I morse steg jag upp efter lite sovmorgon då maken körde dottern till skolan. Att slippa öppna ögonen klockan 6.05 är rätt skönt måste jag säga. Jag har varit så otroligt trött de senaste dagarna. Vädret är tungt och grått och regnigt. Jag gissar att det påverkar välmåendet. Eller, ja, det vet jag ju att det gör. Sådana här dagar saknar jag verkligen att ha en kamin i huset. Att veta att ägarna innan de förra ägarna renoverade bort den öppna spisen samtidigt som de gjorde hela huset till ett beigebrunt hav känns lite surt. Jag vet att de lade ner både mycket pengar och tid för att få till sitt drömhem och jag önskar att jag kunde uppskatta den smak som de uppenbarligen har/hade.

Jag vill bara tala om att jag verkligen har fått uppleva vilken skillnad det gör att uttrycka sin tacksamhet istället för att fokusera på att vara besviken över allt som inte är som jag hade önskat. Jag är tacksam över att vi har ett varmt hem där jag känner mig hemma, en skön säng att sova i om natten och en underbar trädgård som jag gärna utnyttjar under de tre andra årstiderna. Kanske har jag helt enkelt fått en överdos av beige just nu? Det löser sig. Så fort snön smält bort och solen visar sig igen tror jag att det känns bättre igen.

Vill du följa med på en rundtur genom allt det beigebruna? Varsågod.

”Favoritmattan”. Kräkvänlig, smutstålig, kamouflerande. Första gången jag såg den kändes den som en magsup, men jag inser ju att den är väldigt praktisk. Den ligger dessutom i pingisrummet, så som inredningsdetalj stör den inte SÅ mycket.

The Front Room. Aprikosbeiga väggar. Mycket aprikos blir det, för det är väldigt högt i tak. (Det här trägolvet är det enda som jag är riktigt nöjd med i hela huset för övrigt!)

Ljust olivgrönbeige. Tillsammans med den rosatonade bruna heltäckningsmattan och strukturen i färgen blir det en effekt som är, tja, slående.

Den gulbeiga färgen i vardagsrummet får sällskap av vit träpanel, så att färgtonerna på golvet och väggen kraschar gör inte så mycket.

Fönsterdörrarna är alldeles underbara! Jag älskar dem och det ljus de släpper in.

Min mamma sa att klinkersen som jag kallar ”fläskkotletter” inte alls är så farliga. Rosatonad terrakotta mot kallbeige vägg? Nja, inte mitt förstahandsval. Hm. Konstig fotovinkel. Båthyllan är alldeles rak, inte så sned som här.

Köket visar jag inte ens. Jag älskade mitt kök i Segeltorp. Det är inte alla som får möjligheten att planera sitt drömkök, men den möjligheten fick jag. Att de i det här huset valde laminatskivor som är så fula att jag var säker på att de var stenskivor (för annars finns det ju massor av fina alternativ) gissar jag har att göra med att de helt enkelt har annan smak än jag. Någon annan möjlighet ser jag inte.

Tack och lov! En vit vägg i den trånga korridoren utanför arbetsrummet. Men vad har vi då? En struktur som gör mig åksjuk. (Fy, så otacksam jag är.) Fiffis hare gör mig glad varje gång jag ska in i tvättrummet, så jag fokuserar på den istället.

De förra ägarna lämnade i alla fall något efter sig som är färgglatt och utan spår av beige! Ett alldeles eget Frankensteinmonster i plast!!! Jag kan inte fatta att vi glömde sätta fram den till Halloween. Nästa gång, vännen. Nästa gång.