Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Jag vet att jag kan. Jag vet att jag kan. Jag vet att jag kan.
Och här gråter jag. Spara tills du behöver rensa tårkanalerna.
Koppången. Älskar Per-Erik Moraeus musik och Py Bäckmans text tillsammans med Helen Sjöholms röst. Så vackert.
Hahaha! Briljant, galet och väldigt störande.
Jag och dottern diggar country tillsammans i bilen. Z 104. Maken säger att det är nu, i detta nu, som hans och mitt liv verkligen vävs samman. Hans vurm för drömlivet med cowboysare, fria vidder och pickadoller och min kärlek till countrymusiken. Min kärlek till hårdrocken har jag liksom fått lura på honom. Resten av musiken var inte så svår, han var ändå DJ med en ansenlig samling plattor. Ja, samlingen bestod av synthmusik. Det var ju den lilla detaljen. Alla vet att det på åttiotalet bara fanns två sorters människor. Antingen var man hårdrockare eller så var man synthare. Jag var visst varken eller. Jag lyssnade ju på Dolly Parton! Hahaha. Alla pojkar, män och karlar inblandade i mitt liv efter 1985 var däremot hårdrockare och jag var nog lättpåverkad. Dessutom hatade mamma hårdrock. Hade det kanske med saken att göra? Nåja. En liten julvisa måste jag ju bjuda på. Den har varken något med hårdrock eller country att göra, men ungarna sjunger finfint tycker jag. Stuffe – jag struntar i vad du tycker om a cappella. Kom ihåg att du fick (eller ska få) det bästa mobilnumret i Sverige.
Hur gör man då ena jullådan, den viktigaste, av misstag blivit kvar hemma samtidigt som man har ett nytt hemma borta? 14-åringen är inte lika pessimistisk som mamman. Mamman sörjer Lisa Larssons lussetåg och barnens alla julgransprydnader som vi samlat till dem sedan vi bodde i Philadelphia. Dottern säger att det ordnar sig. Vi köpte röda julkulor på IKEA och nästa vecka ska vi göra långa popcorngirlanger. När vi var på Hobby Lobby för att köpa filt till samma dotters syprojekt visade det sig att de hade en massa julgrejer till halva priset. Vi köpte roliga silkespapper som ska pysslas ihop till de finaste smällkarameller som tänkas kan. Annars köpte vi inte så mycket. Den amerikanska countrystilen är inte riktigt i min smak och den amerikanska the-more-the-better-stilen är verkligen inte i min smak. Lika så bra det. Det känns onödigt att lägga ut pengar på något som vi redan har, men samtidigt är det viktigt att vår jul här blir mysig och hemtrevlig, så där som vi är vana vid. Jag väntar in min (Japp, MIN!) KitchenAid i Metallic Chrome så jag kan börja baka igen. Det var inte så pjåkigt med Black Friday ändå. $100 rabatt på en maskin som kostar $429 är en rätt fin rabatt. (Jag handlade under de sista skälvande minuterna av rabattdygnet…)
I kväll var jag och Elina bjudna på ”A Christmas I remember”, en kväll med ett fantastiskt julprogram av och för kvinnor i alla åldrar. Wow! Vilka historier vi fick höra, och vilken vacker musik! Jag gillar att vara här. I kväll påmindes jag om hur det alltid finns någon som har det sämre. Att vi inte har några julgransdekorationer är ju faktiskt inget problem. Att inte kunna köpa julmat till sin familj är däremot rätt tungt. Vi måste helt enkelt se till att hitta vägar att hjälpa. Det finns många runt omkring oss som har det tufft ekonomiskt. Vem kan du hjälpa?
I lördags var vi på julkonsert tillsammans med våra kompisar/familj inne i Salt Lake City. Det var riktigt mysigt. Soligt och fint, så pass att folk gick omkring i t-shirt och shorts mitt på dagen då vi kom dit. Helt otroligt… Det var julpyntat överallt och jättefint om kvällen då det blev becksvart och allt lyste upp. På dagen var det lika varmt som en medelsvensk majdag. Knäppt.
Något de är bra på, de där amerikanerna, är ljussättning. Det finns så många vackra träd med små lampor i alla möjliga färger här. Jag gillar bäst de varmgula, vanliga lamporna, men de röda och blå pockar ständigt på min uppmärksamhet… Allt som inte blinkar är rätt fint faktiskt! Till och med de slingor som har små lampor i mixade färger. Sch. Säg inte att jag har erkänt att jag gillar sådana.
