Funderingar

Funderingar runt naturliga förutsättningar.

5 kommentarer

Solen skiner och svenskar vänder ansiktet mot solen. Jag har efter att ha drabbats av basaliom runt ögonen för några år sedan insett att jag för evigt får smörja in mig i solskyddsfaktor 50 och rent allmänt vara mer observant på hudförändringar. Mycket av skadan är väl redan gjord, men jag behöver ju inte förvärra något. Jag har valt att vara tacksam över att det finns solskydd, även om det finns vissa som hävdar att naturligt är det enda rätta.

Igår skrev Clara Lidberg ett intressant inlägg om naturlighet och det verkade slå an mångas strängar. Så många kommentarer! Eftersom vi pratade om just detta då barnen var hemma över påsk var jag uppdaterad på hur jag faktiskt har insett att ämnet inte är helt okomplicerat.

Här hittar du Claras inlägg.

Jag bidrog med denna kommentar:

År efter år av studier visar att människan i grunden agerar i flock. Forskning på vad som händer om en enskild person ställer sig och stirrar upp i himlen ger precis samma resultat som man kan tro – folk ställer sig och stirrar tillsammans, för vem vill missa det viktiga? Vi delar in oss i hierarkier av olika slag, vare sig vi vill det eller ej. Att ställa sig utanför “flocken” och agera egensinnigt kan ge stor framgång, men lika väl leda till uteslutning. Det är lätt att ha regelbundna drag och inte lida av några hudåkommor och hävda att naturligt är fantastiskt. I Storbritannien finns studier som till exempel visar på att människor med svår acne har nästan 50% större arbetslöshet än normalt. Jag har ett inneboende motstånd mot alla dessa skönhetsingrepp som håller på att äta upp både plånböcker och tid, men jag jobbar hårt på att inte tänka nedlåtande rent generellt om personer som börjar förlora all likhet med “sitt naturliga tillstånd”. Alla får göra sina val tänker jag.

Min psykologsvåger sa någon gång att fuldiskriminering är vanligast av allt, för att inte tala om längd och vikt. När man inte lever i en teoretisk uppsats som så vanligt är idag är det kanske lättare att acceptera varför man väljer att fortsätta raka armhålorna efter ett sådant här inlägg (som jag ändå charmas av), eller fortsätter vara hemligt avundsjuk på personer som fötts med förutsättningar som gör det lätt att vara naturligt vacker. Jag behöver inte raka benen då jag har typ tio hårstrån på varje, men jag visar inte gärna upp mina naturliga spiror ändå eftersom de ser ut som två stockar. Jag är nöjd med att jag numera unnar mig sommarbad bland andra människor istället för att gömma min kropp. Då har jag jobbat på det i många år. Allt jag har att säga är att människor dömer och inrättar sig i hierarkier, vare sig de erkänner det eller ej. Ju fortare man accepterar detta faktum, desto lättare blir det att anpassa sig efter sina förutsättningar vare sig det kräver jobb med självförtroendet (vilket jag rekommenderar) eller anpassningar till gällande utseendeideal (där man ändå sällan når en tillfredsställande slutpunkt).

Hur tänker du om saken?

Continue Reading

Funderingar

Världens undergång?

8 kommentarer

Vart är vi på väg i världen, egentligen? Hur påverkas vi av den alltmer avancerade Artificiella Intelligensen? Det hade vi ett långt samtal om igår, sonen och jag. Modern bad om audiens hos den upptagne ingenjörsstudenten och fick en hel timme, därtill kryddad med många spännande inpass och insikter. Jag är okunnig gällande de här frågorna. AI har av många utsetts till droppen som får bägaren att rinna över gällande mänsklighetens överlevnad. Vi ofullkomliga varelser kommer hädanefter att vara överflödiga. Eller? Just igår berättade sonen om vilka otroliga framsteg som skett i den här världen bara de senaste två veckorna. Lika stort som internet och smarta telefoner? Den okunniga modern frågade och fnissade nervöst. Större, påstod sonen. Revolutionerande. Bing har introducerat en osedvanligt intelligent chatfunktion som kommer att göra denna plattform större och bättre än Google. Jag laddade sålunda ner Microsoft Edge för att testa. Då jag frågade denna chatrobot om AI är mänsklighetens undergång fick jag följande svar:

Artificiell intelligens (AI) är en maskins förmåga att visa människoliknande drag, såsom resonerande, inlärning, planering och kreativitet. AI möjliggör för tekniska system att uppfatta sin omgivning, hantera vad de uppfattar och lösa problem, med syfte att uppnå ett specifikt mål1.

