I går hade maken jobbets liftkort för sista gången den här säsongen. Han var snäll och tänkte på mig som behöver lite lagom gröna backar, så vi åkte till Brighton för att testa. Milda makaroner! Det var en strålande vacker dag, men snön i backarna var allt annat än strålande. Jag har värkande muskler i hela kroppen och ett stort och läckert blåmärke på ena höften att bevisa detta med.

Tanken är ju att jag ska leva ”fearless” i år. Jag tycker jag är klenare än vanligt jag, men tanken att jag ska utmana mig själv finns alltid med. Jag följde med för att jag tänkte att det skulle vara trevligt med en liten utflykt och så dålig på skidor är jag väl ändå inte? Det visade sig att jag inte visste vad jag talade om. Men jag åkte i alla fall två oändligt långa åk och det var tur att K passade på mig så jag kunde ta mig upp igen efter vissa felåkningar. Efter det var jag färdig. K åkte vidare, men konstaterade att även om omgivningarna var trevliga så var det helt enkelt ingen rolig dag att åka skidor på. Man vill inte att det sticker upp stenar och kvistar för att det finns för lite snö till exempel.

Nu satsar vi på nästa skidsäsong och att det kanske snöar lite mer än det har gjort den här vintern så jag slipper muttra mig igenom isgata en gång till. Tjing.