Mamma. Åtta år utan dig på jorden. Att vilja berätta om spännande och sorgliga och roliga och livsomvälvande händelser, att få dig och far att känna er stolta – det går aldrig över. Vi kämpar på. Eller kämpar och kämpar. Somligt är tungt just nu och det är jag glad att du slipper. Jag vet att du hade förstått och kunnat guida oss igenom en del av livets vedermödor som jag aldrig hade trott skulle hända. Annat tror jag att du hade känt upprättelse över! Och det finns också så mycket glädje och härligheter i överflöd. Jag är glad över att detta också är Joelinas förlovningsdag, att detta är en dag som har guldkant trots allt. Så tack mamma. Tack för livet, tack för de enorma mängder mentalt livskapital du lät oss barn ärva. ”Du behöver inte vala ololig.” Vi håller varandra om ryggen.
12 kommentarer
Gomorron Monnah!
Vi var båda i nostalgins vagga idag <3
Ger dig en stor kram, och hoppas att du kan landa i fina minnen av din mor 🙂
Och jag önskar dig en fin helg med förhoppningsvis övervägande positiva tankar <3
Stor kram!!
Det är en fin dag, efter så här många år är det värme mer än ledsamhet som leder mig i sorgen efter föräldrarna. Det blir bra! Tack och kramar tillbaka med önskningar om detsamma…
Åtta år … Antar att det känns både långt borta och väldigt nära på samma gång.
Min pappa har varit död i snart tre år. Det är så märkligt. Tänker på honom varje dag. Önskar att jag kunde drömma om honom oftare.
Drömmer du ofta om dina föräldrar?
Monnah, stora kramar till dig och ha en fin helg!
Tack Annika! Ja, så är det. Både väldigt länge sedan såtillvida att otroligt mycket hänt under dessa år, men samtidigt i mångt och mycket nära.
Vad spännande att du frågar om jag drömmer om föräldrarna! Ja, det gör jag faktiskt. Inte ofta, men de finns kvar där. Och ibland är det som att jag ser dem skymta förbi. Väldigt tydligt, med stor närvaro, fast jag vet att det inte är möjligt. Kram, kram!
Kära Monnah! Känner verkligen med dig, och det är vackert hur du bär din mammas minne vidare i allt ni gör. Det händer att jag tänker, jag måste ringa mamma! Men sen kommer jag på… nä, det går ju inte! Våra föräldrar är alltid med oss!
Trevlig helg och KRAM till DIG! Anna
Tack Anna! Just den där tanken: ”måste ringa mamma” – den finns det ingen annan som kan uppfylla. Inte för mig iallafall. Men det är okej! Tänker samma, våra föräldrar finns alltid med och ibland mycket nära. Kram, kram!
Jag kan förstå hur det känns idag. Saknaden försvinner nog aldrig.
Min far gick också bort för åtta år sedan, samma dag fyller ett av mina syskonbarn år.
Vi förlorade också våra fäder samma år då. Nej, du har rätt. Saknaden går inte bort, men sorgen läker ihop en på något vis. Fint att ni också har liv att fira samma dag!
Min mor dog också för åtta år sedan. Fast i april. Kram
Livet utan mamma blir sig aldrig riktigt likt, eller hur? Konstigt hur fort tiden har gått! Kram.
Så fint skrivet! Min mamma finns kvar. Tyvärr är tanken på att ringa henne (vilket jag försöker göra regelbundet) är mest kopplad till jobbiga känslor och dåligt samvete. Jag vill gärna att det ska vara trevligt att ringa, men eftersom hon mår dåligt (och är 110 procent ointresserad av andra människor) så är det jättesvårt. Tyvärr.
Jag förstår att det kan vara som du beskriver det. Det är en stor sorg när man känner saknad efter någon som finns i livet och egentligen borde vara känslomässigt tillgänglig. Trist att höra att du har det så. ”Good enough” och acceptans för sakens natur kanske kan hjälpa dig att hantera situationen?