Det finns flera definitioner av artificiell intelligens. Från ett psykologiskt perspektiv är det särskilt intressant hur en sådan intelligens kan efterlikna den mänskliga. En fråga som rests är om människans tankeförmåga kan reproduceras eller ifall skillnader mellan det mänskliga psyket och en digital version av detsamma är oöverstigliga2.

Det finns dock ingen anledning att tro att mänskligheten kommer att gå under av artificiell intelligens. Detta eftersom AI är programmerad för att utföra specifika uppgifter och inte har någon egen vilja eller förmåga att ta egna beslut1.

Jaha, ja, men då så, då behöver jag kanske inte vara orolig. Studenter använder förresten redan AI för att skriva uppsatser, det finns program som kan ”måla” egna bilder utefter diverse instruktioner, det finns robotar som söker, upptäcker och behandlar sjukdomar, somliga företag har helt automatiserade lager- och packcentrum, AI kan ta ut precis de fakta man behöver också i tunga textsamlingar, ”telefonen” (aka AI) kan analysera bilder och sortera dem på var de är tagna, vilka som finns med på bilderna och så där fortsätter det. AI är här för att stanna och människan är trots det fortfarande vanligt förekommande runt hela jorden.

Vi lever nu i en värld där människor visar sig genom olika filter som alla strävar efter samma skönhetsideal och samtidigt uttrycks åsikter gärna helt ofiltrerat. Vi strävar efter odödlighet, accepterar inte kroppens förfall, överger odlingsmark till fördel för bidrag från ett allt mer globalt ledarskap, har nog aldrig varit så egofixerade och får uppmaningar som tyder på att alla bör underkasta sig den allmänna värdegrundsamöban. Filmer i The Stepford Wives anda skrämmer. Ska vi människor förlora det som skiljer oss åt, ger dynamik i människors förhållanden med varandra, stöpas om till något slags ideal där det inte finns utrymme för muterade protrombingener (som hos mig), Downs syndrom (som i Danmark), eller vad det nu kan vara? Ska vi scanna ägg och spermier och sedan operera om det som trots allt inte blev bra? Ska vi överlämna till AI att komponera perfekt modulerade symfonier och livsomvälvande konstverk? Kan vi sluta ta ansvar och låta AI lösa problem både på individ- och samhällsnivå? Kan AI bota svält, missbruk, känslor av meningslöshet och våld?

Jag vet att jag kan köpa tjugo par strumpor för 129 kronor på ÖoB, och ändå envisas jag med att sticka ett par sockor som tar många timmar att göra klara. Just detta ger mig ändå hopp om att Artificiell Intelligens kan bli mest bra för mänskligheten, precis som hjul, stål, elektricitet och internet blev det. Jag tror inte vi behöver slänga oss själva ner för ättestupan. ”Den sista tiden” kanske är här, men jag väljer att vila i förtröstan om att också AI blir något som i längden gör mänsklighetens liv bättre. Den som lever får se.

Continue Reading

Funderingar

Människan är en byggarbetsplats.

Inga kommentarer

Det är så spännande att följa brorsans bygge här på granntomten. Det känns nästan som magi att det nu står ett hus med väggar och dörrar på plats där det förut bara var snår. I jobbet använder jag ofta metaforer för att visa och förklara olika fenomen. Kanske var det då inte så konstigt att jag vid gårdagens besök såg ett helt liv utspela sig framför mina ögon.

När vi börjar vårt liv får vi hjälp att lägga en god grund. Vi behöver bra grundmaterial, inget fuskbyggande här inte, tack. Det räcker dock inte med det. Marken behöver vara väldränerad och isolerad och gjutningen kräver precision. Hur dyrt råmaterialet än är skiter det sig om inte marken är väl förberedd. Med den här bilden är det lätt att förstå varför somliga kan få lida under lång tid för att föräldrarna mått dåligt, inte skött sitt uppdrag eller bara gjort fel.

