06 aug

Alldeles ensam i spåret…

… med solen i ansiktet, September i lurarna och spring i benen kände jag mig så välsignad! Jag kan ha fällt en tacksamhetstår eller två över att ha ett par ben som fungerar som de ska och att kunna välja att bara ge mig ut i ett naturskönt spår när det passar mig. Jag önskar er samma känsla av glädje som jag kände just där, just då. Att medvetet leta efter och känna igen lycka och tacksamhet då de kommer i ens väg ger livet en kick. Tro mig. Jag vet.

One thought on “Alldeles ensam i spåret…

  1. Åh vad duktig du är! Jag äter kexchoklad och hets-packar (=orkar inte ha lika fin struktur som i början, ner med det i kartoner bara…) Kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.