… är det viktigt att stanna upp då och då. Min fantastiska promenadgranne och hennes familj flyttade till ett härligt hus under sommaren. De har hyrt ett litet ”ruckel” under rätt många år medan de letat efter ett tillräckligt stort hus med odlingsmöjligheter. Det här huset har inte bara det, utan också en studio, trägolv i många rum och ett dubbelt så stort kök än det de hade här på Carterville Road. Jag är jätteglad för deras skull, men jag är ledsen över att ha förlorat tillfällena C och jag hade tillsammans att klampa omkring och lösa världens alla problem. Idag skulle jag börja gå med en gemensam vän till oss. Hon har flera gånger tänkt följa med på våra promenader, men något annat har alltid kommit emellan. Så också idag. Förutom att jag kom och ringde på dörren en timme för tidigt (åh, pinsamt) så hade det uppkommit andra krux. Det blev till att knalla på egen hand, vilket naturligtvis också gick bra. Det var bara skönt att komma ut och röra på påkarna lite.

Vardag är inte alls dumt. Jag uppskattar äventyr och spänning i lagom dos, men egentligen är jag väl mest som Ferdinand. Jag gillar att sitta under min korkek och lukta på blommorna. Idag tog jag tre minuter i trädgården för att kolla läget och bestämma var vi behöver lägga in den mest akuta attacken. Spinn, maskrosor och bladlöss finns överallt, men inte behöver de förta skönheten. ”Beauty’s in the eye of the beholder”…