För att dra igång ett nytt bygge är det nu för tiden i princip nödvändigt att få tillgång till elektricitet. Energikrävande instrument gör att allt går mycket fortare och i många fall kan ske med större precision. Var har vi vår egen huvudkälla? Är det här livet kanske så komplicerat att fånga för att det inte räcker med en huvudkontakt? För att få fullt energipåslag behöver vi sova, äta, motionera, känna trygghet, ha ett socialt sammanhang o.s.v. Har vi sömnproblem eller vet att vi inte sköter vår kost kan vi åtminstone rent teoretiskt förstå varför vi inte mår bra även om det inte alltid är helt lätt att åtgärda.

Tänk nu att allt funkar som det ska, eller åtminstone delvis, för att vi ska få energi till varje ny dag. Då har vi de här kluringarna. Alla signaler ska nå fram utan att tjuvström dras någonstans. Allt ska vara rätt kopplat. Ibland är det inte det. Vi har kanske inte fått uttrycka våra känslor. Det finns en giftig relation som får oss att tro att vi är värdelösa. Vi lider av svår fysisk, andlig eller mental ohälsa. Vi lider av PTSD, något som helt kopplar om elektriciteten i hela systemet. Det finns många olika kontakter som kan vara felkopplade.

När allt det grundläggande är klart kan vi börja bygga på det som ska stå stabilt då det blåser, skydda oss då snö vräker ner eller solen gassar. Vattenpasset hjälper oss att se till att allt hamnar där det ska. Det är viktigt att lära sig hantera svårigheter, att vi föräldrar inte bara sopar framför våra barn för att de inte ska få komma i kontakt med ”skit”. Resiliens är ett modernt uttryck, på ett sätt kan vi säga att här har vi att göra med motståndskraften vi behöver för både kropp och själ. Ta emot svårigheterna och palla trycket. För att inte behöva börja om från början utan bara lägga tillbaka avblåsta takpannor eller måla om fasaden, eller för att helt enkelt inte ruttna, behöver vi lära oss hantera känslor och sköta våra relationer. Bygga på värderingar, vilken moral och etik vi vill leva efter. Bygga upp vårt immunförsvar. Öppna upp oss för det förunderliga i livet.

Sedan börjar vi komma till hur vi ska se ut på alla andra, men också hur mycket vi väljer att låta andra se. Vill vi leva ett liv i mörker, eller ett i ljus? Till hjälp kan vi investera i stadiga, energieffektiva fönster som inte läcker värme, men samtidigt låter oss ta vara på det ljus som solen, våra medmänniskor och det vackra i livet bjuder på. Balans. Kärlek. Fönster som går att putsa då livet ter sig grådaskigt och trist för att de täckts av smuts och skräp av olika slag.

Med jämna mellanrum behöver vi städa och organisera under byggprocessen. Sopa, tvätta, slänga ut, köpa in. Tänka om då det inte riktigt blev som vi tänkte, trots proffsiga ritningar och goda intentioner. Sopkvasten räcker långt, men ibland får vi ta till starkare doningar. En byggdammsugare är dyr, men mycket effektiv. Precis som bra terapi, alltså.

En dag står bygget klart. Eller vi tänker att det borde vara klart. (Här är huset som brorsan senast tog sig an, alltså vårt hem.) Det mesta är på plats och fortsättningsvis handlar det mer om ytskiktsfix än vad som händer i grunden och innanför kakel, golv och tapeter. Sängkläder och handdukar ska tvättas, hygienen skötas för att inte exempelvis skadedjur ska ta över och förstöra allt jobb som lagts ner på bygget. Men arbetet fortsätter, allt intill sista andetaget. Jag är verkligen tacksam över att jag kan se på människan på detta vis. Det hjälper mig hantera både mig själv och mina medmänniskor (inklusive mina klienter) med större förståelse. Den största insikten i detta är kanske att även om någon annan har tapeter och inredningsdetaljer som är riktigt fula i mina ögon så betyder inte det att allt det grundläggande inte är på plats… Det betyder bara att vi inte har samma smak. Och det är helt okej, eller vad säger du?

Continue Reading

Funderingar

Vad rör sig i någon annans sinne? Och ditt eget?

