Idag var jag och dottern och klippte oss. Tjejen som tog hand om mig var så trevlig och söt och glad och bra på alla sätt och vis. Hon hade hår med dip-dye i lila och rosa, ett par strategiska tatueringar och en glittrande sten på överläppen. Behån var leopardmönstrad i lila och rosa, blusen var lite lagom sexig och jeansen var för små (du vet, så där så mullet flyter ut lite grann över lågt skurna byxor). Vi pratade om än det ena och än det andra och på något sätt kom diskussionen in på hennes jobb, att ge människor ett yttre som de gillar bättre då de går därifrån än då de kom till henne.
Jag önskar att jag var i samma form som för ett drygt år sedan då jag mådde toppen efter både rätt kost och träning. Jag mådde inte bara fantastiskt psykiskt och fysiskt, utan var också nöjd med min kropp. Jag var inte särskilt smal och inte särskilt tjock, men jag kände mig frisk. Här hemma pratar vi mycket om hälsa och vad det egentligen innebär. Människor är komplexa varelser. Vi behöver bra kost, utmaningar, lugn och ro, fysiska aktiviteter, sömn, andlighet, kärlek och en plats att kalla hemma. Jag vill att mina barn ska vara stolta över sig själva, att de ska känna sig starka och att de ska våga ge sig ut i världen på egna ben! Vi är inte riktigt där än, men som tur är har de några år kvar innan de anses vara vuxna på riktigt.
Hur som helst, tillbaka till diskussionen med hårfrisörskan. I hennes jobb är kroppsfixande och kroppsfixering något naturligt. Jag tror att frisörer, tatuerare och personliga tränare många gånger ser på människor som kroppar (läs kött) mer än varelser (läs själ). Vad tror du? Vi är lättmanipulerade och ser vi vissa typer av kroppsideal dag ut och dag in (läs megasmala, vältränade, rynkfria, tatuerade kroppar med löshår och silikonbröst) i synliga positioner tror vi, och tycker kanske till och med, att det är så man ska se ut, att det är det där som är skönhet. I går visade jag på Facebook ett foto på en makalöst vacker kvinna med en makalöst grotesk tatuering i armhålan. De senaste åren har tatueringar blivit lika vanliga som hål i öronen, fast för både män och kvinnor. Till och med min gamla faster gick och tatuerade sig häromsistens då hon var ute och reste. Någon skrev kommentaren att ”No tattoo is the new tattoo” eller något liknande i det där Facebookinlägget. Själv är jag med andra ord så gammeldags att jag hunnit bli modern!
I grannskapet bor ett synnerliget lyckat par. De är båda publicerade och erkända inom sina yrken, jobbar ofta utomlands och är i ungefär samma ålder. Mannen ser ut ungefär som farbrorn i filmen UPP! med glasögon och allt medan hans fru inte har en detalj som inte är fixad. Hon är eventuellt smal av egen maskin, men annars är silikontuttar, uppblåsta läppar, botox, uppstramade ögon och blonderat hår allt man ser. På håll ser hon fin ut, står jag närmare än ett par meter kan jag inte riktigt titta på henne. Hon kan inte prata ordentligt heller eftersom överläppen är så pumpad, men hon sjunger vackert. Hade folk låtit bli att lyssna på henne om hon inte hade fixat sig så där? Hade hennes man älskat henne mindre? Hade hon varit mindre framgångsrik?
Här nedanför ser du en bild på nyaste numret av magasinet Shape. Jenny McCarthy, gammal Playboy-brutta och numera Engagerad Autistmamma No. 1, lyser upp framsidan med en kropp som inte liknar min i något skede av livet. Jag undrar mest hur mycket som är på riktigt, hur mycket som är opererat och hur mycket som är Photoshop. Det som stör mig är att jag tittar på henne och tänker att jag önskar att jag hade den där kroppen. Och det hatar jag. Jag önskar att jag kunde se bilden och tänka att Jenny McCarthy är en vacker kvinna, att hon ser stark och hälsosam ut och att det kunde räcka med det. Jag önskar att jag slapp känna något enda uns av avundsjuka. Och så tänker jag än en gång att jag måste, måste, måste fortsätta att arbeta med mina barns självkänsla, mentala styrka och livsglädje. Hur tänker du om dessa frågor?
