Jag har tänkt mycket idag. Jo, jag gör ju det ibland… Jag tänkte på att det hade varit trevligt att vara hemma i Sverige så här i påsktider. Jag hade gärna ätit påskmiddag hemma hos mina föräldrar på Sturkö eller tagit en cykeltur i Mörtfors. Jag hade kunnat tänka mig att skälla lite lätt på politruckerna/tjänstemännen som bestämt att vi inte får bygga ut vårt sommarställe p.g.a. strandskyddet. (Nej, vi har ingen riktig kändis i familjen. Synd där. Tydligen räcker det inte att vara citerad i ”Vita kränkta män”.) Jag skulle också tycka att en tur till Hemmakväll hade varit rätt trevlig. Det sista trots att jag är så otroligt duktig med min mathållning nu så jag inte ens smakade på dotterns muffins med chocolate chip cookie-fyllning och glasyr. När jag hade tänkt färdigt konstaterade jag också att jag trivs väldigt bra här och att hela familjen har hälsan. Så länge jag har chansen att tillbringa sommaren i Sverige är jag faktiskt ganska nöjd. Det må vara en kliché, men för mig är sommar-Sverige precis som texten lilla Ida sjunger i Idas sommarvisa. Jag hoppas att det får fortsätta så!

I kväll har jag och maken varit på diskussionskväll hos grannarna. En gång i månaden är vi fyra par som träffas för att diskutera den franska 1500-talsförfattaren Michel de Montaignes uppsatser. Personen som är ansvarig för diskussionen väljer en av Montaignes uppsatser och en modernare text som på något sätt passar med denna. I kväll handlade diskussionen om rädslor, om rationella och irrationella sådana, att vara rädd som förälder, att styras av rädsla eller kanske låta rädslan vara det som guidar en rätt. De här diskussionerna är otroligt intressanta. Vi är åtta personer med rätt starka åsikter åt olika håll och jag älskar att få tillfälle till dessa hjärngympapass.

Jag vet att jag har skrivit om det förut, men jag vill skriva det igen. Sedan vi flyttade hit har vi börjat umgås med alla möjliga och omöjliga människor. En hel del är andra familjer med barn i samma ålder som våra, men också barnfamiljer, singlar och äldre par. Paret på fotot är våra spelkompisar som bor två hus ifrån oss på andra sidan gatan. De bjuder alltid på goda efterrätter och spännande diskussioner. I går fixade vi biffar med potatismos och gräddsås med kladdkaka och grädde till efterrätt. Svenskare blir det inte, va? Möjligtvis om vi hade bjudit på spaghetti och köttfärssås. 🙂 Hur som helst ville jag bara uppmana dig att bjuda hem folk mer ofta. Bjud på linssoppa eller en macka, eller ingenting alls. Prata om allt och inget! Det är mötet med andra människor som får oss att lära känna oss själva och det är också i mötet med andra vi lär oss förstå att vi alla till syvende och sist är rätt samma-lika.

I morgon åker en vän till mig på yogaretreat till Italien. Jag tror att hon kommer att få en alldeles fantastisk upplevelse och hoppas kunna få göra något liknande i framtiden.

Nu ska den här påskharen gå och lägga sig. Jag vet precis vad hon ska lyssna på. Det blir hörlurar och Build Me Up, Break Me Down. Den långa fredagen får skakas till lite. Peace.