Nu har jag varit i Sverige i en vecka. Jag är så glad att jag kunde komma hit! Jag älskar att kunna vara hemma hos mina föräldrar och hjälpa dem med allt praktiskt som inte riktigt orkas med då de har fullt upp att få sina kroppar att läka igen. Samtidigt är det svårt att se sina föräldrar tyngas av att kropp och själ inte riktigt samarbetar.

Idag åkte jag med mamma till Lunds lasarett då deras onkologer är bättre rustade till att avläsa alla data och ta beslut om hur man bäst behandlar henne klart efter operationen. Min sjuksysterbror följde med henne in till läkaren för att erbjuda ett par extra öron och lite kunskapsstöd. Både han och mamma kände stor tillit och doktorn gav flera indikationer på att behandlingen verkligen går åt rätt håll. Det kändes så skönt att höra!

Efter läkarbesöket blev det lunch inne i Lunds Saluhall tillsammans med bror och svägerska. Trevlig samvaro och god mat ger alltid ny energi. Lund är en fantastiskt trevlig stad, men till och med min ambulansförare till bror svor tyst över hur omöjligt att ta sig fram med bil. Tur att jag slapp köra! Trots att jag gillar att köra bil är enkelriktade gator och cykelvägar inte mina bästa vänner då jag ska ta mig fram i trafiken. Jag gissar att de som bor i Lund klarar sig bra med apostlahästar och cykel.

Yngsta dottern har blivit bortskämd av diverse släktingar under de här dagarna. Karlskrona är en toppenstad på det viset! Här finns väldigt många av alla vi bryr oss lite extra om. Äldsta dottern är ju kvar i USA och det var inte fullt lika toppen just idag då hon var tvungen att uppsöka en hudspecialist. Hon har klåda och utslag som spridit sig snabbt över nästan hela kroppen. Förhoppningsvis är det nässelfeber som läkaren trodde. Skulle det visa sig att sprutan och tabletterna han skrev ut till henne inte hjälper inom en vecka ska hon få göra allergitest. Som sagt. Att stå med fötterna i två olika länder suger ibland. Jag får vara tacksam över att tekniken åtminstone får oss att kännas lite närmare varandra då det kniper. Over and out.