Ibland så måste man bara…
… trycka på pausknappen, eller hur? I går morse vaknade jag glad över att veta att det var dags att sjunga med kören och att det därför var värt att stiga upp lite tidigare än vanligt en söndagsmorgon. Det höll i sig i ungefär en minut, men sedan tog illamåendet över. Och sedan tog det över ännu mer. Låt mig bara säga att kören fick klara sig utan min (inte så) ljuva altstämma. Usch, vilken kräksjuka. Nu, ett och ett halvt dygn senare, är fortfarande resten av familjen frisk. Jag är glad för deras skull, för den här upplevelsen tillhörde inte mina mer angenäma. Spysjuka alltså. Kanske jag ska vara tacksam över den ofrivilliga ”detoxen” istället för att klaga så rysligt. Hoppas att du mår bra och att alla stjärnor lyser på din himmel.
KRYA PÅ DIG!
TACK!
Men stackars vän! Kräksjuka är verkligen inget roligt och inte hjälper det att veta att det går över fort. För fy, vad ynklig man känner sig medan det håller på. Tänker på dig och hoppas att du kryar på dig snabbt.
Varm kram
Lotta
Ja, usch, det var en pärs. Illamåendet gick över, men själva jag mår inte så värst bra än. 🙁 Så där ja, nu har jag klagat klart! Kram.