.
UnderbaraClara har i år en riktigt härlig upplevelsekalender som ger tips på vad vi kan göra för att få små korta stunder av närvaro i nuet under en tid som kan upplevas som mycket stressig för många. Visst kan det kännas kontraproduktivt att klämma in ännu en grej när tiden redan upplevs som för kort, men för egen del vet jag att det är lätt att hamna i beteenden som inte är så produktiva och att jag alltså ändå inte få något gjort. Lika bra att avbryta detta mönster och lägga in ett par minuter med något som faktiskt tillför en något istället för att vara en flykt.
Idag ser jag fram emot sådant där julande som jag själv uppskattar så mycket. Det fula tomtelandet ska få komma upp till exempel och jag tänker på hur många gånger jag varit med och satt upp ett sådant. Tanken svindlar. Just idag får mamma sitta på min axel. Jag hoppas att hon känner min tacksamhet över att hon, själva Julens Drottning, lät sin glädje för julen spilla över på oss barn. Kanske kan jag för en stund få vara både i min egen historia, i nuet och det som idag är framtiden utan att något behöver vara vare sig bättre eller sämre? Med det önskar jag dig en fin fjärde advent.
Är det bara jag som märker det, eller har försäljare gått helt bananas gällande utskick till kunder? Min inkorg fullkomligt svämmar över av erbjudanden om ”Black whatever”, REA, 40% rabatt hit och 25% dit och allt vad det är. Jag känner desperation och blir inte det minsta sugen på att köpa det de vill kränga. Just idag har jag nog inte tid, men det verkar vara dags att avfölja snart sagt vartenda nyhetsbrev.
FOMO, fear of missing out, används ofta av företag. Tänk om jag missar tidernas erbjudande? Bäst att vara prenumerant, särskilt viktig kund, poängsamlare… Jag tänker att jag borde veta bättre, inte påverkas av deras uträknade reklamtekniker. ”Om du inte köper det här nu kanske din värld faller samman, du missar tidernas erbjudande och kommer att sörja detta varje dag från och med nu.” Trots att jag vet, att jag är medveten, att jag tror att jag inte bryr mig, så reagerar kroppen och hur det nu är så verkar jag helt plötsligt tro att det är viktigt att lyssna på deras budskap.
För tre år sedan slutade jag använda Instagram då jag märkte att de teoretiska kunskaperna inte hjälpte mig att slippa min Instagram-tumme. Jag ser att det verkar vara nödvändigt att göra något liknande gällande nyhetsbrev. Det är så lätt att missa något som är viktigt på riktigt. Ja, så får det bli…
I vårt mörka lilla hörn i den smala trappan upp till övervåningen står en fuskväxt från IKEA och två fuskljus som går på batteri. De må vara fusk alla tre, men de ger stödljus och värme trots att det egentligen inte finns förutsättningar för detta här. Våra ungdomar är uppvuxna med att lära sig olika ”hacks” från YouTube. En del är riktigt användbara i det riktiga livet, det som pågår utanför den digitala världen. Ibland kan jag tycka att det är lite tråkigt att ha hunnit lära mig så mycket, att det går längre och längre mellan ”aha-upplevelserna”. Det är en naturlig del av livet och det ska vara så. Kanske är det därför jag älskar att hänga med barn? Det är livgivande att se dem uppfyllas av fascination över något revolutionerande som varit självklart för mig under så läng tid! Det bästa med Trettio tacksamma dagar är kanske just detta, att jag tar mig tid att återupptäcka insikter och fenomen som jag tar för givna. Gott så.
Vi har haft bokklubben Boktanterna vilande under så lång tid att jag knappt kommer ihåg när vi senast träffades. Jag antar att det var trevligt, det brukar det alltid vara. Till nästa träff ska vi läsa Shuggie Bain av Douglas Stuart. Jag ska inte ge mig på något slags recension här, dels för att jag fortfarande har slutet kvar och dels för att jag vill spara det mesta av mina tankar till diskussionen. (Bokklubb är toppen – första gången jag fick uppleva detta fenomen var i Kalifornien tillsammans med ett gäng lite äldre kvinnor, alla mycket intellektuella och inspirerande.) Den senaste veckan har klass kommit upp så många gånger att jag kände att jag ville skriva lite om det. Jag lyssnade inte bara på Shuggie Bain, utan också på en av Kvartals bästa fredagsintervjuer hittills, den med Bi Puranen om insikterna hon fått efter att ha jobbat med World Values Survey. Lyssna du också!
