Rapport från kvällens aktivitet: Tvååringen har små mystiska pyssel under matbordet (ja, vart ska man annars ta vägen om man måste ta hand om ”personal businesses”), femåringen vill göra fler roliga vintagefilmer och sjuåringen suckar över läxan som måste vara klar innan han får gå till kompisen och leka en stund innan middagen. Den lille, världens sötaste, föddes för tidigt och har varit död några gånger i sitt halvårslånga liv. Jag är lite nervös över att vara ansvarig, men allt har varit bra länge och vardagslivet måste någon gång få chans att komma tillbaka.

När jag går hem i regnet igen har jag varit stand-in-förälder i lite drygt en timme och jag andas djupa andetag för att pigga upp mitt trötta huvud. Jag har nog alltid älskat bebisar och barn. Kanske inte lika mycket då jag vispade ihop välling på spisen till något syskon mitt i natten. (Eller jo, det var nog bara själva vällingen jag inte gillade så mycket.) Jag är tacksam över att få chansen att hänga lite med dessa varelser som har så mycket liv i sig, som är ganska oskadade då det gäller hur man ska tycka och tänka och som mest bara visar vad en människa är i sin mest oslipade form. Jag kan samtidigt konstatera att det nog är rätt smart att passa på att föda barn innan man fyller fyrtio och kroppens stora förfall börjar.  Trots allt får jag lägga mig och sova i lugn och ro hela natten medan mina lånebarns föräldrar får gå upp mitt i natten och fylla på sondmatning, byta blöjor och kanske få sällskap i sängen av två eller fyra extra små sparkande ben när det redan är ganska trångt.

Jag kan inte lägga upp bilder på barnen här i bloggen, så du får hålla till godo med stallkisarna igen istället. De är ruskigt söta de också.