Vi finns här tillsammans.
Tyst smyger jag in bakvägen. Det känns ovant och helt naturligt om vartannat, det här att vara tillbaka där så många känslor varit inblandade. Jag tittar åt hållet där Hon brukade sitta. Det sitter någon annan där nu. Hon är med mig ändå, men jag saknar henne.
Sitter man längst bak ser man allt ur ett annat perspektiv. Man ser hur livets verklighet liksom tynger ner människor, det mer än tyngdkraften.
Jag ser Hon som är där jag var då mina barn var lika små som hennes är nu. Jag tjuvkänner henne och jag önskar att jag kunde tala om för henne att hon är fantastisk och bra och cool och snygg och att hon ska fortsätta lyssna på många ljudböcker.
Jag ser Hon som jag också tjuvkänner. Facebooks roligaste citat (hon får dela platsen med min kusin), stark och med mycket medkänsla. Jag önskar att syrror som hon tar hand om mina nära och kära när det behövs.
Jag ser Hon som är min (enda) idol. Hon som har gjort mig så lycklig genom musiken hon sprider omkring sig, hon som har hjärtat utanpå kroppen och en personlighet som kan ta upp ett helt rum. Jag vill tala om för henne att det kommer att bli precis som hon vill, men jag svamlar bara. Egentligen vill jag säga att hon ska våga lyfta och låta kärleken till musiken bära.
Jag ser många fler, sådana jag känner lite, sådana jag vet namnet på, sådana som jag inte har en susning om hur de är eller vad de ägnar sin tid till… Jag känner kärlek, så där så jag inte kan låta bli att gråta fast jag verkligen inte vill. Jag tänker att jag önskar att vi människor skulle bli bättre på att se varandra och älska varandra, de goda och starka sidorna. Vilken nytta gör hat och avundsjuka och vad spelar det för roll för mig om någon annan väljer en alternativ livsstil? Jag smyger inte ut. Jag kramar mig ut. Ser in i ögonen, hoppas att de ser hur mycket jag bryr mig om dem. Hoppas att de kan se mina goda sidor och strunta i mina svagheter. Det räcker nämligen att jag bråkar med mig själv om dem.
Jag vet vem jag vill vara. Nu ska jag bara hitta Henne, den Jag som jag har inom mig. Och jag känner hopp. Vad känner du?
Kan bara spika 2 av dem. Hoppas du hittar Henne! Men glöm inte att den du är är bäst. Kram
Har du kommit fram till trean också? Tack för uppmuntran. Kram!
Jag känner också att det ännu finns hopp för min storasyster!/P
Härligt att höra! Jag suger åt mig. Kram!
Jag hittade hon som är jag! Så galet härligt! Det tog många, långa år men värt varje ansträngning! Henne ska jag vara rädd om för hon är himla härlig och nu när jag äntligen hittat henne vill jag hänga med henne hela livet!
Tänk vilken spännande resa du gör för att hitta hon som är du!!! En härlig kram till dig!
Ja, tänk så himla galet inspirerande du är! Jag önskar dig fortsatta kroppsliga utmaningar och vinster. Stor kram!
Det e så underbart att läsa dina texter .. du sätter ord på så många av mina tankar och känslor! <3
Ps. Jag HAR hittat henne .. henne som jag vill vara …. dt e bara en liiiten bit som fattas …. vad hon ska jobba med när hon blir stor?!
Stor Kram / Annelie
Vad glad jag blir av dina ord! Och vad glad jag blir över att du har hittat dig själv. En dag kommer du också att veta vad du ska jobba med för att det ska bli riktigt bra. Kram!
Jag känner värme. Av att läsa dina ord och över att vi fann varandra därute i den stora internetrymden den där gången. Ibland undrar jag om det inte är meningen att vissa människor ska komma in i våra liv.
Jag vet att du kommer hitta henne. Henne som du är och vill vara. Jag hittade henne som jag ville vara. Det krävde en hel del kaos och sorg men också så otroligt mycket kärlek och lycka. Ibland tappar jag bort henne men då stannar jag upp och väntar in henne. Tar hennes hand och känner mig stark och modig.
Ta hand om dig du fina!♥
Kram Lotta