Den här tappningen av Skyfall fick mig att tappa fattningen för en liten stund. Högt underhållningsvärde…
Squaw Peak Outlook igen.
Jag är On top of the world. Nej. Det är jag inte alls. Men när vi tog den här bilden kändes det faktiskt för en stund som att vi verkligen var på topp!
Utanför det öppna fönstret dånar åskan. Det blir skönt att somna till regnets smatter och dundrandet som avtar lite efter hand. Blixtar och dunder, magiska under! Har du upplevt något riktigt åskväder i sommar? Jag gillar naturens sätt att lösa konflikter även om jag själv är väldigt konflikträdd. Tur att jag inte är rädd för åskan också.
Squaw Peak.
Dagarna trillar iväg fort. Vi gör oss redo för skolstarten på torsdag, försöker få våra svenska gäster att känna sig välkomna fast vi har tusen vardagliga saker att göra och jobbar för att få in rutiner igen. De kommer väl. Vi har hunnit med en kräftskiva, en resttenta (A i algebra, bra så), besök av vänner till familjen och middag för våra stackars grannar som förväntade sig ett nyrenoverat hus efter semestern för att finna att de inte ens kom in i sina sovrum p g a försenade hantverkare. Idag åkte min mamma in med E och L till Salt Lake City och i kväll ska tjejerna få vara med på en bridal shower för en av sina ungdomsgruppsledare. Tjing tjong!
Gårdagens (eller gårkvällens) utflykt till Squaw Peaks utsiktsplats var rätt makalös. Så vackert det är att se ut över dalen! Vi bor ändå väldigt vackert, eller hur?
Nu är vi hemma igen!
I natt kom vi fram till Salt Lake City. Det kändes så skönt att bli mött av maken som hade fixat så båda våra bilar fanns på plats. Vi knölade in hela packet – vår familj på fem personer, min mamma och en systerdotter samt tio väskor av olika storlek. Nice! Det kändes som att vi anlände till vilket semesterparadis som helst. Syrsorna spelade så jag trodde att någons billarm hade gått och det var rätt mycket trafik på vägarna trots att klockan var över 1.00 då vi började köra tillbaka.
Idag har vi packat upp, installerat gästerna (fast de fick i alla fall varsin sovplats redan i går), shoppat på Costco, upplevt ett åskväder utan dess like, skypat med grannen, inspekterat trädgården och vant oss vid att vara hemma igen. Persikorna ser jättefina ut liksom vindruvorna och päronen. Jag smaskade i mig några av mina härliga minitomater och såg till min glädje att det faktiskt är fler på väg. (Ett par tomatplantor har blivit uppätna av, tja, rådjuren?) Nu ska vi dra igång grillen och försöka hålla oss vakna ett tag till. Just mellan klockan 16 och 20 är man ofta väldigt trött efter att ha rest från Sverige till USA. Hoppas att du har det bra!
Sista doppet!
Den här sommaren kommer jag av olika anledningar att bära med mig så länge jag lever.
Sista doppet! (Så skönt att komma underfund om att jag ju inte alls är någon badkruka längre.)
Vemodets långa längtan.
Det känns väl sådär att jag sitter här och samlar ihop mina krafter inför sista packrycket. I eftermiddag åker vi in till Staun och lämnar sommarön, jag och barnen. Vi tar med oss min mamma och en systerdotter över Atlanten, så det kommer kanske att kännas ”same, same but different”. Att vi får med oss några familjemedlemmar gör att vemodet inte känns så svårt. I september kommer både svärmor och en gammal Karlskronavän och hälsar på vilket jag är jätteglad över! Våra vänner i Provo, de som känns som familj, har fått två utbytesstudenter och min kusin och hans tjej väntar ett nytt litet tillskott till familjen framåt december. Det finns alltså massor att se fram emot!
Det sägs att Tiden läker alla sår. I vissa fall är det kanske så. Jag bär med mig några och väntar bara på att det ska sluta blöda och göra ont. Tror du att det lägger sig? Att allt det fina och vanliga och underbara lägger sig som ett plåster och tillåter det onda att läka? Kärleken förgår ju aldrig. Jag vet det och ska bara lära mig att förstå det också. Vår fina Milla, vår fyrbenta familjemedlem kommer inte att finnas här så länge till. Det känns så sorgligt det också, men livet har sin gång.
Under sommaren har jag upplevt så mycket fint. Mitt liv räknas inte i blogginlägg och somligt stort kommer du aldrig att få veta. Allt passar inte i en öppen dagbok. Jag är så glad också över möten med människor som inte vill synas i bloggen. Att ha träffat min extrasyster och hennes familj gör mig lite extra glad – J är en fin mamma och mina små tyska syskonbarn alldeles underbara! Jag har tillbringat mycket tid med min storfamilj och är glad över att vi nu har så många både från makens och min familj samlade i Karlskrona. Det finns resor jag inte hunnit göra och vänner jag inte hunnit träffa. Nu packar jag ändå ihop och tackar mitt hemland för den här helt fantastiska sommaren.
Goda Grannar.
Ända sedan vi kom ut till sommarön första gången för trettio år sedan har vi känt V och O, våra fina grannar. De har alltid haft den finaste trädgården i trakten och när jag var yngre tänkte jag att när jag själv skulle få trädgård skulle den bli lika välskött… Det har inte hänt än, men senast i går fick jag trädgårdstips av O.
V bakar godare rågskorpor än bageriet och jag och syrran blev välgödda med skorpor, cheddarost, hemgjord plommonmarmelad, lyxchoklad och kardemummabullar då vi kom dit i går. Vi fick några härliga timmar tillsammans och denna stund blir ett av de fina minnen jag vårdar för att ta fram då vintervindarna viner mellan Klippiga Bergen… Tack O och V!
En apa som liknar dig.
Den snurrar om och om igen i mitt huvud. Det är något i Olle Ljungströms låt som jag inte kan släppa. Jag är så mycket mer än jag själv vet. För varje dag som går inser jag det mer och mer. Det skrämmer mig lite, men mest är jag bara tacksam och lycklig över att få vara Jag och att jag ens får vara här och nu.
Det närmar sig…
Uppbrott och avslut ställs mot nystart. Vår Sverigesommar närmar sig ett slut. Maken är tillbaka ”hemma” i Orem. Han fixar skolregistreringar och försakad trädgård medan vi andra ser till att suga ut det bästa av det vi har här. I går var jag till exempel på överraskningsfest för en snart fyrtioåring. Så trevligt! Jag älskar att träffa folk från när och fjärran. Födelsedagsbarnet bor i Frankrike, jag i USA och så träffades vi i Bergkvara. Helt naturligt i dagens samhälle.
Sonen har firat sin födelsedag på Sturkö nästan varje gång sedan han föddes. I morgon är det dags igen. Sjutton eller två – kalaset för kusinerna är viktigt tycker han, han som nästan är vuxen nu. Dags att kavla upp ärmarna och börja baka!
Rödeby.
