Om att gå vidare. Eller springa.
Har du ibland känt att det är konstigt att du VET någonting, KÄNNER hur rätt det är och LÄNGTAR efter att leva precis på det sätt som krävs och att du ÄNDÅ väljer att göra på något annat sätt. Att du medvetet eller omedvetet sätter krokben, eller kanske rent av slår undan benen, på dig själv? Att du dyker rakt i den på vatten tomma bassängen? Att du skrattar dig själv rätt i ansiktet eller att du tatuerar något riktigt fult rätt i nyllet? Precis så där gör jag nämligen alldeles för ofta. Jag önskar att jag var stark och orubblig och klockren. Det är jag. Ibland. Men de där gångerna jag inte är allt det där, de där gångerna mina tankar vandrar åt Tjottaheiti eller då jag tar beslut som varken baseras på ära eller redlighet… Tja. Då önskar jag att jag helt enkelt var ett stenhjärta, en dum blondin (inte i ordets bokstavliga betydelse) eller kanske bara lite mer lik den allra bästa människan du känner.
För tre år sedan blev jag av med min migrän genom att äta vissa tillskott, ändra kosten och sakta men säkert börja stärka min kropp. Det gick ganska fort, mycket fortare än förväntat. Jag tog ungefär ett år på mig att samla energi att verkligen satsa på min kondis också och hösten för två år sedan var jag i riktigt bra fysisk form. Sedan kom vintern och det hände en del tunga grejer. Vi bestämde oss hastigt och lustigt för att flytta till USA och i den röran blev det varken tid eller lust över till motion. När jag sedan bröt benet i vintras satte det stopp för all rörelse över huvud taget. Våren försvann i ett stort, svart sorgmoln och när vi åkte till Sverige i juni kände jag att jag verkligen behövde ta tag i mig själv. Sommaren blev till största delen alldeles makalöst fantastisk och trots att jag fick uppleva en del kaos så fick jag också möjlighet att äntligen samla ihop själva mig igen.
Om en månad fyller jag fyrtiotre år. Det känns ofattbart, men också ganska bra. Jag lever. Bara det! Jag har två ben som funkar och ett stort hjärta. Jag är lite tilltufsad, men jag är inte bitter och jag har inte gett upp.
Så. Idag drog jag igång C25K. Om nio veckor kan jag springa fem kilometer igen. Jag ser fram emot det. Träning tre gånger i veckan. Ingen stress. Första etappen klarade jag utan att dö, så resten ska nog också funka. Jag kände över huvud taget inte av skadan (det har jag gjort varje gång jag provjoggat de senaste månaderna)! Som sagt. Det här ska gå finfint.
Jag hoppas att du mår så bra du kan och att du vet att du inte är ensam. Jag finns här.
Jag är med dig hela vägen. Ser fram emot att springa med dig i sommar!!!
Jag är väldigt dålig på att springa med andra, men vi kanske kan springa samtidigt i alla fall? 🙂 Tack!
Heja dig! Du är så bra!
Sådana hejarop hjälper verkligen! Stort tack!
Heja dig!!
Kanske jag skulle pröva på att börja springa jag med, även om jag tror att jag inte kan?! 😉
KRAM
En del kan verkligen inte springa p g a olika orsaker, men om man inte provar kan man inte veta! Jag har läst så mycket bra om det här programmet så jag hyser stora förhoppningar om att det är det här som kan få mig på banan igen. Kram tillbaka!
Heja du!
Jag gör så många konstiga val (och icke-val) och är totalt värdelös på att ta hand om mig själv. Oavsett om det handlar om att motionera, äta järntabletterna som jag så väl behöver eller att ta mig tid att sitta still och… ANDAS! Det borde nog vara mitt mål för hösten; Att FÖRST sätta på min egen syrgasmask och SEDAN hjälpa andra.
Om fyra dagar firar jag och maken vår (12-åriga?) bröllopsdag och låten du valde sjöngs vid vår vigsel. Älskar den fortfarande. Och maken. 🙂
Stort grattis på kommande bröllopsdagen! Fin bröllopssång ni valde. 😉
Nu hoppas jag att du hittar rätt väg för dig, en väg där du hittar lugn och fokus! Kram.
Även jag bör börja springa.
Har tappat en massa kilon nu och nu passar kroppen bättre in på att remma runt i spåret. Remma förresten, det var nog att ta i, lufsa låter nog bättre. 😀
Skall kika in på det där du använder. 🙂
Ha en fin helg Monnah!
Haha, jag lufsar nog mer än remmar jag också… 🙂 Lycka till! Hoppas att du gillar appen lika bra som jag och hoppas att det går bra! (Grattis till de tappade kilona om de var överflödiga.)
Jag brukar se förändringen framför mig som en stig. Det gamla sättet att göra på – den gamla vägen – är upptrampad och enkel att gå. Utan att egentligen behöva tänka travar jag fram. Det är nästan lite som att ha en hel, bred motorväg för sig själv att susa fram på.
Den nya vägen är fortfarande snårig och stenig, förrädiska rötter sticker upp här och var, men ju fler steg jag tar på den stigen, desto lättare och lättare blir den att gå, och den gamla vägen växer så småningom igen.
Det gäller att på något sätt göra rätt, så ofta det går, i det lilla. Jag brukar försöka påminna mig själv ofta om vart jag kommer från och vart jag är på väg, och säga till mig själv att jag faktiskt vet vad som är rätt sak att göra. ”Men så gör det då”.
Förändring. Ett favoritämne, får jag nog lov att säga 🙂
Härligt att höra din liknelse om vägen. Jag tänker på de gånger jag blivit tvungen eller valt att ta en annan väg. Din beskrivning stämmer faktiskt ganska bra!
Jag är väldigt nöjd med årets ord. Den medvetna förändringen har funkat bra en del månader och mindre bra andra. Det som jag kan konstatera så här lite mer än halvvägs är ändå att det har hänt något! 🙂
Way to go!!
Men vad sadu sa du? Bli av med migrän? Om du har tips, snälla hjälp!
Jag har skickat mejl till dig. Lycka till!