Jag funderar inte ofta över min egen klass, men ibland händer det. Förra året skrev jag till exempel det här blogginlägget som tangerar klassfrågan. Vad är då klass? ”Objektiv klass avser den klassificering av människor som görs utifrån mått såsom utbildningsnivå, inkomst och bakgrund. Subjektiv klass definieras däremot utifrån en persons upplevda klasstillhörighet; denna kan till skillnad från den objektiva klassen vara helt godtycklig. Exempelvis skulle Carl XVI Gustaf kunna känna sig som en del av en lägre klass än vad han i själva verket tillhör. Enligt denna uppdelning kan en person således objektivt sett tillhöra till exempel överklassen, men subjektivt anse sig tillhöra arbetarklassen.” (Wikipedia) Efter åren i USA har jag blivit mycket störd över intersektionalismens tävling om vem som ska vinna platsen som lägst stående och den ständiga jakten på förtryckare. Kanske handlar det om att jag i min privilegierade bubbla sitter som Marie Antoinette (för övrigt sa hon aldrig något om bakelser till folket, men det finns så många skrönor som är allt för bra för att inte tillåtas få vingar), kanske borde någon smälla mig på fingrarna eller dra ner mig från mina höga hästar. Jag vet att jag har det oförskämt bra.
Min syrra hade häromsistens ett ytterst intressant möte med en lokalkändis och fick ett långt samtal som gav inblick i något slags överklass som varken hon eller jag tillhör. Å andra sidan hade nog ingen av oss känt oss särskilt bekväm med att röra oss i de kretsarna. Otrohet av det franska slaget (mannen har en eller flera frillor vid sidan om, men skiljer sig absolut inte från frun för att hålla skenet uppe och hålla pengarna i familjen), ”fina” skolor, fester och så golf såklart.
Jag kan inte släppa den Messengerdiskussion jag hade med min unga släkting med politiska ambitioner. Detta var i samband med att Underbara Clara hade skrivit om underdogs och jag själv hade skrivit inlägget jag länkar till här ovan. Han pratade mycket på ett generaliserande plan, något som man ju faktiskt måste göra då det gäller politik. Med alla generaliseringar kommer också problemen med individerna. Hur kom det sig att det gått så bra för oss trots att vi växte upp med så många syskon och jämförelsevis så lite pengar? Flera av mina gamla klasskompisar har suttit i fängelse, varför inte jag?
”Det är många olika delar som spelar in. Ni hade det materiellt fattigt på ett plan men fick vad jag förstår mycket stöd hemifrån och mycket tid med föräldrarna. Det är annars sånt som generellt också korrelerar (negativt) med lägre socioekonomiska skikt.” ”Ni hade exempelvis stabila hemförhållanden, något som annars i väldigt stor utsträckning korrelerar med klass och materiella förutsättningar.” Om det nu är så här, varför är det många politiker som tycker att man ska ta barnen från sina föräldrar så tidigt som möjligt för att ”tvätta bort smutsen” som deras familj bidrar med och via något slags automatik ge dem en högre klasstillhörighet, eller åtminstone ett bättre liv än om familjerna själva fått större inflytande?
Skillnaden mellan kausalitet (orsak) och korrelation (samband) är något som VÄLDIGT få människor verkar förstå sig på. Marie Torstensson Levanders forskning vid Malmö universitet förklarar detta så bra i ännu en intressant Kvartal-publikation: Fattigdom orsakar inte brottslighet. Jag kom inte riktigt ihåg var jag hade läst om denna forskning, så jag googlade. Träffarna påvisade en tydlig gränslinje mellan vänsterpolitik (ta bort fattigdom så slutar folk ha det dåligt) och högerpolitik (socioekonomiska faktorer är inte svaret på alla problem). Sanningen ligger lite mittemellan och inget kommer att bli bättre om vi blundar för somliga faktorer och försöker sätta Compeed-plåster på variga sår.