2 kommentarer

Igår åkte jag hemifrån för jobb i Kalmar vid 14-snåret, men innan dess satt jag och försökte få reda ibland mina bilder och höll att på bli gaaaaalen! Importerade närmare 3500 bilder till datorn och stod efter det med 200 färre bilder på telefonen är innan överföringen. Nu har jag 33 000 dubbletter i Bilder-albumet på min stationära dator och fattar ingenting. Innan jag har tagit tag i dubbletterna vågar jag inte börja ta bort bilder i telefonen som kanske, kanske inte flyttats till datorn? Somliga foton finns inte bara i två, utan SEX versioner. Suck, alltså. Och specialprogram som letar körde jag för inte så länge sedan, men det verkade ju snarare ha gett mig fler dubbletter än färre.

Hur som helst, eftermiddagen och kvällen bjöd på en blandad kompott. Jag kom hem efter 22.30 och hade ont i magen för att jag hade skrattat så mycket, men innan dess hade det också förts allvarliga och spännande samtal av olika slag. Inte jobbsamtal, utan mammasamtal, mentorssamtal, samma intressen-samtal och godvänsamtal. Foto- och videopåminnelserna om härliga och svåra dagar skakade upp vissa känslor, samtalen andra. I vanlig ordning lyssnade jag på härlig musik på hög volym under en av de timmar jag satt i bilen, men pratade även i telefon.

Det kändes som att det hade gått en hel helg sedan jag steg upp tidigare samma dag och i den helgen rymdes det händelser från flera andra liv där jag i mångt och mycket var en annan version av mig själv. Jag känner stor kärlek till den flicka och den kvinna jag var då och är samtidigt så glad över den jag är idag. Tacksamhet gjorde för mig all skillnad i världen, lärde mig bli vän både med mig själv och livet. Jag har blivit undervisad om vikten av tacksamhet sedan jag var ett litet knyte, men inser att det inte var förrän 2012 som poletten trillade ner. Därför fortsätter jag predika vikten av detta mentala ”tillstånd”. Kanske har inte heller din polett hittat ner till myntinkastet än?

Continue Reading

Funderingar

När man måste räkna efter.

2 kommentarer

Idag är det sex år sedan Far somnade in, kilade vidare, drog sitt sista andetag, nådde fram till de gröna ängarna där han fick vila. Han finns inte längre med oss här på jorden. Detta är något vi måste leva med och även något som jag faktiskt lever med utan att ifrågasätta det. Så blev det, helt enkelt. Att jag var tvungen att dubbelkolla hur många år som förflutit sedan 2017 är ett säkert tecken på att tiden har gått. Jag är glad över att inte ha stått stilla under de här åren och jag är även tacksam över att den här oönskade händelsen gett mig ett rikare liv i den mån att jag har fått en annan förståelse för vad döden innebär i en människas liv. Att döden går att hantera på så många olika sätt. Att döden är sorg och saknad, smärta och ren ilska. Att döden är oundviklig, men att en människa inte ”tar slut” efter denna. Att döden kan ge lättnad och ljus. Att döden kan lära en ödmjukhet inför det som är större än en själv. Att döden kommer med ifrågasättanden av olika slag. Att döden kan föra samman och knyta ihop. Att livet är villkorat, att det i livskontraktet inte går att undvika döden. Hur vi sedan använder all denna kunskap är upp till var och en. Om vi vill sitta och räkna ner och vänta på det oundvikliga. Om vi vill, eller orkar, leva som att varje dag var den sista. Vissa lever i ödmjukhet inför livets skörhet, andra utmanar denna skörhet för att växa. Åter andra låter bara tiden gå och är nöjda, eller missnöjda, med det. Tack Far för allt! Din fysiska närvaro är ofta saknad, inte bara av mig.

Akvarell av min extrasyster J.

Continue Reading

Funderingar

Bejbi, bejbi.

Inga kommentarer

Sedan jag var liten själv har jag älskat bebisar, småbarn och lite större barn också för den delen. Jag kan inte längre klargöra för mig själv om detta beror på att jag hade så många småsyskon att jag fick intala mig själv att de var roliga att hjälpa till med för att kunna hantera mitt liv bättre, eller om jag faktiskt bara gillar att hänga med barn. Det lutar åt det sistnämnda. Jag vet många som har varit nödda och tvungna att tillbringa mycket tid med småbarn, men som inte tyckt bättre om dem för det.

