Ibland önskar jag att det fanns mer tid och plats för människor som jag tycker om att tillbringa tid med. Livet har olika faser och vissa människor man umgås tätt med under en period försvinner senare ut i periferin. Ibland sker det medvetet, man är liksom färdiga med varandra, men andra gånger är det livssituation, bostadsort eller kanske familjelivet som sätter ett kommatecken i en relation.

Tidigare i sommar träffade jag min fina gymnasievän Å och hennes familj på Lövmarknaden. På något vis blev det bestämt att jag skulle ta med mig mamma på en övernattning i Lerberget där de bor. Sagt och gjort, vi begav oss ut på vägarna och passade på att luncha med mammas gamla väninna i Helsingbord (som jag också känner) när vi ändå åkte förbi. Tiden rullade på och det fanns mycket att prata om. Hur olika ens liv än ser ut har de ändå ofta gemensamma beröringspunkter och har man också en gemensam historia känns det skönt att knyta samman säcken på något vis.

Så småningom hamnade vi i Lerberget, ett jättevackert samhälle strax söder om Höganäs. Jag och mamma fick en kunglig behandling och helt fantastisk mat. Det började med citroncheesecake vid ankomst och slutade med Spaghetti Carbonara med direktimporterad parmesan och kallrökt sidfläsk från en glad gris nästa dag. Däremellan åt vi och åt och åt och pratade och pratade. Vi hann även med ett dopp i Höganäs. 22 grader i vattnet – mycket behagligt. (Jag saknar mina badkläder, men kan konstatera att efter den här sommaren är jag tacksam över att ha fått låna mammas baddräkt trots att den inte är riktigt lagom.)

Jag pratar för mycket, alltid, men älskar också att lyssna. Nästa del i mitt arbete med REACH ska därför vara att medvetet lyssna bättre på andra så jag inte missar viktig information eller inte får hela bilden av någon annans situation…

Hur som helst – Å och M, vilka toppenmänniskor! Fler sådana i världen, tack. De får mig att vilja bli bättre. Och äta så där gott varje dag. Rekommendation för dig som bor i trakterna är ”Per i Viken” (eller Pär?). Fantastiskt goda charkuteriprodukter!

På vägen hem stannade vi hos min väninna i Sölvesborg som jag inte träffat ordentligt på många år. När jag träffade henne tänkte jag att det verkligen märks på en människa hur viktigt det är hur man hanterar elände i livet. Att välja att bli stark eller att låta bitterheten gräva hål i hjärtat… Hur gör du? Jag är tacksam för J och hennes inspirerande och positiva livssyn! Det är lätt att ta både människor och livssituation för givna, men man ska inte räkna med att något är ”självklart”.

Dessvärre har jag mest dåliga foton här på mobilen. Kamerafotona kan jag inte ladda upp förrän jag är hemma, så det får bli ett foto på en osminkad jag och en finsminkad J. (Att stå bredvid en utbildad makeupartist känns alltid ”sådär”…)