Arv och miljö – denna infekterade fråga som är jobbig att gräva i. Vi kan prata om det biologiska arvet och de platser och människor som vi befinner oss i under uppväxten. DNA påverkar oss vare sig vi vill det eller ej, vi kommer alla med olika förutsättningar. Personlighetsdrag, kognitiv förmåga som bestämmer huruvida vi klarar av att komma ihåg och tänka i många steg eller ej, hög risk för beroende, psykisk ohälsa: att leda in barn ”på den väg de bör vandra” är vuxenvärldens absolut viktigaste uppgift. Citat från intervjun med Torstensson Levander: ”Brottslighet är alltså resultatet av ett samspel mellan moralvärderingar, självkontroll och exponering för riskfyllda miljöer.” Sociopater har väl en oförmåga till att förstå moral över huvud taget, men annars är det uppenbarligen viktigt att lära sig vad som är moraliskt gångbart. (O-)förmåga till självkontroll ärver vi, men det är i allas vårt samhälleliga intresse att lära våra barn jobba hårt för att nå mål av olika slag, inte att välja att råna, utnyttja eller slå ner någon för att få något man vill ha. Det svåraste att hjälpa våra barn med om vi har det svårt rent ekonomiskt gissar jag är att hålla dem från riskfyllda miljöer.
Tillbaka till klass då.
Pengar innebär en automatisk klassresa uppåt, eller hur är det? Nja, den klassiska överklassen kan ha ekonomiska problem (typ grevar med stora egendomar och gamla pengar som börjat sina) och det finns många svinrika helt utan klass (typ Kardashians). Kungligheter och adel kräver smeknamn som bara de initierade får använda, men kindpussar sitter numera i var mans plyte.
https://youtu.be/FLgS1XL1ZPg
Utbildning då, innebär en sådan en automatisk klassresa? Tja, det beror väl hur mycket man frotterar sig med den kulturella eliten. För att tillhöra den utbildningsbaserade överklassen behöver man följa vissa regler. Man behöver lära sig föra metadiskussioner för att inte avslöja sina innersta tankar och lära sig att märkeslösa lyxvaror är finare än blaffiga loggor. Man behöver lära sig hur man brukar alkohol och narkotika på rätt sätt (lite snyggt sådär i lönndom och utanför skvallerpressen, absolut inte fast i något missbruk). Man behöver lära sig hur man tar sig rätten att tala om för andra vad som är rätt åsikt utan att nödvändigtvis vara särskilt allmänbildad. Man behöver lära sig att tillhörigheten kräver att man är smal/muskulös och ”fräsch” (vad man har gått igenom i livet ska inte synas i ansiktet), men allt ska vara naturligt så det varken syns att man ägnar sig åt bulemi, överträning eller diverse ingrepp och ska NATURLIGTVIS stå på barrikaderna för alla stackars-synd-om utan att nödvändigtvis släppa in dem om de knackar på eller bidrar med sin syn på verkligheten.
Precis som med allt annat är klass något som många gånger inte går att ta på. Vilken klass tillhör jag själv? Sanningen är att jag känner mig vilsen då jag ska försöka bestämma detta. Har jag gjort en klassresa? Tja, både uppåt och neråt. Jag och maken har valt att stiga bort från den värld vi snuddade vid. Ett ständigt strävande efter mer kan naturligtvis vara peppande, men jag hittar fortfarande min superkraft i att fortfarande vara lite kunnig inom väldigt många olika områden och vårda relationer med nära och kära. När jag i veckan pratade med en släkting sa jag ”Jag hoppas jag får barnbarn någon gång.” Då sa hen ”Det hoppas inte jag, världen är redan överbefolkad.” Jag blev lite ställd, men valde att vältolka det som att hen hoppas inte få några egna barnbarn, inte att jag ska förvägras sådana. En drömvärld vore för mig att alla bara var snälla mot varandra, men att vara människa är tydligen så komplicerat att detta inte är möjligt. Sparka lite där det sparkas kan känns liksom lite allt för ofta skönt. Detta är dessvärre ingen klassfråga, utan gäller allmänt. Kanske är det där roten till mänsklighetens innersta väsen ligger? Kampen för överlevnad och tillhörighet? Jag tror jag får fråga Dolly Parton. Hon verkar ha svar på det mesta. Ha en fin helg!