Jag kan inte säga precis vad det är som gör att jag gillar det yngre släktet, men min fascination för kärnan i att vara människa tror jag har mycket med det att göra. Finns det något mer spännande än att titta in i ett litet barns ögon och börja kommunicera? Somliga får man gå mycket varsamt fram med, andra härjar orädda fram och möter andras blickar med rakhet. Du kan inte lura ett barn att tycka om dig, utan får förtjäna deras förtroende. Vuxna människor är både bättre på att dölja i ena änden och manipulera i den andra, med småbarn får du paketet oredigerat.

Min lillastesyster kom till världen bara knappt fyra år innan det var dags för mig själv att bli mamma. Det påverkade definitivt min relation till henne och egentligen tror jag inte det var förrän våra föräldrar var inne på sina upplopp som hon känslomässigt på riktigt blev min syster istället för ett syskonbarn. (Med det kan jag tala om att jag ÄLSKAR mina syskonbarn och verkligen försöker lägga manken till för att skapa egna relationer med dem alla.) Alla våra tre barn har henne till sin idol och hon är definitivt en storasyskonfigur för dem. Tänker att det finns några basala människokunskaper som alla borde tillskansa sig innan de tar sig an vuxenlivet: hur man tar hand om ett litet barn och hur man tar hand om någon som blir liten på nytt. Att se alla lager, få uppleva ödmjukhet inför livscirkeln och se vikten av alla åldrars betydelse ger en extra dimension till livet. Jag tänker att jag mycket hellre hade haft min 30-åriga syster till psykolog än vilken 50-åring som ägnat vuxenlivet åt självuppfyllelse som helst. Jag menar att det är mycket viktigt att lära sig förstå sig själv, men i dagens samhälle fokuseras så mycket på jaget att det lätt slår över till egoism och fullt fokus på rättigheter. Min övertygelse är att vi blir helare jag om vi förstår helheten och vår roll i samspelet med andra människor, och då får vi också förståelse för vad som är de mänskliga skyldigheterna. (Var finns förresten listan på dem?)

Jag kommer så väl ihåg den här stunden. Det hade på riktigt gått upp för mig att livet var för evigt förändrat. Jag hade den stora turen att få uppleva den där känslan som väl alla drömmer om, men som faktiskt inte infinner sig alla gånger då den nyfödde ligger där på magen. Jag kände mig alldeles översköljd av kärlek och tyckte att den plirige lille mosige killen på min mage var det vackraste jag sett i hela mitt liv. (Maken höll på att svimma då han först trodde det var något fel på lillens huvud – ett nyfött barns skalle får ju ofta en lite konformad form.) Det var här jag fattade att det fanns en kärlek kvar som jag inte riktigt hade förstått kraften i, den mellan mor och barn. Att denna kärlek också öppnade upp för starka känslor åt andra hållet var kanske inte lika väntat. Att vara mamma har bjudit mig på mina bästa stunder, men också mina svåraste. Jag förstår den oro min mamma kände för alla sina barn och barnbarn, men min väg att gå har blivit att försöka ge barnen styrka att hantera svårigheter. Livet blir inte lättare för att deras mamma också är ledsen eller känner sig tyngd över samma problem som de ska hantera. Men det är en fundering för en annan dag.

Continue Reading

Funderingar

Var vid gott mod, kära med-lantis.

Inga kommentarer

”Stockholmare är smartare än lantisar.” Så sa hon den där gången, Anna Kinberg Batra. Det har gått nästan 25 år sedan uttalandet, men det lever fortfarande starkt. Jag har inte rätt att påstå att detta är något Kinberg Batra står för själv längre. Hade jag varit hon hade jag kanske helst försökt glömma vad jag sa där i teve för längesedan. Att hon dessutom hävdade att det fanns undantag genom att ta upp Carl Bildt som faktiskt är från Halmstad gjorde kanske inte saken bättre. Möjligtvis blev en och annan västkustbo lite mer välvilligt inställd, vad vet jag? Eftersom jag både varit nästan stockholmare och några olika slags lantis genom åren tänkte jag ge mig på en analys av mig själv för att se vilken kategori jag kan tänkas tillhöra.

