Efter de senaste dagarnas degande var det definitivt dags för lite motion. Maken och yngsta dottern åkte med S kompis R till simhallen och jag tog med de två äldsta ut på skogstur. Jag hade inte riktigt förväntat mig att träden skulle ligga över stigen som då Gudrun gick bärsärkagång, men den här damen hade visst också kraft i nyporna!

Grannens vimpel hade knutits ihop av vinden och det såg inte ut som att den knuten kommer att lösa sig själv i första taget.

Lite läskigt är det allt då träden faller över elledningar. Vi aktade oss för både rotvältor och elkablar och sitter nu hemma i tryggt förvar igen.

De fallna träden ur en annan synvinkel.

Solen hinner aldrig upp speciellt långt på himmelen så här på vintern, men då den lyser tar jag tacksamt emot de strålar som orkar sig fram!

Jag vet inte hur många hundra gånger jag har gått den här rundan, men idag var första gången jag lade märke till det älskande trädparet invid stigen. (Nu var det barnen som gjorde mig uppmärksam på dessa ihopväxta träd, annars hade jag väl fortfarande svävat i okunskap.)

Kulle upp och kulle ner med mossbeklädd skogsmark. Vackert!

Sonen körde lite stockstötning. Det där är ingenting för mig. Jag är alldeles för svag…

Vad är det med mossa som gör den så vacker? Mossgrönt är en av mina absoluta favoritfärger!

Slutligen en lite kuslig och mycket vacker ”fallet träd-installation”. Om vi bara lyfter blicken är det lätt att se allt det vackra vi har runt omkring oss.