Vi hann springa inom det alldeles nyöppnade och hippa H&M i tjusiga köpcentret City Creek för att köpa strumpor. Jag gillar nämligen inte de tjocka tennissockar som man annars hittar överallt och det verkar inte heller som resten av familjen är speciellt förtjust i dem.
Sist vi var här fanns inte City Creek. Då var hela det här kvarteret nedstängt inför de stora ombyggnationerna. City Creek marknadsförs med Fine Wine and Dining. Tja, lite för tjusigt för mig, men kul för alla med tjocka plånböcker. Ljussättningen föll mig dock helt i smaken, så jag tror att jag och tjejerna åker in en gång till innan jul för en liten shoppingrunda.
Trots det tjusiga skrytbygget tycker jag fortfarande att templet mitt över gatan är mycket finare. En av de vackraste byggnader jag vet faktiskt…
För övrigt är det dags att sätta igång det seriösa julandet nu. Jag har inte lust, men det kommer kanske. En liten julsång får du här trots min olust. Hushållsassistent är på gång från Amazon, så har vi tur blir det lussekatter till första advent. Det blir det ändå, förresten. Jag får sätta någon med en frisk högerarm att slå degen om maskinen inte hinner fram. Det ordnar sig nog.
Har du läst Les Misérables? Har du sett musikalen? Tänker du se filmen som kommer ut i jul? Vi var i London för några år sedan och satt längst fram i teatern och det kändes som att vi var med på riktigt. Förberedelserna inför teaterbesöket var ”sådär”. Jag hade inte läst Samhällets Olycksbarn och det enda jag visste om historien var det jag hade lärt mig i skolan (inte särskilt mycket, eller så var det bara jag som inte var engagerad). Maken hade fått mig och barnen att lyssna på musiken från Londonuppsättningen och han hade också gått igenom de olika karaktärerna för att vi skulle veta vem alla på scenen var. Det var välinvesterad tid. När ridån gick upp blev jag indragen i dessa människoödens liv, jag var där på riktigt. Jag tror aldrig jag har hulkat så någon gång förut… Efter föreställningen var jag alldeles förstörd, fast på ett bra sätt. Ibland är det skönt att riktigt få gråta ut, eller hur? Alla tårar som ackumuleras av olika anledningar behöver rensa, både bildligt och bokstavligt!
Les Misérables – här får du några smakprov på vad du har att vänta dig om du väljer att gå på samma film som vi i julhelgen. Jag vågar lova att det blir både annorlunda och speciellt och jag tycker mig se att personerna som har castat har gjort ett utmärkt arbete… Här är den riktiga trailern.
Vill du lyssna på mina favoritstycken har du dem här:
On my own – Olycklig kärlek. Suck.
A little fall of rain – Hur sorgligt kan det bli?
Do you hear the people sing – För alla dagar då allt känns skit.
Äh. Lyssna på hela inspelningen. Jag tackar mänskligheten för allt elände, Victor Hugo om satte sin historia på pränt och Claude-Michel Schönberg som gjorde musiken. Alain Boublil, Jean-Marc Natel och Herbert Kretzmer skrev musikaltexterna på franska och engelska, så jag tackar dem också. Ja, det var väl det.
Vackert, bara vackert. Levande blommor är fint det.
Något annat som är fint är gamla par som håller hand… De här kom skruttande över parkeringsplatsen och de var så söta!
Idag började Julen här i USA. Jag orkade inte med någon Black Friday-shopping, men mat behövde vi fylla på med. Denna stackars tomte stod och plingade lite halvhjärtat med sin klocka utanför Smith’s. Han fick en hel del pengar, men jag tror att han skulle få ännu mer med lite mer engagemang!
För mig börjar julen inte förrän till Första Advent, men julstjärnorna var billiga idag och med tanke på hur dåligt affären sköter blomsteravdelningen tänkte jag att det var bäst att få hem ett par krukor om de skulle kunna överleva till nästa helg. Vi får väl se om jag lyckas. Den ena busken började fälla blad redan i kundvagnen på väg till bilen. Suck.
Inne julstjärnor, ute frasiga löv på marken.
Längst upp på bergtopparna ligger snön kvar efter ett par snöomgångar. Själv gick jag omkring med bara en tjocktröja på mig idag utan att frysa, så just nu känns inte värsta kalla vintern speciellt nära.
De här sötnosarna bor ett par hus längre bort på gatan. Vet du vilken ras det kan tänkas vara? Grannarna som vi var hemma hos, inte hästägarna, sa att de INTE är shetlandsponnyer i alla fall.