Jag är född på BB i Karlskrona, en gudsförgäten håla i det sydöstra hörnet av Sverige, och bodde mina första år på ön Långö som tillhör ”stan”. Uppenbarligen inte Stockholm, men du fattar. Som treåring emigrerade jag med mor, far och lillebror till den ännu mindre hålan Bostorp, på gränsen till den något större hålan Spjutsbygd. I Spjutsbygd fanns Eddes livs med manuell chark och en nedlagd tågstation, så något slags storstadsvibbar fanns i vardagen. Många gånger om dagen dundrade tågen till och från Karlskrona förbi och tillförde med all säkerhet intryck från den stora, vida världen. Mamma älskade att resa och fick då och då husmorssemester för att resa till Italien eller USA, en gång till och med Peru. Detta gav hela vår familj intryck som säkert påverkade vårt undermedvetna åt ett mer intellektuellt håll. Vi fick ju till och med härliga klädpaket med amerikakläder skickade till oss! Det går dock inte att komma ifrån det faktum att vi tillhörde de så kallade bushabarnen. Inte ens Rödebyborna tyckte vi var något att ha.

Som artonåring flydde jag min inskränkta miljö och begav mig till stora staden Växjö. Jag bodde i förorten Teleborg som härbärgerade högskolan (den som numera titulerar sig Linnéuniversitetet, bara det säger väl något), något som per automatik badade mig i intellektualism och upplysthet. Efter tre och ett halvt år vill jag nog påstå att jag var lite mer värd(efull). Inte för det jag hade lärt mig vid det mindre tjusiga lärosätet, utan för alla härliga möten jag haft med spännande människor från alla möjliga håll i världen. Några av de bästa var ett par handledare nära pensionsåldern som båda levde och verkade där de var födda och uppvuxna. De hade tagit världen till sig och bjöd sina elever på trygghet, stabilitet, ordning och reda, en lust till lärande och uppmuntran i rikt mått. (Detta skiljer sig inte från det jag hade fått från hem och skola i de hålor jag hade levt mitt liv så långt, men ändå.)

Efter att ha jobbat i Flymen i ett halvår (jag vill inte ens gå in på hur nedvärderande gemene karlskronit ser på denna lilla by och dess invånare) och ha fått en intensivkurs i världsvanhet genom samspelet mellan två av mina kollegor kände jag mig mer än redo att flytta till Stockholm. Jo, för så sa jag. Att jag skulle flytta till Stockholm. Södertäljebon som blev en av mina första vänner där upplyste mig om att Tumba är Tumba, inte Stockholm. Att ett ställe ligger längs pendeltågslinjerna som tar en in till den upplysta huvudstaden ger inte dess invånare rätten att kalla sig stockholmare. Nej, det är ”innanför tullarna” som gäller. Å andra sidan fick jag i Tumba uppleva att en granne blev mördad och detta är väl ändå lite världsvant och intelligenshöjande?

Så där fortsatte det. Jag flyttade lite mellan ”Silicon Valley”, en gång världens tech-hjärta, och förorten Flemingsberg (närmare Stockholm och granne med det upphöjda universitetssjukhuset Karolinska som vid den tiden kallades Huddinge sjukhus och som ligger på ett ställe där de fick förbjuda pitbull-terrier ute efter klockan 18) för att sedan dra vidare till storstaden Philadelphia och världens bästa business-skola Wharton. (Även här fanns behovet att hävda sig. Varför säga att man går på UPenn [University of Pennsylvania] då man kan specificera att man tillhör de riktigt upphöjdas skara?) Ja, alltså, det var inte jag utan maken som stod för hjärnan, men kanske blev jag lite smartare av att umgås med alla dessa smarta människor som tagits in i gemenskapen från Stockholm, nej förresten, jordens alla hörn?

Efter att ha levt fattig i plånboken och rik i sinnet i Philly i två år bar det av till en 70-talsvilla i Snättringe. Snättringe ligger ännu snäppet närmare ljusets stad Stockholm, men inte gjorde det mig till stockholmare. Däremot kan jag stoltsera med att ha skänkt världen en infödd stockholmare, han som kom till världen på SÖS mitt under Midnattsloppet. En av arvingarna föddes på det förut nämnda universitetssjukhuset i pitbull-förorten. Den tredje stackaren föddes på Karlskrona BB som sin lite osmarta moder, men att hon numera lever sina dagar i Haninge kanske förbättrar oddsen för ökad hjärnkapacitet?

Från Stockholmsförorten Snättringe bar det av till den lilla hålan Orem (alltså, för de upplysta kalifornierna är Orem en håla trots sina närmare 100 000 invånare) där jag upplevde att jag hade chansen att hitta delar av mig själv som jag aldrig hade trott skulle finnas där. De som hjälpte mig hitta hem var från Lyckeby (förort till Karlskrona), Finland, Vermont, Idaho, Utah, Kalifornien, Mexiko, Colombia, Kanada… Tänker jag riktigt intensivt kanske någon stockholmare hittar dit, men jag tror inte det.

