Sovmorgon, städ och fix, eftermiddag i sällskap av en trevlig bekant från Stockholm (det är så intressant att tala med ungdomar som håller på att bestämma riktning på livet), underbar yogalektion och så fick jag prata med mamma för första gången sedan operationen! Hon är fortfarande trött, men de har kunnat sätta ut mycket av smärtlindringen så hon är lite mer sig själv. Nu är det bestämt att jag åker hem ett par veckor i februari för att hjälpa föräldrarna. Det känns skönt att ha tagit ett beslut efter att ha velat fram och tillbaka…

Just nu är jag inte på mitt bästa festhumör, men jag hittar små fantastiska glädjeämnen överallt. Yogalärarens sluthälsning var ”lev som att varje dag vore din sista och lär som att du har all tid i världen”. Jag vet inte riktigt om jag orkar klämma så mycket ur varje dag, men nog skulle jag kunna göra vissa förändringar i mina rutiner.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Goda vänner är guld värda. Jag är tacksam för dig som finns i mitt liv på ett eller annat sätt. Peace.