Titta! Hur söt som helst. Och pytteliten.
Mer berg. Jag vet att det inte går att visa hur fint det faktiskt är, men du får tro på mitt ord.
En bit längre bort bor den här ståtlige herren. Fast han blev sur på det här fotot. Inte tillräckligt smickrande tydligen.
Efter ett tag lättade han upp och kom för att se om vi hade något gott med oss. Det hade vi inte.
Yngsta dottern kan bara inte vänta på att få börja rida! Hur kan det finnas människor som inte gillar hästar liksom?
Människa och natur i vacker harmoni.
Finaste familjen. Här är vi hemma på vår gata, fast inte precis i stan.
För övrigt har vi tittat på, och skrattat åt, Groundhog Day idag. Har du inte sett den är det hög tid. Jag tror att alla som ser den filmen blir lite snällare.
Jag har alltid gillat bebisar. När mina småsyskon var just små fick jag ofta frågan om jag inte tyckte det var jobbigt med alla dessa barn och bebisar. Det tyckte jag inte. Jag gillade att ta hand om bebbarna. När jag var tonåring började jag sitta barnvakt och det fortsatte jag med tills mina egna knattar kom. Nuförtiden får jag passa på att snusa bebis medan chansen ges. I går firade vi Thanksgiving med kusinen, hennes make, tvillingarna K och D samt makens pappa och hans fru. Det var hur trevligt som helst. Jag saknade ingenting, utan var snarare fyrkantig på alla håll efter allt gott som bjöds. Bäst av allt var småknoddarna. De var väldigt behagliga, glada och nöjda.
Här kommer först lilla K, Syster Yster.
Brorsan D är ”pappa upp i da’n” och blir han lika snäll och trevlig som sin far så ska det nog reda sig med honom också.
Undrar just vad ”da’n före doppareda’n” heter här. De doppar ju egentligen ingenting, utan glufsar mest i sig massor av mat och glor på football. ”Earn your turkey!” står det överallt på reklamaffischerna för löpartävlingen i morgon förmiddag. Jag tänker äta utan dåligt samvete, och någon löpartävling kommer jag inte heller att vara med i. Jag och S har stekt 150 köttbullar som vi ska ta med oss till min kusins Thanksgivingmiddag. Min kusin gillar god mat och hon älskade mina köttbullar som hon fick smaka då hon besökte oss för ett par år sedan. Därför bestämdes det att vi tar med oss en sallad (klassiskt) och köttbullar (hm, Thanksgivingsrookie). Med tanke på att F hann äta tio köttbullar innan jag hann säga ”Varsågod!” sist det begav sig så tror jag att de går åt även om det finns mycket annan mat också.
Jag gillar att laga mat, men att rulla köttbullar är BARA tråkigt. Som tur är stod min assistent och rullade alla bullarna själv. Det tog sisådär 1,5 timme för henne, men oj, så stolt hon var!
Så här ser det ut hemma hos oss ibland. Först utsikten mot skogen på baksidan, sedan finhyllan och slutligen fyndbuketten från matbutiken. Gillar mys.
I tacksamhetens anda vill jag säga att jag älskar mina barn. För övrigt måste jag sova nu. Annars missar jag nog kalkonmiddagen.
Nej, att blanda både kategorier och etiketter var inte alls smart. Jag skulle ha gjort något åt det redan då bloggen var i uppstartsskedet, men bättre sent än aldrig? Jag har plockat bort kategorierna så får vi väl se hur rätt jag träffar i mitt etiketterande.
Det är väldigt länge sedan jag hade en länklista. Nu samlade jag ihop de jag besöker oftast (och som fortfarande uppdaterar rätt regelbundet). Jag ger dig en blandad kompott med allt från genusdiskussioner till papperspyssel. Eftersom jag tänker mer på pyssel än på genus kommer du också att hitta fler pysselbloggar. Förresten har jag med all säkerhet missat några viktiga bloggar, så om du vet att jag brukar kika in till dig och du inte finns med i listan får du gärna påminna mig.
Jag klarade inte av att ha ”Barbie Land” särskrivet trots att jag ville att headern skulle se amerikansk ut. Jag ber om ursäkt för min svaghet.
Titta så vackert det är här då solen går ner! Det ser ut som att det glöder. Jag tappar faktiskt rent bokstavligen nästan andan. (Fotot är ”SOOC” taget med min iPhone 4s.)