Så småningom var cirkeln sluten och jag hittade tillbaka till Blekinge och Sturkö. Nu snackar vi riktiga landet, till och med namnet på den lilla ”by” jag bor i bekräftar detta. Uttorp. Känn på det. Jag är fortfarande inte stockholmare, utan verkligen lantis. Kinberg Batra hävdar kanske inte att jag per automatik är dummare för att jag titulerar mig lantis? Frågan är om jag ens räknas till lantis av lantisarna själva? Ryktet går att man inte blir riktigt accepterad om man inte är minst tre generationer ö-bo, och när min mormor flyttade härifrån bröt hon denna viktiga kedja.

Hur som helst har jag nu kommit till vägs ände. Jag är uppenbarligen inte stockholmare. Med erfarenhet av människor från olika håll i världen landar jag i att generaliseringar liknande den som Anna Kinberg Batra gjorde är helt värdelösa. Ge mig en smart stockholmare så ger jag dig en dum. Ge mig en dum lantis så ger jag dig en smart. Vi är alla ansvariga för att ta vara på våra liv oavsett var vi bor. Med det stämplar jag ut för att göra mig redo för min första klient för dagen. Jag kanske borde upplysa om att jag är lantis för att ge hen chansen att leta efter en ny samtalsterapeut?

Continue Reading

Funderingar

Avundsfrisk, rätta dig i ledet och alla är idioter.

2 kommentarer

Efter en väldigt lång natts sömn vaknade jag utan huvudvärk, men med kettlebellträningsvärk. Jag har ”gärna” ont av träningsvärk, det är åtminstone tecken på att jag gjort något vettigt. Jag kommer i princip aldrig ihåg vad jag drömt, men i morse var jag i något slags gränsland där jag åtminstone måste ha varit nära min hjärnas mest upptagna neuroner. Jag hade så många tanketrådar igång! Ovanligt för någon som är så ensidig i sitt tänkande. Då menar jag inte att jag bara tänker på samma sak hela tiden, utan snarare att jag tänker jättemycket och ofta, men fokuserat på ett ämne i taget.

  • Min systers ord avundsfrisk blommade för fullt. Jag tänkte på alla som jag unnar härliga upplevelser, upplevelser som jag inte hade haft något emot att vara delaktig i själv. Det finns inget vackert i avundsjuka, även om inte missunnsamhet per automatik är inkluderat i det. Med ordet avundsfrisk klargörs det dock väldigt tydligt att det rör sig om något man gärna vill uppnå eller ha utan att framstå som girig eller avig. Avundsjuka kan vara en stark drivkraft för somliga personer, mig drar denna känsla bara ner i geggamoja. Avundsfriskhet kan däremot ge mig tips att hänga upp min framtid på.
  • Kommunism är ondska förklädd i godhet. Just avundsjukan verkar göra det omöjligt att dela lika. Ambition är inte per automatik lika med maktgalenskap, men jag undrar varför det ofta anses vara bättre att vara lat än ambitiös. (Dra funderingen till sin spets så kanske du ser samma som jag.) Tanken väcktes säkert av att en körkompis undrade varför jag engagerar mig så mycket i det som jag kallar trivsel för kören. Hen tyckte att jag skulle ge andra fler uppgifter (vi är redan en kommitté med mycket kompetenta människor). Jag funderar på att föreslå att hen får bli trivselansvarig, hehe.
  • Varje morgon gör jag exakt samma sak: fyller på vattenkokaren och sätter igång den, går på toa och förbereder sedan mitt te, oftast Yogi eller Pukka, aldrig svart eller grönt te. Jag dricker det med iKaffe (lite tjockare havremjölk) och tycker det är lika gott varje gång. Just idag vaknade jag dock i varm choklad med grädde-mode. (Det blev för övrigt ingenting med det.) Hela mitt sinne var uppfyllt av mjuk och len choklad. Jag är alltså ingen direkt chokladmänniska. Nu låter det som att jag inte gillar choklad och det är helt, helt fel. Jag älskar mörk choklad och tackar inte nej till den ljusa sorten. Däremot hade det känts mer naturligt att hela mitt sinne var uppfyllt av lakrits eller kanske perfekt stekt halloumi.
  • Läste en artikel om Brené Brown precis innan jag somnade, så kanske var det inte så konstigt att uttrycket ”alla är idioter” dansade framför mina ögon. Dock var det denna gång ej knutet till känslan som brukar tillhöra, den då jag vill flytta till en öde ö och överge mänskligheten och dess märkliga egenheter. Nej, idag kan jag sitta lugnt i båten. Jag fortsätter tro det bästa om folk. Varför sänka mig till en nivå där jag inte vill uppehålla mig? Jag förväntar mig att alla gör sitt bästa och somliga har inte större kapacitet än att kissa sina medmänniskor på skorna. De har liksom aldrig lärt sig att bli rumsrena.
  • Det sista jag kan komma ihåg från drömmarnas land var ett par byxor som ligger vid symaskinen och ska läggas upp. Hundtandsmönstrade i svart och vitt, alldeles för coola för mig. Men just därför ser jag fram emot att ta på mig dem! Varför ska jag rätta mig i ledet? Har jag inte gjort det nog i mitt liv?

Med detta får jag önska dig en fin söndag. Det tänker jag ha!

Continue Reading

Funderingar

På väg.

Inga kommentarer

Flygtur helt utan skam. Ren glädje, så fri där uppe i hörnet på vardagsrummet i vårt trygga hem. Maken önskade sig ett flygplan i julklapp och jag bangar inte en utmaning. Gillar också denna vän! Propellern där framme har försvunnit på vägen, men det går bra ändå. För mig får flygaren i julklappsplanet symbolisera hur livet ser ut. Det är bra att ha tydliga mål, men att vara öppen för att målbilden kan ta sig egna uttryck och leda till något som inte riktigt liknar det man såg för sitt inre ger en extra dimension till livet. Idag drömmer jag, drar upp riktlinjer och försöker fokusera på sådant som inte är roligt, men viktigt.

Continue Reading

Funderingar

Det är KÖRT! Eller?

Inga kommentarer

Tänk ändå hur makalös naturen är, hur motståndskraftig och uppfinningsrik den är i all sin komplexitet! Uppenbarligen är klimatångest något som gör mångas liv oerhört smärtsamma att leva. Andras flygresor får dem att i förtvivlan se polarisarna blöda ut mitt framför sina ögon och de tar beslut att sterilisera sig för att själva inte bidra till en snabbare än nödvändigt undergång. Jag har många omkring mig som ser jordens och/eller mänsklighetens undergång inom en nära framtid. Somliga förbereder sig för tuffa tider och flyttar ut i obygden, andra profeterar för andras omvändelse, åter andra hänger sig åt stor ångest medan deras liv förvrids av avundsjuka på alla som inte känner samma och ger sig av på solresor under Sveriges tristtråkigaste dagar. Här kommer några av de undergångsdatum som det aldrig blev något av:

År 500

År 1000

År 1284

5 april 1534

År 1600

År 1914

20 augusti 1967

År 1975

Juli 1999

1 januari 2000

21 december 2012

År 2016

Uppenbarligen har varken Nostradamus, Jehovas Vittnen (flera gånger), Mayafolket, Martin Luther, Al Gore, min morfar eller någon av alla de andra haft rätt, åtminstone inte än så länge. Här har du ett gäng andra som inte heller haft rätt angående sina domedagsprofetior (jag ber om ursäkt att sammanställningen är gjord av Fox News).

Finns det något jag tjatat sönder är det väl ”gräv där du står”. Att låta andras handlingar och livsval förbittra och förpesta ens liv bidrar till så mycket elände. Jag ser det på nära håll och jag ser det på samhällsnivå. Samtidigt ser jag en värld där vi gärna sätter våra barn framför en padda för att få ”egentid”, ett samhälle som bygger på teorier som faktiskt inte stämmer, ett system som uppmanar till hjälplöshet och en vuxenvärld som övergett barn och ungdomar och lyft över dirigentpinnen till arga människor som skriker högst. Ja, men varsågod. Som du sår får du skörda. Nu ska jag andas en stund, lugna mina hormoner och sätta mig och jobba. Kanske går jag ner och plockar lite grönkål i landet också. Tack kära jord för allt som du ger mig! Jag lovar att fortsätta klia din rygg så kan väl du klia min?

Continue Reading